”Vad ska man göra med alla dessa ensamkommande barn? Sverige har tagit sig vatten över huvudet, eller rättare sagt ”våra politiker” som bara lät det rulla på 2015, med fler s.k. ensamkommande än något annat land. Önskar man kunde utkräva ansvar från de ansvariga.” skriver signaturen Peter och bifogar följande länk.

Jag tror att vi är många som instämmer.

Svenskt rekord

Under 2015 slog siffran i taket, 35.000 ”barn” mellan 12 och 40 år ansökte om asyl i Sverige. Det var tre ggr mer än övriga nordiska länder tillsammans.

Vi är bundna av samma internationella regler, men politikernas humanitära stormaktshybris och hatet mot Sverigedemokraterna släckte allt förnuft.

Bara orden – ensam, – flykting och – barn kunde få den mest förhärdade att gråta. Medelklassens kvinnor hälsade Välkommen och delade ut nallebjörnar till höger och vänster, gärna förevigade med selfies. Bilder som spreds med ett löjets skimmer utomlands.

Tyvärr var många i gruppen varken ensamma, barn eller flyktingar, när det visade sig att minst hälften ljugit om sin ålder, i en dansk studie uppgick den siffran till 70 %.

Ålderstest var en kränkning och barnläkarförbundets rödfärgade läkare höll emot i det längsta.

Men vad gör vi nu?

Utvisning?

Är något som både lärare, socialtjänst och politiker till vänster vill förhala i det längsta, så att gruppen till slut får stanna.

”Låt de få avsluta sina gymnasiestudier först,”

”Om de sköter sig borde de få stanna”,

”Tänk på att det är barn”,

”Vi bryter mot barnkonventionen” låter argumenten.

Glömt är alltför många ”barns” fallenhet för sexuella trakasserier mot svenska tjejer på festivaler, badhus och utomhus, missbruk och andra brottsliga gärningar.

På SIS (statens institutionsstyrelse) har var tredje pojke, som tvångsvårdas efter grova brott utomeuropeisk  identitet .

”Vagabondage” är mycket vanligt, de rymmer  för de vill leva ett fritt liv, samma sker från dyra HVB hem, där de får uppassning  dygnet om.

Så vad återstår att göra?

Avslag

Nu får allt fler avslag på sin asylansökan, ofta pga. uppskriven ålder, det gäller främst ensamkommande från Afghanistan, Irak och Somalia.

Självklart är att de mår dåligt till kropp och själ, när deras förväntningar faller ihop som ett korthus. Många känner sig otroligt lurade över landets falska lockrop och skäms över sitt misslyckande med familjens och släktens pengar till smugglarresan.

En alltför stor del väljer att stanna som papperslösa och kyrkan hjälper gärna till med goda gärningar.

Att de därigenom bidrar till ökad kriminalitet, svartjobb och att ”barnen” själva far illa, förutom deras brottsoffer, verkar vara underordnat godhetsivern.

Inom några år utgör papperslösa, som ej har skäl att stanna till nästan 50.000. Ett skuggsamhälle permanentas, men vänstern glädjs för utökat aktivitetsområde och media får mer att skriva känslosamma artiklar om.

Gisslansituation

Deras facebooksgrupp ”Vi står inte ut, men vi slutar aldrig kämpa” skrämmer med självmord, om de inte får stanna” föranledde ett krismöte med barnombusmannen på socialstyrelsen i går, resultatet efter det långa mötet var ”bättre information tidigare i asylprocessen”….(Rapport 15/2) Möjligen något sent påtänkt.

Att ge efter i en gisslan situation brukar få farliga och upptrappade följder.

Konsekvenserna blir ett nytt lockrop ”Vill Du få en utbildning, samt försörjning, kom då till Sverige, sköter Du dig, så behövs inga asylskäl.” 

Skulle man inte sköta sig så har vänstern långa listor på bortförklaringar vars syfte är ökad förståelse för varierande ogärningar.

Annie Lööf har vanan inne, när hon hösten 2013 på centerns partistämma ropade till världens flyktingar ”Kom till oss!” Vilket hörsammades med råge. Liksom statsministerns försäkran om, att i Sverige byggs inga murar.

Något ansvar för deras gärningar kommer aldrig att utkrävas.

Statsministerns resor

Allt var tillrättalagt på statsministerns folkliga resa, frågor skulle lämnas in i förväg, så  dialog fick stryka på foten, att lyssna till sina uppdragsgivare, folket är en bortglömd egenskap i Rosenbad.

Kanske dialogen därefter blev bättre i Iran, där den feministiska regeringens kvinnor var iklädda sjalar? Respekt måste visas för ett lands lagar om affärskontrakt skall möjliggöras.

Men jag vore tacksam om regeringens feministiska tonläge dämpades en smula, nu har utländsk press åter roligt åt vår dubbelmoral.

Vi som ser konsekvenserna både nu och i morgon av ansvarslös politik, får knyta näven i fickan och ventilera våra åsikter vid köksbordet.

Jag kan bara hoppas att de står sig fram till nästa val.