En ung kvinna i personalen har nu blivet knivmördad på ett flyktingboende för ensamkommande barn i Mölndal (2016-01 25).

En tragisk och fruktansvärd händelse, som polisen först beskrev som ”ett tumult.”

Undertecknad hoppas verkligen att vår statsminister inte nu upprepar sitt uttalande från Ikea morden i Västerås. Nämligen att mor och son ”var på fel plats, vid fel tid och tillfälle.” Inget besök skedde till anhöriga. Kanske hade han kommit på bättre tankar när den svenske skolpojken lika kallblodigt, senare mördade tre personer i Trollhättan?

Jag hoppas också att media kan bli mer restriktiv med sina skriverier om hänsyn, förståelse och bortförklaringar så fort brott begåtts av personer från andra länder.

Om man aldrig får reda på att beteendet är förkastligt och ständigt blir struken medhårs, hur skall jag då med annan kultur i bagaget kunna ändra på mitt beteende?

Polisen blev nog rejält skrämd i Skåne med kraftiga skadestånd till de romer som hamnat på deras listor. Så nu skall brott som begåtts av migranter betraktas som en ”särskild händelse” hos polisen och hamna under sekretess, nämligen i ett ”K 291.”

Besvärande statistik kallas för arbetsmaterial för att undgå offentlighetsprincipen, för inget offer är för stort, när det gäller att dölja konsekvenserna av rådande invandrings-asylpolitik.

Återhållsamheten är mycket stor både i media och från polisen när det gäller upplysningar om  hudfärg och utomeuropeiskt utseende vid efterlysningar av  brottslingar. Att inte utsätta förövaren för diskriminering är viktigare än att skydda allmänheten.

Straff och utvisning är inte att tänka på, när majoriteten av ensamkommande unga män i Sverige är ”barn” under 18 år, till skillnad från undersökningar i nordens övriga länder.

Däremot är åldersgränsen utan betydelse, när det gäller små flickor som utsatts för tvångsgifte i hemlandet eller efter ankomst till Sverige.

I Malmö och Göteborg finns minst ett hundratal flickor under 18 år som får fortsätta samlivet med sina betydligt äldre män, eftersom samtycke varken kan styrkas eller avfärdas. Mörkertalet är mycket stort och något åtal för brott mot barnäktenskap har ännu inte ägt rum.

I Sverige är det viktigare att tolerera importerade, medeltida och kulturella sedvänjor än att följa svensk lagstiftning.

Att denna undfallenhet bara bidrar till fortsatt och ökat kvinnoförtryck glömde nog utrikesministern att nämna, när hon fick internationell uppmärksamhet för sin feministiska utrikespolitik. Alltför många kvinnor i våra utanförskapsområden ingår inte i denna politik.

Ministern har nog inte heller brytt sig om förbundskansler Angela Merkels uttalande om att mångkulturen ”nicht fungiert”.  Efter nyårsnattens trakasserier mot kvinnor i Köln av invandrargäng kanske hon får krypa till korset och säja ”Wir schaffen das –  nicht.”

Tyvärr har upprätthållandet av mångkulturen i vårt land fortfarande högre prioritet än att få brottslingar inom lås och bom.

I Dagens Nyheter 2016-01-24 presenterar statsminister Stefan Löven och vice statsminister Åsa Romson ett storslaget åtta punktsprogram för att förbättra nyanländas etablering.

Från ” jobb till nyanlända i bristyrken” och till ”bekämpning av rasism och diskriminering.”

Undertecknad har dock några frågor som jag tror delas av fler läsare.

-Vad tänker regeringen göra med alla dem som inte vill låta sig etableras och integreras i det svenska samhället?

– Vad har regeringen för åtgärder för de migranter som föraktar västerländs kultur och som ständigt bryter mot våra lagar och regelverk?

– Vad har regeringen för åtgärder mot diskriminering/främlingsfientlighet/rasism som frodas inom olika invandrargrupper? Mest katastrofal är den utbredda antisemitismen hos muslimer mot judar.

