”The same routine as last year James” på årets bokmässa i Göteborg

“The same routine as last year James” är en klassisk replik från sketchen “Grevinnan och betjänten,” som sänds i ett flertal länder på nyårsafton. Sketchen anses vara en av världens bästa som någonsin har skrivits.

När det gäller årets bokmässa kommer jag osökt att tänka på den meningen, eftersom samma rutin med nedvärdering, förakt för andras åsikter och erfarenheter återkommer. Vilket innebär ett hot mot vår yttrandefrihet.

Temat för årets mässa är just yttrandefrihet!!

Bakgrunden till detta tema är att Svensk tryckfrihetsordning firar 250 år.

I fjol handlade det om ringdans i protest mot de ungerska deltagarna. De goda besökarna kände sig förmodligen ännu godare efter denna naiva och elaka aktivitet.

Detta skrev jag om i ett blogginlägg den 1 december 2015 med rubriken ”Tårar, morgonsoffor och ringdans.”

Tyvärr är det ofta så, för att själv få framstå som god, så gäller det att svärta ner den andre, i stället för att förstå.
Med en mörk bakgrund så lyser glorian lite klarare, vilket gör våra självgoda apostlar ännu gladare.

I år var det dags igen.
”Nya tider” hade anmält intresse för att få ställa ut på bokmässan mellan 22-25 september.
Först fick de ett ja, som sedan förvandlades till ett nej.

Arrangören Maria Källsson vd för Bok och Biblioteket, fick kalla fötter och vek sig snabbt efter att vänsterns megafoner hade ljudit, i rädsla för demonisering så glömde hon nog mässans budskap.

Usch och fy en högerextrem och främlingsfientlig tidning får inte smutsa ner på bokmässan, var antidemokraternas budskap.

Av de bevingade orden att jag avskyr dina åsikter, men är beredd att gå i döden för din rätt att få framföra dem, finns inte ett spår.

Något smuts fanns däremot inte att upptäcka hos muslimska organisationer, som välkomnas att ställa ut.

Moskén Imam Alilslamic Center i Järfälla är en av dessa utställare.
Att moskén under fjolåret bjöd in imamen Farrokh Sekaleshfar, som predikar om död för alla homosexuella, är inget som dessa multikulturella godhetsivrare fäster sig vid.

Förmodligen tolkar dessa bokstavstrogna koranläsare arrangörens undfallenhet som uppmuntran.
Vem vet vad de kommer att visa nästa år, kanske en video snutt om hur homosexuella män knuffas ner från tak?

Att grevinnan är gammal och senil ler vi åt och förstår, men vad ska vi göra med dagens grevinnor som varken är gamla eller senila (även om många av oss tvivlar) när de bara fortsätter med ”the same routine as last year?”

Det tycks som om Bonnier och extremvänstern står på samma barrikad, med mål att inskränka yttrandefriheten och därmed vår demokrati.

Risken med denna antidemokratiska utveckling är att den Svenska tryckfrihetsförordningen inte får några fler år att fira.

Lästips:

– ”Yttrandefrihet – utan men” Alice Teodorescu, ledarskribent i Göteborgsposten (www.gp.se)

– ”Än finns tid att backa – törs ni Bokmässan?” Nils Funcke, expert i yttrandefrihetsfrågor, artikeln finns under debatt i
Göteborgsposten. (www.gp.se)

– ”Nya Tider kastas ut från bokmässan efter antidemokratiskt drev” Mats Dagerlind, krönikör i
Avpixlat (www.avpixlat.se).

Giftiga ingiften, orsakar handikappade barn

Denna bifogade artikel kommer från tidningen VI Online och publicerades redan 1999-06-24.

Artikeln handlar om den tabubelagda frågan om hur invandrares alla kusingiften orsakar handikappade barn. Kusingiften är tillåtna i vårt humana Sverige.
Hur det ser ut i dag 2016 är inget som politiker vill veta, detta kan nog också tystas ner, precis som brottsliga gärningar av förövare med utländsk etnicitet.
Sjukvård och samhälle lever i symbios och jag anser att tystnaden från vården är oroväckande stor om invandringens tunga konsekvenser, som till exempel TBC och andra smittsamma sjukdomar, resistenta bakteriestammar och funktionshindrade barn, men om detta ska vi inte berätta.
Förklaringen, om den över huvud taget kommer, blir nog att dessa giftiga ingiften är en del av invandrarnas kultur, som vi får acceptera, att kostnaderna för dess följder inom vård/omsorg skenar är något som vi skattebetalare bara får godta för att invandrare skall må bra.
Deras avkommas stympade liv, struntar politikerna i, precis som de gör med landets egen befolkning. Det viktigaste för dem är att till hela världen få skicka ut sina humanitära signaler.

Assistentersättningen kostar numera över 30 miljarder/år! Utredning pågår om hur de skenade kostnaderna skall elimineras.
Svaret är enkelt asylstopp och förbud mot kusingifte för de som fått medborgarskap, men med denna verklighetsfrånvända regering kommer det aldrig att ske. Det blir förmodligen som vanligt att resurssvaga gamla får betala kalaset.

När skall våra politiker vakna?
Varför vill inte allmänheten se att vår naiva invandrings- och asylpolitik är den största orsaken till att makthavarna ej längre klarar av sina samhällsåtaganden?

”NÄR GIFTEMÅL BLIR HANDIKAPP”
Invandrarbarnen är klart överrepresenterade bland de svårt handikappade barnen. Det visar undersökningar från specialskolor i flera europeiska länder. En huvudorsak tros vara att det inom flera invandrargrupper är vanligt med giftermål mellan nära släktingar. Det som av tradition binder samman familjerna kan också bli ett allvarligt problem.
– Frågan är oerhört känslig, men den får inte tystas ner, säger Denho Özmen, som arbetar med handikappfrågor i svenska skolor.

”I mitt hemland bör man inte umgås med handikappade. Då riskerar man att själv få ett handikappat barn!”

Det säger Farah, som kom till Sverige för femton år sedan. Hon föddes i en liten by i Turkiet för 36 år sedan. Som traditionen bjuder gifte hon sig med sin kusin. Hon födde en son och en dotter. Sonen, som är femton år, är gravt utvecklingsstörd och dottern, som är tolv år gammal, är döv.

