Redan på 70-talet cirkulerade en modern version av den barmhärtige samariten. En man ligger blodig och svårt misshandlad utefter vägen. Tre beteendevetare kommer förbi, en från Norge, en från Danmark och så en svensk.
Den norske utbrister förfärat ”Ring efter ambulans, så den stackars misshandlade mannen kan få hjälp.”
Dansken ropar ”Vi måste ringa efter polis, så den skyldige kan straffas.”
Den svenske konstaterar med förtvivlan ”Åh, den som gjort sig skyldig till detta fruktansvärda brott, honom måste vi hjälpa.”
När jag tittade på SVT Godmorgon Sverige (2016-01-26) dyker denna historia upp i mitt minne.
Där sitter polischef Dan Eliasson i morgonsoffan och tycker synd om förövaren som knivhögg en kvinna till döds i personalen på ett hem för ensamkommande sk. barn i Mölndal.
På nätet citerades också ett uttalande i Mölndalsposten, från det socialdemokratiska kommunalrådet Marie Östh Karlsson. Nämligen att ”tanken går till mannen som gjort detta.” Offret och hennes anhöriga verkar vara utan intresse.
Frågan som avslutade artikeln på nätet var mycket relevant. Hade samma förståelse uttryckts om mördaren hetat Anders Brevik och Anton Lundin i Trollhättan?
Dessa händelser har redan publicerats i utländsk media och förstärkt bilden av Sveriges invandringspolitik som ett avskräckande exempel.
För när det gäller brottsliga gärningar som utförs av migranter då har hänsynen och förståelsen inga begränsningar hos korrekta makthavare. Om man som polischef mer är tillsatt utifrån partifärg med korrekta åsikter än verklig kompetens, då måste man ju i alla sammanhang se till att inte göra sin uppdragsgivare besviken.
Detta ambivalenta beteende är tyvärr mycket vanligt hos den vänsterliberala eliten. De har mycket svårt att frigöra sig från den mångkulturella berikningsteorin, trots att vi dagligen i tidningar och på nätet, får läsa om grov kriminalitet med skottlossningar, mord, stölder, rån, bilbränder, överfall, trakasserier och våldtäkter mot kvinnor, utförda av utomvästliga migranter.
Argumentet brukar vara att det bara är en liten del av invandrarna som begår brott och därför behöver vi inte orda så mycket om det. Att en liten minoritet får förstöra och orsaka så mycket lidande hos majoriteten svenskar oavsett etnicitet, verkar inte bekymra dessa moraliskt högstående ambassadörer.
Det är numera mycket svårt att få fram etnisk tillhörighet med statistik vid kriminella gärningar. Redan under 2013 fanns uppgifter från brottsförebyggande rådet om att grov brottslighet och våldtäkter var betydligt vanligare hos utlandsfödda gärningsmän och hos andra generationens invandrare, jämfört med svenskfödda.
Strategierna som flitigt används inom etablissemanget är följande ”comparmentalization”, vilket innebär att man frikopplar olika ämnen från varandra t.ex arbetslösheten, ökad brottslighet har inget med invandringen att göra.
En annan väl beprövad strategi brukar inom socialpsykologin kallas för ”kognitiv dissonans” vilket betyder motstridiga åsikter, människan försöker minska dissonansen genom att förneka och klandra andra.
Den vanligaste sanningsdöljande metoden är ”projecering” man skyller genast ifrån sig på andra när misshagligheter uppstår, i politiken ofta genom eget handlande.
I skottgluggen står ofta svenskfödda, vita män, som dagligen får ducka för attacker från feminister och extreminister från vänster.
Tyvärr skyddas dessa aktivister av den rödgröna elitens moraliska paraply.
Om du däremot har andra erfarenheter och åsikter är det lätt att Du får ”järnrörsskandalen” drämd i huvudet, när sakargumenten tryter.
Ett ljus i mörkret är ändå att ledande journalister i Stockholm på publicistklubben nyligen konstaterat att media har haft mycket svårt för att skriva om baksidan och konsekvenserna av Sveriges generösa asylpolitik. Men denna hoppingivande låga fladdrar betänkligt, när nu vänsterliberala skribenter går till motangrepp och varnar för att denna utveckling kan gynna högerpopulistisk politik och öka främlingsfientlighet och rasism. Att det sistnämnda är mest uttalat inom invandrargrupperna själva, om detta nämns inte ett pip.