Denna bifogade artikel kommer från tidningen VI Online och publicerades redan 1999-06-24.

Artikeln handlar om den tabubelagda frågan om hur invandrares alla kusingiften orsakar handikappade barn. Kusingiften är tillåtna i vårt humana Sverige.
Hur det ser ut i dag 2016 är inget som politiker vill veta, detta kan nog också tystas ner, precis som brottsliga gärningar av förövare med utländsk etnicitet.
Sjukvård och samhälle lever i symbios och jag anser att tystnaden från vården är oroväckande stor om invandringens tunga konsekvenser, som till exempel TBC och andra smittsamma sjukdomar, resistenta bakteriestammar och funktionshindrade barn, men om detta ska vi inte berätta.
Förklaringen, om den över huvud taget kommer, blir nog att dessa giftiga ingiften är en del av invandrarnas kultur, som vi får acceptera, att kostnaderna för dess följder inom vård/omsorg skenar är något som vi skattebetalare bara får godta för att invandrare skall må bra.
Deras avkommas stympade liv, struntar politikerna i, precis som de gör med landets egen befolkning. Det viktigaste för dem är att till hela världen få skicka ut sina humanitära signaler.

Assistentersättningen kostar numera över 30 miljarder/år! Utredning pågår om hur de skenade kostnaderna skall elimineras.
Svaret är enkelt asylstopp och förbud mot kusingifte för de som fått medborgarskap, men med denna verklighetsfrånvända regering kommer det aldrig att ske. Det blir förmodligen som vanligt att resurssvaga gamla får betala kalaset.

När skall våra politiker vakna?
Varför vill inte allmänheten se att vår naiva invandrings- och asylpolitik är den största orsaken till att makthavarna ej längre klarar av sina samhällsåtaganden?

”NÄR GIFTEMÅL BLIR HANDIKAPP”
Invandrarbarnen är klart överrepresenterade bland de svårt handikappade barnen. Det visar undersökningar från specialskolor i flera europeiska länder. En huvudorsak tros vara att det inom flera invandrargrupper är vanligt med giftermål mellan nära släktingar. Det som av tradition binder samman familjerna kan också bli ett allvarligt problem.
– Frågan är oerhört känslig, men den får inte tystas ner, säger Denho Özmen, som arbetar med handikappfrågor i svenska skolor.

”I mitt hemland bör man inte umgås med handikappade. Då riskerar man att själv få ett handikappat barn!”

Det säger Farah, som kom till Sverige för femton år sedan. Hon föddes i en liten by i Turkiet för 36 år sedan. Som traditionen bjuder gifte hon sig med sin kusin. Hon födde en son och en dotter. Sonen, som är femton år, är gravt utvecklingsstörd och dottern, som är tolv år gammal, är döv.

Sonen går i en särskola, medan dottern går i en skola för döva barn.

I det längsta försökte Farah dölja sina barns handikapp. Hon skämdes. Hon hade dragit skam över familjen. Ett handikappat barn sänker familjens status och ekonomiska värde.

– Vem vill gifta in sig i en familj som föder handikappade barn, detta är Allahs straff, säger hon.

Denho Özmen är assyrier och arbetar som konsulent vid Statens Institut för handikappfrågor i skolan. Han vet vad Farah talar om. I Sverige har under senare år antalet invandrarbarn med svåra handikapp ökat oroväckande snabbt. Förklaringarna till den här snabba ökningstakten kan vara flera. Flyktingar från krigförande länder kan ha påverkats genetiskt som en följd av bombningar. I många utvecklingsländer vaccineras heller inte alltid barn mot typiska barnsjukomar som till exempel röda hund.

– Men vi tror att förekomsten av äktenskap inom familjen i vissa invandrargrupper är en huvudorsak, säger han.

Camilla Stoltenberg är en norsk genetiker. Hon har i en doktorsavhandling från 1998 visat att risken att få missbildade och handikappade barn är dubbelt så stor om föräldrarna är nära släkt med varandra.

– Pakistanier som inte är nära släktingar föder heller inte fler handikappade barn än andra grupper. Det har vi kunnat konstatera i vår undersökning, säger Camilla Stoltenberg.

Hennes studie omfattade just pakistanska invandrare i Norge och hon fann att över 40 procent av tradition gifter sig med en nära släkting.

– Det är särskilt turkar, pakistanier, assyrier och kurder som gifter sig inom den egna släkten. Genom att låta en son eller dotter gifta sig med en kusin eller en annan nära släkting kan föräldrarna hålla samman familjen och säkra sin egen ålderdom, berättar Denho Özmen.

Explosiv ökning i Danmark

Journalisten Line Vaaben Juhl vid Berlingske Tidende i Köpenhamn konstaterar i en artikel att det i Danmark har skett en explosiv tillväxt av invandrarbarn med svåra funktionshinder. Hon har ringt runt till landets specialskolor och fått till svar att 40 procent av barnen vid dessa skolor har invandrarbakgrund. Antalet invandrare i relation till den danska befolkningen är bara 7-8 procent.

I Köpenhamn har antalet specialskolebarn ökat med 4 procent medan antalet invandrarbarn i samma skolor sedan 1992 ökat med 21 procent. Det finns skolor för utvecklingsstörda i Danmark där utvecklingsstörda invandrarbarn ökat med över 50 procent under senare år. Barn med svåra eller flera handikapp ökar dessutom mest.

Experter som Berlingske talat med pekar på just ingiften som den kanske främsta orsaken till den kraftiga överrepresentationen av handikappade barn.