– Vad har regeringen för åtgärder mot hedersbrott och den nedvärderande kvinnosynen i invandrartäta områden? Trakasserier som nu även riktats mot västerländska kvinnor.

– Vad har regeringen för åtgärdsplan mot Sveriges numera sneda könsfördelning av nyanlända och dess framtida konsekvenser? Under 2015 utgjordes 71 % av 162.000 nyanlända av unga män. (Gtp 2016-01-16).

Om regeringen skall lyckas med sitt ambitiösa etableringsprogram så duger det inte att bara fortsätta att skylla på andra, när konsekvenserna av deras misslyckade invandrings- och asylpolitik blivet uppenbara för allt fler väljare i landet. En politik som nu har förvandlats till ett avskräckande exempel i andra länder och dess media.

I stället för att ta ansvar och erkänna konsekvenserna av sin misslyckade politik så skyller man ifrån sig. Att beskylla arbetsgivaren för ovilja mot krångliga efternamn, att bortförklara den grova kriminaliteten i invandrartäta områden med socioekonomiskt utanförskap, att förklara invandrargängens trakasserier mot kvinnor med svensk dryckeskultur och patriarkaliska strukturer och förakta en stor del av sin egen befolkning för att de röstar fel, är ingen framkomlig väg.

Inbillar man sig att denna fega strategi skall få invandrare att känna solidaritet med Sverige, när alltför många inte ens känner någon solidaritet med andra invandrargrupper?

För att ha chans att lyckas så måste viljan att lyfta på alla stenar öka dramatiskt, även de tunga inom rörelsen. Politiken måste analyseras på djupet och synliggöra ideologiska filter som hindrat adekvata åtgärder i tid. Varningar från både forskare, författare och skribenter har länge nonchalerats av makthavarna i sällskap med media och karriärlystna underhuggare.

Professor i öststatsforskning, Stefan Hedlund på Uppsala universitet gör processen kort i en debattartikel i Göteborgsposten (2016-01-12) där han varnar för systemkollaps av samhällets bärande funktioner. Enligt honom är orsakerna till haveriet och som förhindrat kursändring mycket enkla, -moralisk hybris och -brännmärkning av sverigedemokraterna.

Slutklämmen i regeringens debattartikel lyder ”När hela Sverige arbetar tillsammans, är det få saker vi inte klarar av.” Tillåt mig tvivla.

Francois Bronettis magiska ord på Cirkus Scott var ”Får jag be om största möjliga tystnad” inför halsbrytande nummer.

När det gäller baksidan och konsekvenserna av Sveriges destruktiva invandrings-flyktingpolitik kan denna uppmaning liknas vid våra politikers metod under många år, att proklamera tystnad om invandringens baksidor. Invandringen var bara berikande och lönsam. Punkt.

Men ett barn kan lätt räkna ut, om nu invandringen varit så lönsam, varför har inte andra länder också förstått detta?

Politiken har ivrigt hejats på av lojal media, som tävlat med varandra i svart/vita, förenklade reportage. Under allt för lång tid har journalistkåren vinklat sitt arbete efter sin egen agenda, som vanligen gått i röd/grönt tecken. För att vara god är härligt så länge mitt eget liv inte påverkas utan snarare berikas! Det vet många asylbaroner och hela flyktingindustrin.

Troligen har de aldrig reflekterat över Margret Thatchers bevingade ord, ”problemet med socialism är att förr eller senare tar andras pengar slut.”

Kanske journalistutbildningarna inte längre lär ut vikten av att berätta sant, relevant och tillräckligt från alla sidor av ett samhällsproblem för att ge sina läsare kunskap? Media och SVT har i sin humanitära förträfflighet förvanskat fakta och/eller helt utelämnat sanningar och blivet mästare på känslostyrda skildringar.