Sonen går i en särskola, medan dottern går i en skola för döva barn.

I det längsta försökte Farah dölja sina barns handikapp. Hon skämdes. Hon hade dragit skam över familjen. Ett handikappat barn sänker familjens status och ekonomiska värde.

– Vem vill gifta in sig i en familj som föder handikappade barn, detta är Allahs straff, säger hon.

Denho Özmen är assyrier och arbetar som konsulent vid Statens Institut för handikappfrågor i skolan. Han vet vad Farah talar om. I Sverige har under senare år antalet invandrarbarn med svåra handikapp ökat oroväckande snabbt. Förklaringarna till den här snabba ökningstakten kan vara flera. Flyktingar från krigförande länder kan ha påverkats genetiskt som en följd av bombningar. I många utvecklingsländer vaccineras heller inte alltid barn mot typiska barnsjukomar som till exempel röda hund.

– Men vi tror att förekomsten av äktenskap inom familjen i vissa invandrargrupper är en huvudorsak, säger han.

Camilla Stoltenberg är en norsk genetiker. Hon har i en doktorsavhandling från 1998 visat att risken att få missbildade och handikappade barn är dubbelt så stor om föräldrarna är nära släkt med varandra.

– Pakistanier som inte är nära släktingar föder heller inte fler handikappade barn än andra grupper. Det har vi kunnat konstatera i vår undersökning, säger Camilla Stoltenberg.

Hennes studie omfattade just pakistanska invandrare i Norge och hon fann att över 40 procent av tradition gifter sig med en nära släkting.

– Det är särskilt turkar, pakistanier, assyrier och kurder som gifter sig inom den egna släkten. Genom att låta en son eller dotter gifta sig med en kusin eller en annan nära släkting kan föräldrarna hålla samman familjen och säkra sin egen ålderdom, berättar Denho Özmen.

Explosiv ökning i Danmark

Journalisten Line Vaaben Juhl vid Berlingske Tidende i Köpenhamn konstaterar i en artikel att det i Danmark har skett en explosiv tillväxt av invandrarbarn med svåra funktionshinder. Hon har ringt runt till landets specialskolor och fått till svar att 40 procent av barnen vid dessa skolor har invandrarbakgrund. Antalet invandrare i relation till den danska befolkningen är bara 7-8 procent.

I Köpenhamn har antalet specialskolebarn ökat med 4 procent medan antalet invandrarbarn i samma skolor sedan 1992 ökat med 21 procent. Det finns skolor för utvecklingsstörda i Danmark där utvecklingsstörda invandrarbarn ökat med över 50 procent under senare år. Barn med svåra eller flera handikapp ökar dessutom mest.

Experter som Berlingske talat med pekar på just ingiften som den kanske främsta orsaken till den kraftiga överrepresentationen av handikappade barn.

1996 ledde chefspsykologen Erik Magius en EU-finansierad undersökning i tre EU-länder. Undersökningen slår fast att invandrare i Spanien, Storbritannien och Tyskland föder betydligt fler handikappade barn än genomsnittet i respektive land. Även här misstänkte man att äktenskap inom familjen troligen var en huvudförklaring.

I Sverige, liksom i Danmark, känner man dåligt till de här problemen. Det finns ingen säker statistik, men en rundringning till särskolor och olika kommuner visar att handikappade invandrarbarn i Sverige är minst lika överrepresenterade som i Danmark.

Ungefär 10 procent av den svenska befolkningen lider av någon form av funktionshinder. Handikapputredningen har visat att gruppen som drabbas av mer omfattande funktionshinder utgör drygt 1 procent av totalbefolkningen.

En undersökning våren 1997 i Malmö särskolor (för utvecklingsstörda barn) konstaterade att 46 procent av eleverna hade invandrar- och flyktingbak- grund. I hela Sverige går drygt 6 000 barn i särskola. Färsk statistik slår fast att mellan 30 och 40 procent av dessa barn har utländska föräldrar.

På landets dövskolor är det likadant. Närmare 40 procent av eleverna vid Manilla, en skola för hörselskadade i Stockholm, är invandrare.

Vid Östervångsskolan i Lund har 30 procent invandrarbakgrund.

– 1992 hade vi 70 elever, varav 3-4 elever hade utländskt ursprung. Idag har vi 103 elever och 30 elever har utländska föräldrar. Det betyder att invandrarbarnen svarat för hela ökningen under 90-talet och det är mycket oroande, säger skolans rektor Christer Fleur.

I Botkyrka utanför Stockholm bor många assyrier och turkar. Av gammal tradition är äktenskap inom släkten vanligt förekommande i dessa grupper. En undersökning, gjord av läkaren Elisabeth Fernell, visar att det i Botkyrka finns relativt sett 50 procent fler handikappade barn än i landet i övrigt.

– Jag hittade påfallande många syskon med svåra handikapp i Botkyrka och det visar att det är frågan om en genetisk disposition, där båda föräldrarna varit anlagsbärare till funktionshindret, säger Elisabeth Fernell.

Etniska turkar i Sverige kommer i stor utsträckning från en liten landsortsstad som heter Kulu. Många i den gruppen har släktband med varandra.

– En undersökning skulle visa att antalet handikappade barn i den här gruppen som härstammar från Kulu är ovanligt högt, berättar en turkisk man, som själv kommer från byn.

Han vill vara anonym eftersom han förstås är medveten om att frågan är känslig.

Den norska genetikern Camilla Stoltenbergs undersökning ledde till en våldsam debatt i Norge. Hon anklagades mer eller mindre för rasism. Och när Line Vaaben Juhl från Berlingske tar kontakt med företrädare för kommuner och specialskolor möts hon av stor oro.

– Det här är alldeles för känsligt att diskutera offentligt, är ett vanligt svar.

Denho Özmen däremot tycker att frågan är alldeles för viktig för att gömmas undan.

– Att inte lyfta fram och diskutera känsliga frågor som kusinäktenskap är en form av omvänd rasism, säger han.

