PATRIK ENGELLAU i DGS gör en intressant sammanfattning från Galilei  – Aristoteles – Descartes  –  Nietzsche och landar i dagens postmodernism.

PATRIK ENGELLAU: Från Aristoteles till vetenskapen och tillbaka igen

Postmodernismen, är ett tänkande som i grunden hävdar att det inte finns någon sanning.

”…….Postmodernismen representerar en fortsättning längs den inslagna vägen om man resonerar enligt följande:
1) Aristoteles hävdade att det finns en slutgiltig sanning inprogrammerad i tillvaron,
2) Descartes menade att sanningen visserligen finns, men inte färdigtillverkad, utan den måste uppdagas med vetenskapliga metoder,
3) Postmodernismen anser att ingen definitiv sanning kan uppdagas eftersom det finns hur många giltiga sanningar som helst. En rak progression från ”säkert” via ”osäkert” till ”obefintligt”.
Men ännu mer, syns det mig, representerar postmodernismen en tillbakagång till det medeltida tänkandet, kanske framför allt på grund av sina auktoritära tendenser….”

Enligt wikipedia är det postmoderna samhället är en tid då gränser suddas ut och där var och en måste formulera ihop sin egen sanning och världsbild. Detta gör att människan ständigt måste ompröva sin roll och identitet men även sina attityder och värderingar, vilket gör människan rot- och rastlös.

Men det är ju det som är meningen med alltihop, rotlösa skall vi vara för att kunna flyttas överallt efter globalisters vilja. Utan rötter finns ingen sammanhållning, trädet med vår historiska och kulturella identitet dör. Därför har HBTQ och woke rörelsen den globala elitens med våra politikers välsignelser, liksom modern arkitektur med fula och ogästvänliga hus.

Allt för att underlätta vägen till NWO, även om det nu har börjat gnissla i maskineriet. Näringslivet inser mer och mer att de hoppat i galen tunna, som kan nå fram ända till de woke troende hyperkapitalisterna. Vanligt folk är en tung konsumentmakt, som inte får vända dem ryggen.

Så här avslutar PE som artikel som jag fullständigt instämmer i:

”…De starka (korrekta som anser sig som övermänniskor, mitt förtydligande) behöver inget trams som sanningar. De klarar sig av egen kraft, ty de är Övermänniskor. Jag tror att det är så även med postmodernisterna. De sätter sig över sådant som vanliga människor tycker sig se och förstå och som funkar för dem. Postmodernisterna bryr sig inte om vad som funkar för vanliga människor. Det är därför de inte gillar lärare som lär elever nyttiga saker. Eleverna ska forska själva. De som är födda till Övermänniskor kommer att klara sig bra i alla fall. Resten struntar postmodernisterna i.”

Därför har postmodernism så stor lockelse på vänstern inte minst inom akademi. Deras uppfattning att de står över andra människor har de svårt att att dölja. De vill i tal och skrift alltid visa vilka fina och goda människor de är, men i praktisk handling är det tomt. Därför är lockelsen till WEF:s ideologi så stor med ett elitsamhälle där de rika skall äga allt medan alla arbetsbin blir egendoms lösa och skall bli lyckliga ändå.

Turbulensen inom KD:s val av parlamentsledamot till EU:s dignande bord är ett utmärkt exempel på postmoderna politiker. Ebba Busch väljer en partyväninna och Sara Skyttedal byter ideologi som skor. Egot hos de fagra damerna är lika stort hos båda som jag anser lider av en Narcissistisk personlighetsstörning (NPD).

Personer med NPD tenderar att se sig själva som “undantagsmänniskor” för vilka vanliga regler inte gäller och att de har unika egenskaper som andra inte har. https://sv.wikipedia.org/wiki/Narcissistisk_personlighetsst%C3%B6rning

Bild från Wikipedia.

De är som Narkissos  bedårade av sin egen spegelbild.