I tidskriften ”Nya tider” (2015-08-27) finns en upplysande sammanfattning på medias vanligaste trix för att slippa skriva om invandringens och andra av samhällets tråkigheter

1. Dölja
2. Bagatellisera
3. Byt problemfokus
4. Utspädning
5. Vinkla offerrollen
6. Publicera självklarheter
7. Skapa sympati för gärningsmannen.

Andra exempel är att bara använda ord med positiv laddning när invandring beskrivs och tvärtom när det gäller mer verklighetsnära ord, för de kommer ju från svenskar med fel åsikter.

Här är några exempel:

1. Patriot = ful rasist
2. Invandrare = goda nysvenskar
3. SD väljare = elaka nazister
4. EU migranter = tiggare
5. Ensamkommande flyktingbarn = illegala, unga invandrargäng.

Kanske ansvariga för landets journalistutbildningar tillsammans med genusforskare lär ut vikten av att fostra medborgarna i stället för att leva upp till konsekvensneutralitet?

Ibland ser jag farliga likheter mellan genusutbildade dialogpoliser i landet och ”skäggiga skuggor” i utanförskapsområden, där fundamentalistiska korantolkare bestämmer hur kvinnor och unga skall leva, tänka och tycka.

Svensk media har mer fallenhet för uppfostring, till skillnad från utländsk som mer upplyser!

Men det finns ljuspunkter, forskare, skribenter och andra opinionsbildare som tar sitt uppdrag på allvar får sällskap av allt fler när ideologin nu fått ge vika för uppenbar verklighet.

Assar Lindbeck, välkänd professor, har sedan länge sagt att vårt välfärdssystem inte är uppbyggt för denna anstormning av migranter, antingen måste reducering ske och/eller i kombination med skattehöjningar.

Professor i öststatsforskning, vid Uppsala universitet, Stefan Hedlund varnade nyligen i Göteborgsposten för systemkollaps (2016-01 -12). Enkelt och koncist angav han två orsaker till Sveriges systemkollaps, moralisk hybris och SD:s brännmärkning!

Men när den mycket mediokre och självutnämnde experten Henrik Arnstad enbart har statsministerns och regeringens öra, då förstår jag att deras kompetensram brister.

Samma slutsats om välfärdens underminering har nu äntligen landat hos FK, där en bekymrad tjänsteman i SVT:s nyhetsprogram varnade för framtida välfärdsreduceringar och skattehöjningar pga av okontrollerad invandring. (2016-01-21).

När det nu kommer dagliga rapporter från hårt pressade kommuner, landsting, länsstyrelser, domstolar och försäkringskassor i landet om volymernas stora belastning på välfärdssystemen, ja då måste till och med Dagens Nyheter göra en helomvändning under galgen och inse att den humanitära stormaktens politik, saknar skyddsnät i sitt cirkustält.

Ibland är det nyttigt att se bakåt i tiden. I Östgöta Correspondenten från den 20 nov 2009 fanns ett reportage om hur en nattvikarie, ensam fick ta hand om 38 gamla, sjuka och dementa på ett sjukhem i länet.

Dagen efter, den 21 nov 2009, fanns en artikel om ensamkommande flyktingbarn i Övertårneå att läsa i Dagens Nyheter. Nu var dessa unga, till synes friska män, inte så ensamma längre för 26 personer arbetade i skift på förläggningen.

Men från politiker och vänsterliberaler hördes då inte ett pip om dessa orättfärdiga prioriteringar av skattemedel, som nu eskalerat till oanade höjder. De var förmodligen helt upptagna med att skriva sina namn på listor mot främlingsfientlighet så vi andra kunde se hur goda de var.

Enligt programmet ”Hem till varje pris” i SVT 2 den 19 nov 2016, finns det i dag minst 9.400 gamla med omfattande funktionsnedsättningar som skulle behöva plats på ett äldreboende. Under de senaste 15 åren har 32.000 platser på äldreboenden försvunnit. Nu måste ”kvarboendeprincipen” verkställas, dvs. hem med dom bara efter lasarettsvistelsen, även om de gamla är svårt sjuka och varken kan prata eller larma. Begränsningarna är många när det gäller att spara pengar i ansträngd ekonomi.