Den svenska synen på funktionshinder skiljer sig avsevärt från många andra kulturers. I Sverige behöver vi inte skämmas för barn med funktionshinder, istället gör vi allt för att underlätta handikappade barns uppväxtvillkor. Bland turkar, assyrier, pakistanier och syrier ser man däremot ofta ett barns funktionshinder som ett Guds straff, vilket i sin tur leder till synsättet att det är familjen och inte samhället som bör vårda och hjälpa barnet.

– Dessutom höjer ett välskapt barn familjens status, medan ett barn med funktionshinder sänker familjens status, säger Denho Özmen.

Konsekvensen blir att många invandrarfamiljer i det längsta försöker dölja att de har ett handikappat barn. Asad Ahmad, som arbetar som pedagogisk konsult i Köpenhamn, berättar om en mycket nära vän i Pakistan, vars bror har ett svårt ryggmärgsskadat barn. Först efter tolv år kunde den goda vännen berätta för Asad att det finns ett handikappat barn i familjen.

Denho Özmen vill hellre föra en öppen debatt om riskerna och konskevenserna av äktenskap med nära släktingar. Han hänvisar till den omfattande diskussionen kring omskärelse av unga kvinnor. Just den debatten har lett till att unga invandrarkvinnor numera i högre utsträckning säger nej till könsstympning.

– En öppen debatt om äktenskap mellan nära släktingar kan på sikt leda till ökad kunskap hos den yngre generationen invandrare och det i sin tur bör få till följd ett färre antal skadade barn, säger Denho Özmen.

Enligt svensk lag får syskon inte gifta sig med varandra. Äktenskapshinder föreligger också om man är släkt med varandra i rakt upp-och nedstigande led, det vill säga föräldrar, barn och barnbarn.

Halvsyskon får heller inte gifta sig med varandra, men dispens kan ges av regeringen.

Kusiner och sysslingar kan således gifta sig med varandra enligt svensk lag. Giftermål mellan till exempel en brorsdotter och hennes farbror är också möjligt i Sverige.

Av kulturella skäl är emellertid giftermål mellan släktingar ovanliga i Sverige, medan kusinäktenskap och sysslingäktenskap är vanliga i vissa invandrarkulturer.

Alla människor bär på sjukdomsgener och inom en familj är risken därför stor att familjemedlemmarna bär på samma sjukdomsgener. Det är när båda föräldrarna är bärare av samma sjukdomsgen som risken ökar att deras gemensamma barn drabbas av sjukdom.
Text: Stig Edling

Bortförklaringar från politiker utan moral

Tyvärr verkar måttet aldrig bli rågat när det gäller politikers och medias bortförklaringar av invandringens påfrestningar för landets alla medborgare oavsett etnicitet.

Jag kan bli imponerad över deras talang för vilseledning och bortförklaring av fakta, men deprimerad över dess konsekvenser, som väljare till vänster inte vill se.

I Sydsvenskan 2016-08-18 var rubriken på en artikel ”Utrotad sjukdom tillbaka – det här behöver du veta om tuberkulos.”
Denna fruktade sjukdom, som ansågs utrotad under 70-talet, då vaccinationerna upphörde, har nu kommit tillbaka med full kraft, beräkningar finns på ca 100 nya fall/år, men mörkertalet är stort.

Orsaken är främst massinvandringen från länder där sjukdomen härjar.

Men icke, den officiella och den politiskt korrekta förklaringen är att vi nu reser mer än tidigare och får skadeinsekter med hem i våra resväskor.

Invandrarna får inte pekas ut, de tillhör ännu en grupp i minoritet och måste skyddas från allt som kan stigmatisera denna viktiga väljargrupp.

Jag undrar om svenskfödda i en framtid kommer att bemötas med samma omsorg, som dagens alla nyanlända, om vi då är en grupp i minoritet?

Sanningen skulle även här, som vid bilbränder, stenkastning, sexuella trakasserier, våldtäkter och allsköns kriminalitet, också kunna stimulera till fortsatt flykt till partiet, som alltför många väljare knyckt.

Att den nationella solidariteten vittrat ner, när den internationella har lockat allt fler av Olof Palmes efterföljare, är inget som bekommer dessa karriärpolitiker.

Jag förstår inte hur myndigheter kan ställa krav på vaccination vid resa ut till länder där allvarliga och smittsamma sjukdomar finns, men inte till resa in i landet från dessa länder??

Hälsoundersökning med screening för TBC och andra bakteriella sjukdomar borde självfallet vara obligatoriskt för alla som söker asyl.

Men icke, hälsoundersökning är i detta land frivilligt!

Detta krav anses, som integritetskränkning, eftersom alla nyanlända betraktas som en utsatt grupp.

Att medborgare, inte minst på flyktingförläggningar, dagis/förskolor har smittats har inte samma grad av utsatthet enligt dessa identitetspolitiker eller också tänker de att det är smällar vi får ta, för att vi skall må bra i våra riksdagsbänkar.

Tyvärr har de inte varit på hembesök som jag till överfulla och överbelamrade lägenheter där ofta brister finns i städ/hygienrutiner. Anticimex har fullt upp med att bekämpa skadeinsekter, som sprids med ljusets hastighet.
Ökningen av resistenta bakteriestammar beror inte enbart på penicillin som överanvänds utan också på invandringen från sjukdomsbelastade länder.

Tänk om sjukvården hade haft stigmatisering som utgångspunkt inför forskningsprojekt, då skulle inga bromsmediciner ha tagits fram, ej heller några specifika behandlingsåtgärder. Preventiva insatser som saknar målgrupp är värdelösa.

Att skillnader finns i vårt DNA hade varit tabu, för vi är alla lika, men är man indränkt i identitetspolitik med kulturrelativism då finns ingen klokskap kvar hos politiker som makten har.

Martin Hedén skrev om hur gammalt folk berättade om familjen som fick tuberkulos och hur deras hus brändes upp, som citerades i inlägget ”Om ingenting och allt” 2016-08-20.

I dag brännmärks däremot alla vi som tvivlar och protesterar mot den sanning som makthavarna befallt.

Ord om ingenting och allt

Ord om ingenting och allt

Ord kan ibland säga ingenting och allt om livet som passerar.

