Hej Harriet! mejlar en bloggvän
Här nedan kan vi läsa vad Svensk-Ryska vänskapsföreningens infomejl anser om kriget.
—————————————————————————————————–
”Krig i Ukraina
Den helt dominerande händelsen under år 2022 har varit Rysslands speciella militära operation (SMO) i Ukraina, som inleddes 24 februari efter att den ryska statsduman enhälligt röstat för ett lagförslag (framlagt av kommunistpartiet) med begäran att Ryssland skulle officiellt erkänna folkrepublikerna Donetsk och Lugansk (DNR, LNR). Lagen godkändes av president Vladimir Putin, som undertecknade ett dekret som erkänner Folkrepubliken Donetsk och Folkrepubliken Lugansk, och även avtal om vänskap, samarbete och bistånd med republikerna.
Enligt president Putin var Rysslands militära ingripande en reaktion på de grundläggande hot som oansvariga västerländska politiker konsekvent skapat för Ryssland under många år, särskilt Natos expansion österut, som flyttat militär infrastruktur allt närmare den ryska gränsen.
”För vårt land är det en fråga om liv och död, en fråga om vår historiska framtid som nation. Detta är inte en överdrift; Detta är ett faktum. Det är inte bara ett mycket verkligt hot mot våra intressen utan mot vår stats själva existens och mot dess suveränitet. Det är den röda linjen som vi har talat om vid ett flertal tillfällen. De har korsat den […] Uppgörelsen mellan Ryssland och dessa styrkor kan inte undvikas. Det är bara en tidsfråga”, förklarade han.
Syftet med den speciella militära operationen var, framhöll han, att ”skydda människor som sedan åtta år tillbaka har ställts inför förnedring och folkmord som begåtts av Kievregimen” samt att demilitarisera och denazifiera Ukraina. Därmed baserade han sig på de två första av fyra mål som formulerades av den allierade kontrollmyndigheten vid Potsdamkonferensen för Tyskland i juli 1945.
De ryska styrkorna gick till en början till offensiv på fyra fronter: en nordfront mot Kiev, en nordöstlig front mot Charkiv, en sydfront från Krim mot Cherson och en sydöstlig front från Lugansk och Donetsk och längs Azovska sjöns kust. Huvudfokus har hela tiden legat på Donbass, där de ukrainska huvudstyrkorna besköt och förberedde en offensiv mot de två folkrepublikerna DNR och LNR.
Fram till början av mars hade ryska och lokala styrkor tagit militär kontroll över bland annat Cherson, Mykolajiv och Zaporizjzja kärnkraftverk i söder. Hårda strider pågick om hamnstaden Mariupol i öster. I norr hade ryska pansarkolonner trängt fram mot Kiev, men inte försökt tränga in i staden. Den ryska avsikten var aldrig att inta Kiev, som det påstods i västliga massmedia, utan att binda upp ukrainska väpnade enheter och därmed hindra att de sattes in på huvudfronten i Donbass.
I mars inleddes fredssamtal i Istanbul efter turkisk medling. Huvuddragen i en fredsöverenskommelse tycktes klara, men efter påtryckningar från Storbritannien och USA drog regimen i Kiev tillbaka det förslag till fredsavtal som den lagt fram, avbröt alla förhandlingar och beslutade sig för att fortsätta kriget för ”fullständig seger” mot ryssarna – eller ”till sista ukrainaren”, som det brukar sägas.
I april drogs de ryska trupperna bort från Kiev. Den första fasen i den speciella militäroperationen var därmed över. Den 19 april inledde den ryska koalitionen en förnyad attack över en 500 kilometer lång front från Charkiv till Donetsk och Luhansk. Den 20 maj intogs Mariupol av ryska trupper efter en långvarig belägring av Azovstal stålverk.
Under september genomfördes folkomröstningar i de fyra oblasterna Donetsk, Luhansk, Zaporizjzja och Cherson om anslutning till Ryssland och den 30 september förklarades de som delar av Ryska federationen, alltså som ryskt territorium.
Den 8 oktober tillkännagav det ryska försvarsdepartementet att general Sergej Surovikin tillsatts som ny befälhavare för den speciella militära operationen. Vid en presskonferens i Astana sade Surovikin att de ryska trupperna inte strävar efter en snabb framryckning utan att ständigt mala ner fiendens styrkor. Den ryska strategin går alltså inte ut på att erövra och hålla territorium, utan på att metodiskt reducera motståndarsidans stridskapacitet.
Kiev-regimens agerande är istället huvudsakligen inriktat på mediebilden, att behålla erövrade områden och tyckas genomföra offensiver för att hålla förhoppningen om ”seger” vid liv, inte minst inom allmänna opinionen i de länder som bidrar till att bekosta krigföringen. Det är en strategi som visat sig kostsam i både människoliv och materiel.
I och med att general Sergej Surovikin fått det totala ansvaret för den ryska krigföringen tycks de olika ryskspråkiga styrkorna ha omgrupperats och samordnats effektivare. En stor mobilisering av nya styrkor har genomförts, de ryska styrkorna har på ett välorganiserat sätt (utan strid) dragit sig tillbaka från staden Cherson väster om floden Dnjepr. (Större delen av oblasten ligger öster om floden.) Efter hårda strider tycks den strategiskt viktiga staden Artiomovsk (Bachmut) i Donetskregionen i december vara på väg att intas.
Fram till oktober avstod de ryska väpnade styrkorna från precisionsmissilangrepp mot infrastruktur och vissa andra mål, men efter att en kraftig bomb skadade Krimbron och attacker riktats även mot annan rysk civil infrastruktur och Nord Streams undervattensrörledningar sprängts, ändrade Ryssland sin militära taktik och satte in missilattacker i stor skala mot Ukrainas elnät. Ett mål med det var att hejda införandet och transporterna av nya vapen som USA och dess allierade skickar till Kiev i syfte att förlänga konflikten. Ryska angrepp riktas fortfarande inte mot civila bostäder.
Ukrainsk militär har svarat med missilangrepp mot civila mål i Donetsk.
Ju längre kriget pågår, desto mer uppenbart framstår det att det är USA och övriga västmakter som bekostar, beväpnar och leder kriget för att tillfoga Ryssland största möjliga förluster på bekostnad av det ukrainska folket. Att försvaga Ryssland var också syftet med västmakternas sanktioner, men den politiken tycks huvudsakligen ha slagit tillbaka mot dem själva, särskilt mot Tyskland och andra EU-länder.
Text: Christer Lundgren medlem i föreningen.
————————————————————————————————–
Eftersom statsmedia endast ger läsare en bild av kriget i Ukraina, dvs det som USA/Nato förmedlar med våra politiker, så fortsätter jag att belysa den andra sidan från Ryssland.
Totalt bortglömt är hur krigsalliansen Nato skyddade Kosovo under Balkankriget, med bomber mot Serbien och Montenegro, men när Ryssland gör sammalunda mot Ukraina för att skydda sina minoriteter, ja då är det endast terror!
Hela tiden sker upptrappning mot ett tredje världskrig där kärnvapen kan stå för dörren. Likgiltigheten för människoliv under makthavares maktkamp är lika stor oavsett tidsperiod. Av mänskliga rättigheter och värdegrund finns inte ett spår, där värdegrund är ett svenskt påfund, som likt en epidemi drar fram över samhällslivet och ligger som en blöt filt över all diskussion, som PK-ismen inte tål.
Bild; SR