När det gäller gamla skall levnadsvillkoren endast vara ”skäliga”, det räcker förmodligen med en potta under sängen, men när det gäller andra grupper står det ”goda” i kommunens regelverk.

Ett pressat kommunalråd svarade under programmet ”Vi kan inte ge allt åt alla”, för har man varit utredare åt regeringen om fördelning av ensamkommande sk. flyktingbarn så är lojaliteten självklart större med partiets ideal än verkligheten.

När det gäller ensamkommande unga män finns få begränsningar för ett gott liv. Sponsrade I-phone av senaste modell, 5-växlade cyklar, gratis badkort, musiebesök och andra utflykter är bara några exempel, medan gamla bara får drömma om frisk luft och fågelkvitter. Att ha slitet hårt, ofta i tunga jobb, betalt skatt och gjort rätt för sig i hela sitt liv, ger inga tårar hos unga politiker.

Min syster berättade nyligen om mötet med en cancersjuk väninna som tvingats tillbaka till sitt arbete av försäkringskassan, eftersom hon inte kräktes varje timma. Samtidigt sitter unga, friska män på asylförläggningar och dunkar med tallrikarna i bordet för mer passande mat. Klagomålen från landets flyktingförläggningar förvandlas oavsett relevans till svart/vita snyft reportage där bortförklaringarna till dåligt beteende bara når nya nivåer.

Migrationsverket, till skillnad från andra statliga verk, arbetar på löpande räkning, miljarderna bara forsar in. Att biståndsbudgeten undermineras för svältande barn och kvinnor i flyktinglägren, verkar inte intressera finansministern, som nyligen fyllde på verkets kassa med 11 nya miljarder i lånade pengar.

Finansministern har nog inte tagit del av beräkningar från organisationen ”Right Hand Aid” där kostnaden för till exempel endast 3.800 ”ensamkommande” i vårt land skulle kunna hjälpa 1.150.000 barn på plats i flyktinglägren!

”Fega uslingar” utropade en övergiven, fattig kvinna med små barn i ett flyktingläger vid en intervju av en utländsk journalist.

Konstigt att Sverige i olika undersökningar om ensamkommande flyktingbarns ålder alltid skall utmärka sig med låga siffror, när det gäller antalet som med flera år passerat 18 års gränsen. I Sverige uppskattar vi snällt och tror på det dom säjer, i stället för att utnyttja befintliga möjligheter till åldersbestämning.

Kostnadsuppgiften från migrationsverket är ca 1 miljonen/år för ett sk. ensamkommande barn blundar nog ministern också för, trots att konsekvenserna av vår humanitära stormakt börjar bli uppenbara högre upp på samhällsstegen.

”Allas lika värde” rabblas unisont av regeringen.

Men varför är de som har kraft att passera Sveriges gräns mer värda än svaga i flyktinglägren och våra hjälplösa gamla här hemma, undrar jag?

Köln och ”We are” festivaler i Stockholm har nu blivet synonymt med sextrakasserier och övergrepp mot kvinnor. Unga män, så kallade ”ensamkommande barn” från mellanöstern och Afrika har varit de ledande brottslingarna, till feministernas stora sorg. Detta försökte man krångla sig ur genom att smeta ut det förkastliga beteendet på alla män, (helst vita) genom att förklara det hela med manlighetsnormer och patriarkaliska strukturer.

Jag tycker däremot att det är feministerna till vänster, som med sina ideologiska strukturer bidrar till fortsatt kvinnoförtryck. Inte ett pip hörs om den fundamentalistiska synen på kvinnors rättigheter som finns i svenska moskeèr. Att förklara övergreppen med kulturella skillnader gör man inte ostraffat, det fick nyligen teologen och författaren Ann Heberlein erfara, när filminstitutets gullgosse Baker Karim gick till motangrepp, förmodligen kaxig av sitt projekt ”The blacklist” där vita skall tryckas tillbaka inom branschen i omvänd rasism.