Om våra förfäders slit och vedermödor i detta karga land.

Om sjukdom och död när livet gjorde halt.

Men allt detta verkar vara utan värde, när vår egen kultur och historia förbigås av makthavare som inget förstått, i sin strävan mot karriärens topp.

De vill inte förstå att samhörighet med våra rötter ger trygghet och beredskap för andras berättelser.

Denna insikt finns däremot i övermått om du som flykting kommer till landet som sina medborgare förrått.

Ingenting

” I urskogen leder en kullerstensväg ingenstans.
Den når nästan fram till havet, men inte riktigt.
Och den når inte heller fram till kärret.
Men nästan.
Stigningen är brant.
Om våren forsar bäcken bredvid.
Om hösten stannar svampplockare mitt i backen och säger att det är vackert.
Något måste de säga.
Gammalt folk på bygden nämner sällan att denna mödosamt anlagda väg byggdes för flera hundra år sedan.
Här lunnande norrmännen timmer från berget ner till havet.
Gammalt folk berättar i stället om familjen som bodde vid vägens slut.
De fick tuberkulos.
Huset brändes upp.
Gammalt folk berättar också om kärret där en kvinna mördades för länge sedan.
Hon skrattar vansinnigt om nätterna, säger gammalt folk som inte lärt sig engelska.
Hon blev ihjälkillad, säger de.
Gammalt folk berättar också om hästen, den vita hästen, som kommer galopperande nedför vägen vid midnatt.
Det gnistrar om hovarna.
I urskogen leder en väg mellan ingenting och ingenting”
Martin Hedén.

Kyrie elesion – Herre förbarma Dig över kyrkans förflackning!

Nu förstår undertecknad att den svenska kyrkan kommer att rämna som förlåten i templet, när kyrkans kommunikationschef, Gunnar Sjöberg, anser att det kan vara ”Uppviglande att bära kors som kristen.”
För att det kan upplevas stötande för muslimska invandrare.

På DN debatt 2016-08-09 skrev ärkebiskop Antje Jackelén tillsammans med företrädare för judar och muslimer om att vi alla oavsett religionstillhörighet skall vara snälla och goda grannar.

Muslimernas företrädare var Mahmoud Khafi ordförande för svenska imamrådet och som hyser stor kärlek till det muslimska brödraskapet, som inte gjort sig kända för någon större grannsämja och snällhet.

Rubriken på debattartikeln var ”Ödesdigert möta terrorhot med upprop till kulturkamp.”

Vi får åter veta att islam är fredens religion och att det minsann också finns texter i gamla testamentet som förespråkar våld och död, allt för att eliminera islams blodiga historia och Koranens verser om otrognas död.

Inte ett knyst om att kristna inte vrålar ut Gamla testamentets våldsuppmanande texter, de våldtar, torterar och mördar inte oliktänkande, som Islamiska staten och dess förgreningar gör i parti och minut, innan de skär halsen av otrogna själar.
Oavsett om attentaten lyckas eller går åt helvete, så stundar belöning hos Allah och hans 72 jungfrur för dessa martyrer.

Författarna försöker övertyga läsarna med de gamla vanliga argumenten om att orsaken till terrorhandlingar är…”geopolitiska faktorer, kolonialism, vapenhandel, värderingskrockar, sociala klyftor och psykisk ohälsa.”
Kanske var syftet att vi läsare skall skämmas över vår syndiga historia, islams är förmodligen för blodig för att ens nämnas?

Ärkebiskop Antje Jackelén valde ”Allahu Akbar” till sitt valspråk när hon valdes till ärkebiskop under 2013.
Samma ord vrålar IS krigarna innan de torterar och skär halsen av kristna och andra otrogna.

Om hon bara var aningslös eller om hon bara ville ställa in sig hos den rödgröna politiska eliten, som ett tack för utnämningen, det vet jag inte, men min misstanke är stor.

Att hon hade rätt kön var förmodligen också en bonus för en regering med feministisk politik.

En politik som gör halt utanför förortens enklaver (till skillnad från FN:s korridorer) där kvinnor och unga hindras i sina livsval av ”skäggiga skuggor” och riskerar att falla ner från deras balkonger, när hedern skall bevaras.

Det skulle inte förvåna mig om våra feminister och rödagröna, unga karriärpolitiker kan börja mumla något om balkongbjälkars dåliga hållfasthet. I samma anda som deras förljugna förklaringar om att sommarens festivalers alla våldtäkter orsakades av varmt väder och ökad anmälningsbenägenhet.

Unga män från närbelägna flyktingförläggningar, impregnerade med generationers förnedrande kvinnosyn, finns inte i deras värld, där alla är lika mycket värda, oavsett förtrycket av din nästa.

Biskop Eva Brunne i Stockholm ville nog bara fjäska för sin överordnade, när hon för något år sedan gav förslaget att alla kristna symboler i svenska sjömanskyrkan skulle rensas bort för att de inte skulle såra besökare med annan tro.

Tidigare ärkebiskop K-G Hammar tycker att vi ska bemöta dessa Allahs krigare med fredliga medel.

Jag undrar om prästen i en kyrka i Normandie tyckte detsamma när han fick halsen avskuren den 26 juli?

Det var inte länge sedan den rödgröna majoriteten i Stockholms stad vill belöna dessa hemvändande krigare med jobb, bidrag och bostad, sedan de blivet rehabiliterade på sjukhusen inför nya terrordåd.
Cancer patienter får däremot snällt vänta i kön.

Dessa politikers tro på sin omvändelseförmåga är ofantligt stor, trots att deras analys av dagens verklighet nått bottenrekord.

I Sverige byggs moskéer på löpande band, medan kristna kyrkor bränns ner i deras hemländer. Kristna förföljs, torteras och mördas i muslimernas hemländer, men kyrkan är mycket motvillig till att benämna detta som folkmord. För islam är ju fredens religion…

Många troende lämnade kyrkan efter att kyrkans kansli med ärkebiskop K-G Hammar under 2004 uttalade sig om trosbekännelsen, den behövde inte längre tas bokstavligt utan kunde mer betraktas som poesi.
Det finns ingen anledning att vara med i en kyrka utan sanningsanspråk, då kan troende lika gärna vara med i en förening eller i en poesiklubb.

