Alla varken kan eller orkar stå på barrikaderna, för att protestera mot massinvandringens konsekvenser, som Reinfeldt iscensatte i stor skala och därefter Löfven, som ökade takten för att upprätthålla sin humanitära stormakt. För folkets är den inte. Vi har aldrig fått uttala oss om denna politik, bara tvingats finansiera den.
Det finns så många lärorika och faktafyllda böcker som ger bakgrund till landets förvandling till ett land som är på dekis med rekord i invandringsrelaterad brottslighet, sjunkande skolresultat, trygghet, pensioner, ändlösa vårdköer, arbetslöshet osv.
Mitt råd, när plånboken är tunn, är att fylla i bibliotekens formulär för inköp av nya böcker eller de som inte finns i sortimentet. Nya Tider brukar ge ut aktuell boklista, på böcker som aldrig hamnar på medias kultursidor. https://www.nyatider.nu/kontakt/
Den senaste bok jag hämtade ut från biblioteket var ”Konsekvenserna” av K-O Arnstberg.
”Varför intresserar sig politiker och opinionsbildare inte för konsekvenserna av sina åsikter och politiska beslut?
De debatterar och kommenterar, men undviker att förklara vad det pågående samhällsförfallet beror på.
Inte heller vill de dra ut trådarna, spekulera i vad Sverige är för ett land om ett par decennier. Kommer vi alls att ha kvar välfärdssamhället?
Är medelklassen mer eller mindre utraderad?
Kommer vi att få leva med kravaller som liknar ett inbördeskrig, av det slag som allt oftare skakar om Europa?
Antar kriminaliteten sådana proportioner att städerna får ”gated communities” och landsbygden beväpnade medborgargarden?
Kommer muslimer att styra landet?
Kommer svenskarna att bli en åldrad och därmed maktlös minoritet, eftersom svenskarna inte föder tillräckligt många barn?
Konsekvenserna knyter an till i synnerhet fyra av Karl-Olov Arnstbergs tidigare böcker: PK-samhället (2016), Godhetstyranniet (2020), PK-folket – männen (2021) och PK-folket – kvinnorna (2021).”
Det jag uppskattar mest är att Arnstberg får tankar att djupna genom att de får kunskapsnäring från både dagens och gårdagens händelser med reflektioner om framtida konsekvenser. Han drar ut trådarna och gör inte halt vid symptomen, utan ger bakgrund till landets förvandling.
Här väljer jag att lyfta fram bakgrunden till vänsterns förfall med postmodernism samt dess förödande identitetspolitik. Där ingen sanning finns med rashygienens återkomst. Rätt hudfärg skall ha förtur till allt som kompensation för våra förfäders gärningar, svart skall nu ha makt över vitt.
Konsekvenserna av förd politik har långa rötter, inte minst genom Frankfurtskolan marxistiska filosofi som -68 års studentrörelse tog till sitt bröst.
En mindre känd samhällsanalytiker än Frankfurtskolans Herbert Marcuse är italienaren och marxisten Antonio Gramsci, som fängslades av Mussolini redan 1926 och under fängelsetiden förde han digra anteckningar, som smugglades ut. Han dog bara en vecka efter frigivningen 1937.
Gramsic är mest känd för uttrycket ”Den långa marschen genom institutionerna”
Han förstod att den ryska revolutionen tillvägagångssätt aldrig skulle fungera på borgarklassen i väst. Arnstberg konstaterar att revolutionen i Öst var en fråga för den politiska eliten, så var den i Väst en fråga för den kulturella eliten.
”….För en marxist som ville lyckas gällde det att påverka det civila samhället, i synnerhet universiteten, medierna och kyrkan. Det handlade om en långsam indoktrineringsprocess, ett övertagande av samhällets infrastruktur ”från insidan” som Gramsci kallade för ”den långa marschen genom institutionerna…”
Bekämpa och lös upp den västerländska kulturen löd stridsropet, vilket har varit enormt framgångsrikt hos kulturmarxisterna som håller regnbågsflaggan högt i dagens storslagna Prideparader. Postmodernismens mantra att ingen sanning finns, bara sociala konstruktioner blev mycket omhuldade liksom identitetspolitikens grupptänkande, som både woke kulturens och BLM:s vänster aktivister tagit till sitt hjärta. Därför består dagens samhälle av lögner. Detta korthus kan rasa, när folket fått nog och beger sig ut på gatorna. I Frankrike avlöser demonstrationerna varandra trots polisens beordrade attacker.
(En liten ljusglimt är dock att Jan Guillou börjar komma till sans, när han uppmanar vänsterpartiet att slänga ut kulturmarxisterna ur partiet; https://www.friatider.se/guillou-kasta-ut-kulturmarxisterna-ur-vansterpartiet)
Det som pågår i dag är att klyftan mellan politikernas språk och verkligheten börjar bli avgrundsdjup och citatet från barnet, som i HC Andersens saga om ”Kejsarens nya kläder” utbrister ”man han har ju inga kläder på sig” återges allt flitigare.
Men i stället för insikt så skruvar makthavarna upp utstötning/cancelkultur, censur och mörkläggning, som Arnsberg är väl förtrogen med, precis som protesterande pensionärer som uttrycker sin vrede på nätet. Makten låter sig inte rubbas av fakta och klokskap, eftersom fallet skulle bli alltför stort.
Vad jag skulle vilja få mer om är hur vänstern gifter sig med globalismen och om hur stenrika globalister styr nationens politiker via FN, EU, Romfördraget, Bilderberggruppen och Trilaterla kommissionen. Där jag anser att Annie Lööf (C) är landets farligaste politiker, med sin mittenpolitik med braskande budskap om medmänsklighet och framtidstro. Men då får jag återvända till tidigare böcker av Arnstberg, som tyvärr inte ligger på bibliotekens bokhylla för nyheter, så många fler inköpsförslag finns kvar att kräva.
Arne Hegerfors påstås ha uttryckt att ”Det ser mörkt ut på Kameruns avbytarbänk” men få kan finna en källa som styrker att Arne har sagt det.
Det samma gäller Gramsci och den långa marschen genom institutionerna.
Det tycks inte vara hans egna ord. Det är dock essensen av vad han säger och den strategi som så effektivt används för att förstöra västvärlden.
Röda tomtar skulle hävda att Gramsci är mest känd för kulturell hegemoni, eftersom HEN-människor gillar ord som får dem att framstå som smartare än vad de är.
Jag säger som Arne skulle ha sagt:
Det ser mörkt ut på nordens avbytarbänk!
Tack för en insiktsfull kommentar!
Jag hittar vid googling direkt ett par minutlånga klipp med Hegerfors från senare år, då han kommenterar sin egen kommentar från VM (1990?), men jag hittar ingen direkt originalinspelning.
Gramsci hade den strategiska idén om att besätta institutionerna med likasinnade vänsterideologer /-aktivister men jag vet inte om han gav upphov till metaforen. Ofta framhålls istället den senare aktivisten Dutschke.