Jag har aldrig förstått vänsterns falska kulturvördnad och förkärlek för den kulturella identiteten från andra länder. Vänstern har därigenom offrat den medborgerliga identiteten, som kan binda oss samman och minska skillnader.

Vår egen kultur, som t.ex midsommarfirande ”är töntigt” enligt vår extremistsamordnare Mona Sahlin. 

Hon och andra politiker har nog aldrig förstått att för att öppna sig och förstå den andre, så måste man bejaka och vara trygg i sig själv och i sin egen kultur. Fd. statsminister Fredrik Reinfeldt ansåg att utan invandring skulle vi befinna oss på stenåldersnivå, men han blir troligen rikligt belönad i styrelsen för ett välfärdsbolag med fäbless för asylboenden. För i dag tar politiker ansvar för flyktingar men inte för svenskar! Sociala reportage om den ökade fattigdomen bland svenskar lyser nu med sin frånvaro. Däremot skildras invandrarens utsatthet och framåtanda i media och SVT med frekventa reportage.

Hänsyn, förståelse och bortförklaringar finns i övermått när svensk lag och regelverk åsidosätts av personer med utländsk bakgrund.

Att t.ex vägra hälsa på en kvinna kan vara riktigt lönsamt, 60.000 kr fick den arbetssökande  invandraren för att han blivet diskriminerad, när han inte fick jobbet efter att ha vägrat hälsa på sin kvinnliga chef. DO vilar inte på hanen, när det gäller lättkränkta personer med invandrarbakgrund.

För att bli beskylld som främlingsfientlig, isalmofob och rasist är värre än att bli pestsmittad i vår ”humanitära stormakt.” När rikspolischefen ”kräks” när han ser partiledaren för det tredje största partiet, så förstår jag polisens mörkläggning och underlåtenhet att rapportera om övergreppen.

Förmodligen har inte våra feminister till vänster, samma erfarenheter som jag fått under mina yrkesår inom rehabilitering vid möten med kvinnor, som till exempel misshandlats för att mannen, eller en släkting upptäckt hur kvinnans sjal inte täckte ansiktet tillräckligt utomhus.

Min äldsta dotter, som är lärare, kan berätta om flickor som smiter ner på toaletterna både på morgon och eftermiddag, för på- och avsminknig och med av-påtagning av sjal. Jag har mött kvinnor som inte får lära sig cykla, inte delta i bassängbad, inte träna om en man finns inom synhåll, vilket försvårar rehabiliteringen både för dem själva och andra. Särskiljande med skilda träningsmöjligheter för män och kvinnor är feministernas lösning, som bara bibehåller och ökar förtrycket.

Det är kulturella skillnader, kvinnoförtrycket som sker i Allahs namn som är den största orsaken till dagens övergrepp. Det upprätthålls av klaner med familj, släkt och vänner. Kvinnor och unga tvingas här leva under sexistiska hederskoder med mannen som överhuvud. Det är inget som skall smetas ut på den svenske mannen. När han begår övergrepp mot kvinnor, står inte släkten och kyrkliga representanter bakom och hejar på.

Tänk så passande det så kallade ”sjalupproret” kom inför lanseringen av feministiskt initiativ. Förtur till justitieministern, med sjal på huvudet, tågade de stolta feministerna in till stackars Beatric Ask för att protestera mot angreppet på en gravid utlandsfödd kvinnas huvudbonad, två gånger inom samma tidsperiod! Jag känner till fall där svenska kvinnor utsatts för stenkastning av unga killar när de rör sig i invandrartäta områden utan sjal som täcker huvudet. Invandrarkvinnor som vill bestämma över sitt eget liv förföljs av ”skäggiga skuggor” i landets otaliga utanförskapsområden.