1996 ledde chefspsykologen Erik Magius en EU-finansierad undersökning i tre EU-länder. Undersökningen slår fast att invandrare i Spanien, Storbritannien och Tyskland föder betydligt fler handikappade barn än genomsnittet i respektive land. Även här misstänkte man att äktenskap inom familjen troligen var en huvudförklaring.

I Sverige, liksom i Danmark, känner man dåligt till de här problemen. Det finns ingen säker statistik, men en rundringning till särskolor och olika kommuner visar att handikappade invandrarbarn i Sverige är minst lika överrepresenterade som i Danmark.

Ungefär 10 procent av den svenska befolkningen lider av någon form av funktionshinder. Handikapputredningen har visat att gruppen som drabbas av mer omfattande funktionshinder utgör drygt 1 procent av totalbefolkningen.

En undersökning våren 1997 i Malmö särskolor (för utvecklingsstörda barn) konstaterade att 46 procent av eleverna hade invandrar- och flyktingbak- grund. I hela Sverige går drygt 6 000 barn i särskola. Färsk statistik slår fast att mellan 30 och 40 procent av dessa barn har utländska föräldrar.

På landets dövskolor är det likadant. Närmare 40 procent av eleverna vid Manilla, en skola för hörselskadade i Stockholm, är invandrare.

Vid Östervångsskolan i Lund har 30 procent invandrarbakgrund.

– 1992 hade vi 70 elever, varav 3-4 elever hade utländskt ursprung. Idag har vi 103 elever och 30 elever har utländska föräldrar. Det betyder att invandrarbarnen svarat för hela ökningen under 90-talet och det är mycket oroande, säger skolans rektor Christer Fleur.

I Botkyrka utanför Stockholm bor många assyrier och turkar. Av gammal tradition är äktenskap inom släkten vanligt förekommande i dessa grupper. En undersökning, gjord av läkaren Elisabeth Fernell, visar att det i Botkyrka finns relativt sett 50 procent fler handikappade barn än i landet i övrigt.

– Jag hittade påfallande många syskon med svåra handikapp i Botkyrka och det visar att det är frågan om en genetisk disposition, där båda föräldrarna varit anlagsbärare till funktionshindret, säger Elisabeth Fernell.

Etniska turkar i Sverige kommer i stor utsträckning från en liten landsortsstad som heter Kulu. Många i den gruppen har släktband med varandra.

– En undersökning skulle visa att antalet handikappade barn i den här gruppen som härstammar från Kulu är ovanligt högt, berättar en turkisk man, som själv kommer från byn.

Han vill vara anonym eftersom han förstås är medveten om att frågan är känslig.

Den norska genetikern Camilla Stoltenbergs undersökning ledde till en våldsam debatt i Norge. Hon anklagades mer eller mindre för rasism. Och när Line Vaaben Juhl från Berlingske tar kontakt med företrädare för kommuner och specialskolor möts hon av stor oro.

– Det här är alldeles för känsligt att diskutera offentligt, är ett vanligt svar.

Denho Özmen däremot tycker att frågan är alldeles för viktig för att gömmas undan.

– Att inte lyfta fram och diskutera känsliga frågor som kusinäktenskap är en form av omvänd rasism, säger han.

Den svenska synen på funktionshinder skiljer sig avsevärt från många andra kulturers. I Sverige behöver vi inte skämmas för barn med funktionshinder, istället gör vi allt för att underlätta handikappade barns uppväxtvillkor. Bland turkar, assyrier, pakistanier och syrier ser man däremot ofta ett barns funktionshinder som ett Guds straff, vilket i sin tur leder till synsättet att det är familjen och inte samhället som bör vårda och hjälpa barnet.

– Dessutom höjer ett välskapt barn familjens status, medan ett barn med funktionshinder sänker familjens status, säger Denho Özmen.

Konsekvensen blir att många invandrarfamiljer i det längsta försöker dölja att de har ett handikappat barn. Asad Ahmad, som arbetar som pedagogisk konsult i Köpenhamn, berättar om en mycket nära vän i Pakistan, vars bror har ett svårt ryggmärgsskadat barn. Först efter tolv år kunde den goda vännen berätta för Asad att det finns ett handikappat barn i familjen.

Denho Özmen vill hellre föra en öppen debatt om riskerna och konskevenserna av äktenskap med nära släktingar. Han hänvisar till den omfattande diskussionen kring omskärelse av unga kvinnor. Just den debatten har lett till att unga invandrarkvinnor numera i högre utsträckning säger nej till könsstympning.

– En öppen debatt om äktenskap mellan nära släktingar kan på sikt leda till ökad kunskap hos den yngre generationen invandrare och det i sin tur bör få till följd ett färre antal skadade barn, säger Denho Özmen.

Enligt svensk lag får syskon inte gifta sig med varandra. Äktenskapshinder föreligger också om man är släkt med varandra i rakt upp-och nedstigande led, det vill säga föräldrar, barn och barnbarn.

Halvsyskon får heller inte gifta sig med varandra, men dispens kan ges av regeringen.

Kusiner och sysslingar kan således gifta sig med varandra enligt svensk lag. Giftermål mellan till exempel en brorsdotter och hennes farbror är också möjligt i Sverige.

Av kulturella skäl är emellertid giftermål mellan släktingar ovanliga i Sverige, medan kusinäktenskap och sysslingäktenskap är vanliga i vissa invandrarkulturer.

Alla människor bär på sjukdomsgener och inom en familj är risken därför stor att familjemedlemmarna bär på samma sjukdomsgener. Det är när båda föräldrarna är bärare av samma sjukdomsgen som risken ökar att deras gemensamma barn drabbas av sjukdom.
Text: Stig Edling