Förr var det överklassen som såg ner och visade sitt förakt mot arbetarklassen.

Ett minne från min mor (1917- 2007).

Hon arbetade i sin ungdom på Torsåkers slott som 2:a husfru (det var på den tiden mycket viktigt med rangordningen).
På midsommaraftonen bjöds gårdens arbetare, statare med familjer in på kaffe med dopp i den vackra parken.
De kom uppklädda, med renskrubbade ungar och med fruar som hade bästa förklädet på.
Denna gång hade fru Oscarsson besök av en väninna från huvudstaden, de gick runt och hälsade nådigt på arbetarna vars hustrur neg mycket djupt.

Elna, 32 år hade alla sina 9 barn i släptåg, liten, böjd och sliten efter hårt arbete både inom- och utomhus.
Mjölkning, grovstädning, slakt, bryggtvätt, händer i blöt, kall jord när potatis, rovor skulle upp, det fanns inget arbete som var för tungt eller för smutsigt för dessa rödfnasiga händer.

Fru Oscarsson stannade till framför Elna, tog tag i hennes hand, ”nej min titta” utbrast hon, ”vilken skillnad i händer, min väninna och Elna är ju lika gamla, Elna får nog tänka på och vårda sina händer lite bättre….”

Kaffet i koppen skvimpade över efter hälsningen, det var som om Elnas händer också skämdes.

I dag är det media med den självgoda, vänsterliberala journalistkåren, som övertagit föraktet mot folket.

Dessa toleranta är de mest intoleranta mot oliktänkande och alla vi som har andra erfarenheter än de som frodas på söderns innecafér i huvudstaden.

En del dagstidningar har tagit bort kommentatorsfälten, för ”Nisse i Hökarängens” åsikter vill man inte ha och är man på riktigt frejdigt humör, så kan publiceringsfälten för våra insändare kallas för ”pissrännan.”

Varför detta folkförakt?

Förklaringarna är många.

Främsta skälet är rädsla över att förlora jobbet. Därutöver är etablissemangets grupptryck mycket stort och en del av journalisterna kanske aldrig nyktrade till från 68-års studentrörelse?

Redaktörerna och tidningarnas ägare är till största delen globaliseringsvurmare och EU federalister och hyllar det mångkulturella samhället, trots att krutröken vilar tungt över förortens enklaver och trots att döttrar som bryter mot deras medeltida lagar, bara faller ner från deras balkonger.

Detta i ett land med en feministisk politik, som verkar göra halt framför invandrartäta förorter, till skillnad från FN:s korridorer.

Ett annat minne är från mina första år som sjukgymnast på Umeå lasarett.

En äldre man var mycket ledsen efter sin halvsidiga förlamning, vilket var en mänsklig reaktion efter förlust av rörelseförmåga.
Nej, det var inte den svåra funktionsnedsättningen, som orsakade tårarna.

”Di trodd int på mä” berättade han för mig efter en tids träning tillsammans.

Han hade i sin ungdoms övertygelse om den kommunistiska frälsningen, tillsammans med andra unga kommunister emigrerat till Karelen i Sovjet, ivrigt påhejade av det kommunistiska partiet på hemmaplan.

Under 1920 -till 30 -talen lämnade flera hundra så kallade Kirunasvenskar Sverige, där fattigdomen och arbetslösheten var stor. De var övertygade om, att ett bättre och mer rättvist samhälle kunde skapas i Stalins Sovjet.

Det blev tvärtom.

I stället för ett mönstersamhälle fann de ett monstersamhälle med förföljelser, svält, arbetsläger, mord och den politiska övertygelsen ersattes av ånger och skam.

Min patient klarade sig med livet i behåll, lyckades återvända hem, men hans svåra upplevelser betraktades som lögner av de hemmafrälsta kommunisterna och han blev utesluten ur partiet.

Det dröjde många år innan partiet bad om ursäkt för sin bristande tro på dessa berättelser från de som lyckades återvända.

Budbäraren, i detta fall återvändande Kirunasvenskar, besmittas själva av de dåliga nyheterna, som de kom med, detta visste redan Shakespeare när han skrev orden ”The nature of bad news infects the teller”

I dag har partiet, tillsammans med sina rödgröna vänner, satsat all sin tro på det mångkulturella samhället, enbart för att få invandrarnas röster.

Att folket är politikernas uppdragsgivare tycks regeringen ständigt glömma bort, precis som vänsterpartiets mörka historia.
Deras unga karriärpolitiker kastar sten i glashus i sin iver att smutskasta sverigedemokraterna, som hotar deras trygga riksdagsplatser.

De behandlar dagens budbärare precis likadant som i går.

Vi är många som kan säja att de inte trodde på oss, när vi tidigt varnade för konsekvenserna av politikernas egofixerade och destruktiva flyktingpolitik.

”Man kan lura folket en liten stund och man kan lura en del av folket hela tiden, men man kan aldrig lura alla hela tiden.”
Abraham Lincoln.