En numera känd sanning är att gruppen är viktigare än fakta för våra åsikter.

Vänster- höger eller numera GAL-TAN indelning brukar utgöra förenklade exempel på medborgares tillhörighet.

(Enligt wikipedia är GAL-TAN är benämningen på en politisk indelningsdimension för politiska värderingar och partier.
GAL finns i skalans ena ände och står för grönt, alternativt och liberalt, medan motsatsen TAN står för traditionellt, auktoritärt och nationalistiskt. Skiljelinjen handlar i detta system inte om fördelningspolitik, utan om sociala och kulturella värden).

I DN den 24/9 fanns en artikel om Dan Kahan, professor i juridik, psykologi vid Yale universitet i USA.

”Gruppen viktigare än fakta för våra åsikter.”
”………det kan kosta för mycket att ha en åsikt som strider mot vad andra medlemmar i min grupp anser….” 

Tillhörigheten till en grupp brukar vara proportionell till dess vinning. Ökad vinning ger ökad tillhörighet, vilket kan illustreras av partiledningarnas räfst och rättarting mot medlemmar som avviker från åsiktsmonopolet.

Kritiker av bedriven flyktingpolitik, vet att priset är högt för att kritisera partiet. Åtskilliga sanningsägare har fått pudla eller har knuffats ner eller helt ut från sin plats i hierarkin.

Det finns många exempel, på drev mot de som tidigt ifrågasatte politikerna och medias sanningar och i stället påstod att

– ensamkommandes angivna ålder stämmer inte

– majoriteten av flyktingarna  är välfärdsmigranter

– politikermantrat om invandringens berikning och lönsamhet är lögn

– invandrare är överrepresenterade i brottslighet

– en stor del av tiggeriet är organiserat (Uppdrag Granskning 27/9) osv.

Fakta flyr, när ideologin styr
Även om dessa kritiker senare har fått allt större faktaunderlag, så låtsas ansvariga politiker att det regnar. Bortförklaringarna står som spön i backen.

Till slut när konsekvenserna av deras oansvariga flyktingpolitik sprider sig i hela samhällskroppen, med minskat väljarstöd, personliga lidanden, sviktande ekonomi, undanträngningseffekter tvingas man tänka efter. Inte på förändring av politiken, utan på hur reaktionerna skall dämpas.

Då först börjar man tala om ökade resurser för åtgärder, trots att de gamla inte åstadkommit ett dugg.

Gången är den vanliga med först förnekelse av problemen, svartmålning av kritiker och när problemen runnit ut i hela samhället, då kan man tillsätta en utredning, som får ta lååååång tid, trots att varenda kotte vet vad som behöver göras.

För den politiska eliten handlar det om att skydda den internationella prestigen och då är alla medel tillåtna.

Förslag om organisationsförbud och inskränkning av yttrandefriheten har fått ökat gehör bland de korrekta, men det är en farlig väg att beträda.

Fokus ligger nu enbart på nazisternas planerade och ifrågasatta demonstration under bokmässan i Göteborg till helgen.

Kanske en välkommen händelse för regeringen att flytta fokus från egna oegentligheter och få framstå som ansvarstagande och godhetens försvarare i sin kamp mot Nya Tider inomhus och nazister utomhus?