Att deras medsystrar i Iran samtidigt gjorde modiga nätdemonstrationer utan sjal, med livet som insats, var inget som berörde dessa kvinnokämpar. De som inte förstår slöjans förtryck måste vara historielösa, när de låter sin kulturella tolerans segra över jämställdhet.

Tänk om Gudrun Schyman i stället för att bränna tusenlappar i Almedalen för några år sedan hade bränt en burka. Vilket feministiskt initiativ!

Ingen mångfald i svensk media!

Tyvärr är vi många som inte längre litar på SVT och gammelmedias selektiva nyhetsförmedling. SVT skall vara en objektiv kanal för kunskap, nyheter och ge nyanserad rapportering, men här saknas ofta objektiviteten. Lika illa är det med en stor del av journalisterna, som hellre vill uppfostra oss läsare med känslor, åsikter och ideologi, i stället för att ge oss fakta och underlag till rationellt och analytiskt tänkande. Ibland tror jag att myten om det ”Lilla Saltsjöbadsavtalet” under 1987 för morgon-och kvällspressens redaktörer är mindre myt och mer av sanning. Enligt hörsägen bestämdes då att invandrare alltid skulle skildras i positiv dager, medan trista fakta skulle lämnas därhän. För mångfald gäller inte åsikter i Sverige.

Tyvärr brister svensk media i bakgrunds-rapportering till flyktingkrisen, ett exempel är rapporteringen efter lille Aylan Kurdis tragiska död i Medelhavet.
Enligt BBC och ansedd utländsk press hade Aylans föräldrar fått temporärt skydd i Turkiet under tre år, men efter avslag på ansökan till Canada där hans syster bodde, beslöt familjen att på nytt försöka att fly, nu till ett nordeuropeiskt land med bättre levnadsvillkor och bidragsmöjligheter. Familjen hoppades på Sverige eftersom pappan var i behov av tandvård och då alla asylanter här har rätt till sjuk- och tandvård ”som ej kan anstå” utgör detta också en sk. pullfaktorer till vårt land.

I svensk media är alla som kommer och vill komma till vårt land flyktingar, men det är inte sant. Daily Mail redovisade under hösten statistik från Eurostat att 80 % av syriska flyktingar varken är syrier eller flyktingar. De som flyr från kriget hamnar i flyktingläger, medan de andra är ekonomiska migranter. Majoriteten, mellan 70-80 % är unga män som hoppas på ett bättre liv i Europa. 

Migranter flyttar, medan flyktingar flyr var kontentan i ett inlägg nyligen i Svd (2015-12-05). I Sverige får i princip alla stanna om de bara säjer att de kommer från Syrien, där tillverkning av pass blivet en stor IS- industri.

Mikael Ribbenvik var tjänsteman på migrationsverket som tog detta drastiska beslut om PUT utan tillstymmelse till analys av framtida konsekvenser. Själv tror jag att han var ”målvakt” åt dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt, som var besviken över att så många svenskar hade röstat ”fel ”redan i valet 2010.

Att majoriteten av alla asylanter saknar pass/identitetshandlingar, enligt migrationsverket, är inget som bekymrat vår regering i sin iver att upprätthålla ryktet om vår humanitära stormakt. Men när världens flyktingar och migranter förstått budskapet med inbjudan, blev de för många och precis som den objudna trettonde fén i sagan om ”Törnrosa” blir de förbannade.
Men det är ingen rättighet att få skydd på falska premisser, vilket urholkar biståndet till de bäst behövande i flyktinglägren, kvinnor och barn.

Nu vill Sverige att övriga Europa skall ta ansvar för våra lockrops följder, men förmodligen tänker fler än Danmarks ledare ”att som man bäddar får man ligga” medan EU tvår sina händer över trilskande nationalstater. Nu skall minsann vår misslyckade asylpolitik och integration bli mer kostnadseffektiv enligt ansvariga ministrar, varför inte förut undrar jag?

Varför måste vi vara snällast?