Det finns heller inget skäl att var medlem i en kyrka vars utveckling leder till förtunning och förflackning.

En kyrka som gömmer, stryker mördare och terrorister medhårs och sviker sitt uppdrag, saknar värde.

En kyrka vars företrädare slösar med församlingens pengar på lyxresor med goda middagar och inte märker att deras alibi om berikande samtal med sina bröder klingar falskt, tappar medlemmarnas förtroende.

Mantrat inom kyrkan liksom i det politiska livet lyder tolerans och mångfald.

I dag verkar det som om all tolerans förbrukats inför främmande religioner, för i vår egen svartlistas de som lämnar den politiskt korrekta åsiktskorridoren.

En träffande rubrik i en debattartikel nyligen var ”Förr lämnade medlemmar kyrkan för att de saknade tro, i dag för att de har tro.”

Förmodligen kommer den rödfärgade kyrkan att tappa ännu fler medlemmar.
De som inte är så tvärsäkra i svåra frågor med olika tolkningstraditioner eller som inte vill talas tillrätta, de får nog lämna den och sköta sin tro på egen hand eller bli medlem i andras samfund.

Islam, moskéer och imamer verkar ha stor lockelse för kyrkans högsta företrädare, som inte längre vill kämpa för att sprida sin egen religion, det kan bli mer ödesdigert för kyrkans framtid än att bedriva kulturkamp mot terrorism.

Kanske är prästerna avundsjuka på moskéers överfyllda golv, när kyrkbänkarna har få besökare?

Om inte ärkebiskopen och alla hennes vapendragare slutar att mässa om sin politiskt korrekta tro och börjar lyssna på oss tvivlare så kan jag bara utbrista ”Kyrie elesion – Herre förbarma Dig!”

Detta inlägg om kyrkans förflackning har publicerats under insändare på Avpixlat.se

”Främlingsfientlighet är högst rationellt och befogat”

Det är i dag mycket svårt att få fram statistik beträffande brottslighet kopplat till förövares etnicitet.
Jag kan bara hitta uppgifter från 2005 från BRO (brottsförbyggande rådet) då var förövare med utländsk etnicitet kraftigt överrepresenterade i den grova brottsligheten, våldtäkter var 3-4 ggr vanligare hos förövare med utländsk bakgrund än hos svenskfödda.

Vi har en rödgrön, regeringslojal polischef som gömmer invandrares brottslighet under koden 291 och som förordar snälla dialogpoliser med kaffebricka till förortens ligister, som bränner bilar, kastar sten och hindrar räddningspersonal, i stället för konfrontation och inlåsning (Läs gärna inlägget från den 21 juli 2016 där ”Erik, polisman i Gävle berättar om snälla dialogpoliser”).

Hitintills i år har 300 bilbränder i förorterna anmälts (Rapport 2016-08-16).

Kanske justitie- och migrationsminister Morgan Johansson också fått ett armband med texten ”Var snälla pojkar så får ni fika” eller ”Råna inte banker”, ”Lura inte pensionärer” (fast det har regeringen redan gjort) så det armbandet vill nog inte ministern ha.

Han har ännu förtroende för sin rikspolischef och vägrar följa professor Leif G Perssons uppmaning att ge polischefen sparken, vilket LGP har massivt stöd för, från det svenska folket.

Tänk om politikerna för länge sedan hade statuerat exempel med utvisning för hela familjen när deras unga Ahmed eller Muhammed gjort sig skyldiga till upprepade ligistfasoner.

Jag lovar att Sverige då skulle ha sparat miljardbelopp, det är ett språk som invandrare förstår, vår konsensusdialog är som att hälla vatten på en gås.

Detta är dock helt omöjligt i ett land där vänsterns professionella gråterskor rycker ut så fort Ahmed eller Muhammed gnäller. De låter offret förstå att dessa gossar haft det svårt och inte kan skuldbeläggas för sina aggressioner. Den medborgerliga identiteten kan vi glömma, det är deras kultur och religion som skall upphöjas.

Det är tur att Norge inte följer i Sveriges fotspår, med dalt, fjäsk och överdriven förståelse för brottslingen, så vi andra får skämmas, när även våra domstolar är dumsnälla.

Sverige betraktas i allt fler internationella tidningar/tidskrifter som ett avskräckande exempel beträffande invandring, asylpolitik och integration, men med en statsminister som håller förbundskansler Angela Merkel i byxbenen, är det svårt att få någon förändring.

Statsministern vill vara en statsman i arvet från Olof Palmes internationella solidaritet, han ser inte att den nationella solidariteten därigenom har vittrat ner.

”Polis: Främlingsfientlighet högst rationellt och befogat”

Publicerad 15 augusti 2016 kl 16.42 Fria Tider.se

”UTRIKES. Med tanke på hur extremt överrepresenterade invandrare från tredje världen är i brottslighet är det helt befogat att vara främlingsfientlig, enligt den norske polisinspektören Thomas Utne Pettersen.

”En av de enskilt viktigaste åtgärderna Norge kan vidta för att minska brottsligheten är att begränsa invandringen”, skriver han i en debattartikel i Haugesunds Avis.

Pettersens text är ett svar på en tidigare debattartikel i vilken en filosof bekymrar sig över att en ökad rädsla för invandrare skapar ett kallare och mer cyniskt samhälle.

Polisinspektören avfärdar det resonemanget rakt av.

”Folks främlingsfientlighet i förhållande till denna grupp är högst rationell och befogad”, konstaterar han.

För att stärka sin tes tar Thomas Utne Pettersen både upp brottsstatistik och hänvisar till sin egen erfarenhet. Han beskriver hur han dagligen har att göra med invandrare som begår mer eller mindre grova brott.

”År 2015 hade undertecknad ansvar för en rad häktade, med omkring 2.600 häktesdagar. 2.200 av dessa dagar gällde utländska män.”
I Norge, som har haft en betydligt mindre asylinvandring än Sverige, har nio av tio dömda för våld mot barn invandrarbakgrund. De senaste tre åren har det avkunnats 89 domar i Oslo tingsrätt rörande våld i hemmet och 82 av de tilltalade hade invandrarbakgrund, skriver Petersen.

”Samhället och polisen spenderar enorma resurser för att utreda den här typen av brott som begås av utlänningar.”

Thomas Utne Pettersen skriver vidare att ”en av de enskilt viktigaste åtgärderna Norge kan vidta för att minska brottsligheten är att begränsa invandringen”.
Samtidigt är den probleminsikten märkligt frånvarande bland journalister och politiker, konstaterar han, och nämner Sverige som skräckexempel.

”I Sverige har hälsomyndigheterna offentligt gått ut med att hälso- och sjukvården för svenska medborgare försämrats som en följd av migrationen. Svensk polis har enligt media förbjudits att yttra sig i frågan. Det senare verkar vara en dålig idé.”

Mörkläggningen av invandrares sexualbrott mot kvinnor är ett särskilt svek, enligt Pettersen.

”Allmänheten har rätt att få veta vilka utmaningar som polisen inför – för att inte tala om vilka som begår de flesta brotten.”
Polisinspektören sammanfattar sitt resonemang på följande vis:
”Rättssäkerheten, välfärden, tryggheten och vårt jämlika samhälle är under tryck – utan en viktig faktor diskuteras tillräckligt; brott som begås av utlänningar, inklusive asylsökare. Det som gör mig mest orolig är att inte fler är oroliga.”

Förmodligen har jag redan lämnat jordelivet innan någon svensk politiker skulle säja att den viktigaste åtgärden för att minska brottsligheten är att begränsa invandringen.

Många av oss medborgare är djupt oroade, men med en självgod politisk adel och en lojal journalistkår, så är det svårt att få komma till tals.
Journalister uppmanas av sina redaktörer att inta rätt attityd beträffande invandring, annars kan jobbet gå förlorat.

Politikerna oroas över internets alla sajter, som snabbt stämplas som främlingsfientliga när de tar upp artiklar, fakta, rapporter som traditionell media bara vill gömma.
Medias välavlönade redaktörer hoppas därigenom att läsare kan hållas kvar på den rätta vägen med internationell solidaritet, öppna hjärtan, arbete tillsammans och gärna med dåligt samvete över vår egen historia.

Studie av mediernas mörkläggning – exemplet Metro

På nätet finns mycket att läsa, tips på länkar till ökad kunskap, arga, besvikna, glada uppmuntrande kommentarer i en salig blandning, precis som det skall vara om demokratin skall hållas frisk.

På Avpixlat.se 2016-08-15 fanns tips om en gedigen rapport som handlade om mediers mörkläggning med fokus på gratistidningen Metros beskrivning av invandring.

Författare är Torbjörn Holmgren. fd. gymnasielärare med akademisk bakgrund.

Jag återger studiens inledning och slutsatser, hela studien finns på hans hemsida www.pilum.nu/metro.

Studie av mediernas mörkläggning – exemplet Metro.

”MÖRKLÄGGNINGSMEDIA Många anklagar media för att mörka sanningen om invandringen och dess konsekvenser. Enligt dem framställer etablerad media invandring som odelat positivt och döljer negativa fakta. Stämmer detta? Det undrade jag själv tills jag beslöt mig för att ta reda på sanningen. Som fd gymnasielärare med en gedigen akademisk utbildning och väl på det klara med allt som krävs för vetenskaplig metodik beslöt jag mig att undersöka media för att se vad som stod på.
Jag valde tidningen Metro, vilken presenterar sig som en oberoende nyhetstidning. Med början i november 2015 fram till sommaruppehållet 2016 läste jag varenda nummer noga och markerade samtliga artiklar som handlade om invandring. Allt sammanställde jag i en vetenskaplig rapport kallad ”Metro och migrationen” som jag lagt upp fritt och gratis på min hemsida, www.pilum.nu/metro

Slutsatser
Denna redogörelses slutsatser om tidningen Metro:

• Metro är en invandringspositiv tidning, inte en opolitisk nyhetstidning

• Metro förnekar allt svenskt och all svenskhet

• Metro har en socioekonomisk förklaring till allt

• Metro låter inga avvikande åsikter komma till tals, utan arbetar aktivt för att stoppa dem

• Anklagelsen från alternativ media att Metro mörkar, alltså systematiskt och av politiska skäl väljer att
inte rapportera vissa fakta, är korrekta.

• Metro väljer att medvetet och avsiktligt undvika att nämna etnicitet vid brott

• Alla anklagelser mot Metro från den sk alternativa median om mörkande, manipulation och propaganda-verksamhet stämmer.”

Om slutsatserna i studien hade varit annorlunda till Metros fördel, hade denna uppsats med all sannolikhet återgivits i traditionell media.
När media sviker i opartiskhet beträffande invandrings-/asylpolitik måste vi hjälpas åt att sprida medborgares faktagranskning till fler, främst till de som ännu tror på medias saklighet.

Jag tänker åter på boken ”The wisdom of crowds” av författaren, forskaren James Surowiecki från 2005, där han bevisar att folks privata erfarenheter är bättre evidensbaserade, än officiella, politiska och moraliska påståenden om migrationens fördelar.

Om vetenskapliga studier och folks privata erfarenheter inte överensstämmer med den positiva officiella bilden om invandring, då blir det svårt för politiker att fortsätta att hävda dess lönsamhet och berikande effekter.

Skillnad i insikt hos Peter Wolodarski (DN) och Benjamin Katzeff Silberstein (GTP)

Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski sparar inte på krutet när det gäller att smutskasta alla som ser att vinsten av marknadsliberalism med öppna gränser bara tillfaller ett fåtal, som tillhör den politiska, teknokratiska och finansiella eliten.
Flertalet är förlorare och får bara betala notan.

Peter Wolodarski är marknadsliberalismens och globaliseringens megafon. Han ser bara vinster med det mångkulturella samhället och sprickorna tätar han med identitetspolitik och kulturrelativism.

Nu verkar hans fokus på Sverigedemokraterna med deras mörka förflutna och deras järnrör ha fått stor konkurrens av republikanernas presidentkandidat Donald Trump.