Varför måste Sverige vara ”snällast” jämfört med alla andra länder, när det gäller invandringsvolymer och beviljandet av asyl är det nog många väljare som undrar?
Sverige är ett litet land som med humanitet och bistånd vill få en aura av stormakt. Denna hybris började redan under Olof Palmes glansdagar. Redan 1975 beslöt riksdagen, utan debatt och att frågan först fördes ut till folket, att Sverige skulle bli ett mångkulturellt samhälle. Således har invandrings/flyktingpolitiken ett stort demokratiskt underskott.

Årets nobelpristagare i ekonomi, Angus Deacon som forskat om konsumtion, fattigdom och välstånd, förkastar Sveriges höga biståndsnivåer, som mer stjälper än hjälper utveckling i fattiga och oftast korrupta länder. Men det är viktigare för dagens karriärpolitiker är att få visa både EU och FN hur god man är, än att ta del av trista analyser om dess konsekvenser. Omges dessa makthavare dessutom av fjäskande ja-sägare är det lätt att de tappar både verklighetsförankring och förmåga till framtidsorientering, inte minst när arbetslivserfarenhet utgör bristvara.

Bakom det humana förklädet finns mindre smickrande förklaringar till förd politik med ett alltför sent uppvaknande om egen naivitet. God hjälp med att föra ut budskapet om allas lika värde och mångfaldens berikning har eliten haft av lojal och loj media. Alltför många journalister filtrerar sina reportage och artiklar genom sin egen rödgröna agenda. Känslor, åsikter och ideologi i stället för kritiskt tänkande med fakta som utgångspunkt. Kanske bidrar gemensamt rosévinsdrickande i Almedalen till denna symbios?

Vänstern ser hur väljarbasen krymper, kollektiva anslutningar fungerar inte längre. Därför deras förkärlek för minoriteter och positiva inställning till invandring som kan öka antalet röster, allt enligt gamla Frankfurtskolan. Volymer och kostnader har varit tabu, det viktigaste för karriären är att positionera sig och framstå som god. Från denna moraliska pidestal kan man hota andra som inte gjort samma val. För främlingsfientlig och rasist vill ingen vara, därför är det bäst att hålla tyst för att inte störa elitens informationsövertag.

Högern ser sänkta löner när konkurrensen om jobben ökar och gläds åt spakare fack. Allt i Bilderbergsgruppens anda. Rut, Rot och ränteavdrag gynnar främst välbeställda, medan mindre bemedlade och fattiga får dammsuga golven och med mobilen i fickan vänta på mera timmar. Bankerna gnuggar händerna åt bostadsbrist som ger gigantiska lånevinster och rekordsnabb värdestegring för de som haft råd att köpa sin bostad. Smolket i denna glädjebägare är hot om bostadsbubbla, men med mäklarens glassiga broschyrer och löften om framtida vinst bleknar denna fara.

Flyktingindustrin blomstrar med asylbaronerna i spetsen, tätt följd av advokater och tolkar. Inflation råder i otaliga integrationsprojekt med stora brister i utvärdering och uppföljning. SFI bonus och etableringslotsar var utan effekt, men vad gör det när migrationsverket får nya miljarder utan protest. Sverige är det land i hela OECD som har minst låglönejobb och är sämst på integration. Skolresultaten sjunker som en sten på alla nivåer. Rekord finns däremot i ökningen av antalet fattigpensionärer, liksom beträffande löne-och klasskillnader. PRO protesterar lite lamt, medan LO nu kampanjar för att få trilskande medlemmar tillbaka. Dessa trista OECD fakta verkar vara utan intresse för våra riksdagsledamöter, de har ju sitt på det torra. Ingen pensionsbroms här inte och livslång försörjning om bara väljarna förstår hur de skall rösta. Medborgaransvaret verkar också vara på upphällningen, men nu får vi minsann ett unisont besked ”Det viktigaste är att vi får alla nyanlända snabbt i arbete!” Varför har politiker inte förstått det tidigare kan man undra?