Den 7 aug i DN var rubriken på Wolodarskis ledare ”Bästa hoppet är att Trump fullföljer galenskapen” den 14 aug var det dags igen med rubriken ”Det är så här demagoger underminerar demokratin.”

Att han kastar sten i glashus finns inte i hans tankevärld.

Hur ofta har inte DN underminerat demokratin genom att filtrera fakta genom sin vänsterliberala sil, journalisterna har utelämnat bakgrundsinformation och har beskrivet händelser, nyheter ur bara ett perspektiv.

Erik Fichtelius ”konsekvensneutralitet” beträffande nyheter verkar Wolodarski ha fått om bakfoten. För honom får däremot en nyhet inte publiceras även om den är sann och relevant, i fall den kan få trista konsekvenser….

Förövare bedöms ofta efter etnicitet och identitet, inte utifrån gärningen och dess konsekvenser, detsamma gäller för offret.
När det gäller brott som har begåtts av förövare med utländsk härkomst, så når medias bortförklaringar ständigt nya höjder. Att unga ligister kastar sten och bränner bilar i förorten beror på polisens provokationer, arbetslöshet, sysslolöshet, för få fritidsgårdar, utanförskap, traumatiska minnen, psykisk ohälsa och främlingsfientlighet, aldrig, aldrig på rent djävulskap.

Han verkar heller aldrig ha funderat på varför flertalet av muslimernas flickor hålls inom lås och bom, medan killarna får härja fritt, utan att någon förälder gör ett dugg. Kanske moskéns imam i allt fler enklaver ler i mjugg?

Förmodligen betraktar han sig som yttrandefrihetens överstepräst och talar om för oss obildade vad som är bäst.

Därför är det med glädje jag läste följande krönika av Benjamin Katzeff Silberstein i Göteborgsposten 2016-08-08.

Här finns, till skillnad från Wolodarski, analys och insikt i bakomliggande orsaker till Trumps framgångar. BKS skriver:

”Underklassen som politikerna glömde.
Att beklaga sig över Trump är det lätta och kortsiktiga sättet att hantera problemet. Förtroendegapet mellan väljare och politiker kommer att ta betydligt längre tid att reparera.
Att peka finger åt dumma amerikaner är något av en favoritsport bland många i Europa. Då är Trumps väljare en skänk från ovan. Äntligen finns det svart på vitt att åtminstone hälften av alla amerikaner är korkade, vapenälskande rasister som inte förstår bättre. Alltså de som inte stödjer den upplysta Hillary Clinton, som vill göra USA mer likt Europa.
I verkligheten är det inte så enkelt. Bortom medias fokus på rörelser som ”Black lives matter”, och Trumps skandalösa uttalanden, finns en vit amerikansk arbetarklass som ofta inte tas på allvar i det politiska samtalet. Många kallar dem föraktfullt för ”white trash” ett mer nedsättande uttryck för svenskans ”lantisar”. För många unga amerikaner i storstäder är det en social markör för upplysning, bildning och medvetenhet att visa hur långt från den nidbilden man själv står.
Bakom nidbilderna av korkade lantisar finns miljoner människor vars livsvillkor sällan kommer fram i media och den dagliga debatten. I USA, liksom i Sverige, är folk från landsbygden kanske den enda grupp man kan uttala sig nedsättande om utan att riskera social stigmatisering.
På hemsidan för tidskriften The American Conservative (22/7) intervjuades nyligen författaren J. D. Vance, aktuell med boken Hillbilly Elegy (Harper 2016). Vance växte själv upp i en vit arbetarklassfamilj i den amerikanska delstaten Ohio, omgiven av alkohol- och narkotikamissbruk och ostadiga familjeförhållanden. Senare lyckades han mot alla odds ta sig till ett av USA:s bästa juristprogram.
Vance förklaring till fenomenet Trump är övertygande: Här är någon som äntligen hoppar på företagare som flyttar fabriker till Mexiko, och är ärligt pessimistisk och förbannad om hur illa läget faktiskt är för miljoner amerikaner.
För många i landsbygdens småstäder har varken högern eller vänstern varit vettiga alternativ, menar Vance, från vänsterhåll kommer översitteri och löften om allmosor som många aldrig bett om. Från högerhåll hörs lovsång till frihandel, låga skatter och fritt företagande – vettiga politiska ståndpunkter, som dock är till liten tröst i småstäder där den lokala fabriken flyttat utomlands eller kolgruvan stängts.
Att det politiska samtalet blivit mer färgat av identitetspolitik är en del av problemet. När det politiska samtalet i hög grad handlar om svåra livsvillkor kopplade till hudfärg, inte minst i sviterna av polisvåldet mot svarta, är det inte konstigt att vita väljare, som också lever i svår fattigdom, känner sig osynliggjorda och vänder sig till populister som åtminstone pratar om deras situation utan att låta nedsättande.
Att beklaga sig över Trump är det lätta och kortsiktiga sättet att hantera problemet. Förtroendegapet mellan väljare och politiker kommer att ta betydligt längre tid att reparera. Det gäller för övrigt i västvärlden i stort – både i Storbritannien där många politiker togs på sängen av EU-opinionen, och i Sverige där migrationspolitiken länge gick i otakt med en betydande del av väljarkåren.”
Benjamin Katzeff Silberstein

Numera är det inte bara underklassen som är bortglömd, protester kommer från allt fler över samhällsutvecklingen, oavsett klasstillhörighet. Då börjar det bli jobbigt för den politiska adeln, när docenter, professorer, forskare, författare och grävande journalister inte längre deltar i den korrekta kören som sjunger globaliseringens och mångkulturens lov.

Etablerade skribenter försöker nu övertrumfa varandra i bedyranden om hur sakliga de och deras tidning är, ingen åsiktskorridor finns och de har aldrig dolt någonting …

De beter sig precis som barn, när de gjort rackartyg och först förnekar sin medverkan, efter samtal, bevisning brukar det komma ett surmulet, ja, det var jag.
Makthavarnas strategi är att först demonisera, sedan förneka och fortsätter protesterna tillsätter man en utredning som får ta lååång tid, om oppositionen ökar i styrka så kryper man motvilligt till korset med en ryggsäck fylld av bortförklaringar.

Bevis fattas sannerligen inte inför medias ensidighet, inte minst i asyl/flyktingpolitiken.
Alternativ media utgör ett stort hot mot dessa mångkulturella globalister.
Vad ska de göra när smutskastning och demonisering inte längre biter och vi bara fortsätter att rösta fel?

Tveksamt om de och Wolodarski någonsin kommer att säja; Ja, det var vi som hade fel, medborgare som vi såg ner på hade mer erfarenhet och efter vår reträtt har vi förstått att de hade rätt.

Ledarskribenter som får stå lite utanför åsiktskorridoren

Det finns faktiskt små ljus i traditionell medias mörker.
Alice Teodorescu är ett exempel, hon skriver verklighetsbaserade ledare i Göteborgsposten till skillnad från många av sina kollegor.
Anna Dahlberg i Expressen och Amanda Björkman i DN är andra skribenter, som får stå lite utanför åsiktskorridoren.

Frågan är om de skall bli inknuffade igen eller om fler ser öppningen?

Redaktörerna går visserligen i ägarnas ledband, men trots skattesubventioner så måste tidningen ha läsare, sjunker upplagan så sjunker även vinsten.

Kanske är det så även för Bonnier att när vinsten sjunker så sjunker även de ideologiska principerna?

Tänker åter på Groucho i bröderna Marx som glatt säjer…”Detta är mina principer. Men om du inte gillar dem så har jag fler.”

Här är Alice Teodorescus ledare i Göteborgsposten 2016-08-13

”Stor förlust att Hadzialic lämnar det politiska rampljuset.
Även om brottet är ringa i juridisk mening, ser det inte bra ut att en gymnasieminister agerar så omdömeslöst. Med sin lön hade hon dessutom kunnat unna sig taxi.

”Jag anser att det jag har gjort är väldigt allvarligt. Jag har uppfostrats för att ta ansvar för mina handlingar.”
Gymnasie- och kunskapslyftsminister Aida Hadzialic (S) meddelade vid en presskonferens under förmiddagen att hon avgår efter att ha fastnat i en poliskontroll med 0,2 promille alkohol i blodet. .Även om brottet är ringa i juridisk mening, ser det inte bra ut att en gymnasieminister agerar så omdömeslöst. Med sin lön hade hon dessutom kunnat unna sig taxi.
Stor förlust för svensk politik
Samtidigt är det en stor förlust att Hadzialic nu lämnar det politiska rampljuset. På senare tid har hon tagit strid mot den identitetspolitiska epidemi som sprider sig i Sverige och tydligt stått upp för individens skyldigheter, inte bara rättigheter. Hon har talat om vikten av att ta ansvar. Att hon nu avgår, och tar just ansvar för sina handlingar, visar att det var mer än bara tomt prat. Att mista en sådan minister är sorgligt.
Varför nolltolerans?
Samtidigt kan man fråga sig varför nolltoleransen mot den här sortens förseelser, av privat karaktär, är så etablerad i Sverige. När avgick en svensk politiker senast för att den uppvisat dåligt omdöme i sin politiska gärning?”

Svaret är mycket enkelt, skulle alla politiker som visat dåligt omdöme avgå, så blev det inte så många kvar!

”Arbetslösa ministrar skapar förtroendekris”

Amanda Björkman, skribent på DN fortsätter sitt meningsutbyte med tidigare kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth 2016-08-11.
Amandas första inlägg finns publicerat här på bloggen den 11 aug. ”Beklämmande bidragslinje bland före detta M-ministrar.”

”Lena Adelsohn Liljeroth tror att det är svårt för henne att som 60-åring få ett jobb efter åren som kulturminister. Därför lever hon i stället på statsrådspension – en tillvaro som ger över 60.000 kronor i månaden fram till dess att hon fyller 65. Det framgick av vårt meningsutbyte tidigare i veckan.

Andra har inte råd att fundera på huruvida de är attraktiva på arbetsmarknaden eller ej – de får ta reda på svaret själva. För samhället ställer krav på arbetslösa. De tvingas – som motprestation för att kronor ska trilla in på kontot – att söka jobb. Ja, förutom om de har varit ministrar då.

När jag ber Statens tjänstepensionsverk ta fram siffror på hur många som utnyttjar statsrådspensionen visar det sig att Adelsohn Liljeroth är långt ifrån ensam. Eva Björling har, precis som den förra kulturministern, hittills i år fått en pension på nästan en halv miljon kronor.

I statistiken syns också många S-ministrar som, trots att det har gått ett decennium sedan de satt vid makten, fortsätter att ta ut statsrådspension.

Bland namnen finns exempelvis Mona Sahlin, som efter skandalen där hon avsade sig jobbet som samordnare tydligen har återgått till den välavlönade pensionstillvaron.

I riksdagen har reglerna stramats åt rejält. De som väljs in i riksdagen i framtiden kommer som mest att kunna få två års omställningsstöd. Dessutom är villkoret att de ska ”stå till arbetsmarknadens förfogande”.

Men precis som för avgångna ministrar finns det för den äldre skolans riksdagsledamöter fortfarande möjlighet att få feta bidrag efter avslutat uppdrag. Lagarna infördes nämligen inte retroaktivt. Förra året betalades nästan 80 miljoner kronor ut för ledamöters inkomstgarantier.

Det är hög tid att ändra förutsättningarna för våra statsråd. Att exministrar lever på bidrag – utan att ens försöka skaffa ett jobb – är helt orimligt.

Vi vill inte att en minister går direkt från finansdepartementet till en bank. Ge dem därför omställningsersättning i upp till två år. Men exministrar har kontaktnät och erfarenheter som andra arbetslösa bara kan drömma om. De ska jobba, inte leva på bidrag. Precis som de har krävt av andra.”

Trist att Jimmie Åkesson inte kunde tala förstånd med sin svärmor, som också kvitterar ut 62.000 kr i månaden för att göra ingenting efter ha blivet sur på hans kompisar i partistyrelsen, riksdagsplatsen behöll hon dock.
Pengar verkar ha samma attraktionskraft oavsett om adressaten står till vänster eller höger om oss.