Av Julius Storeff.
”Den 15 maj 1948 förklarade sig judiska delen av Mandatet som självständiga staten Israel.
Fem arabiska stater: Libanon, Syria, Jordanien, Egypten och Iraq, med reguljära arméer anföll judarna. Arabernas Liberation Army som räknade in lokala araber var med. Alla politiska och militära bedömare var övertygade att de arabiska styrkorna skulle besegra den ny utropade judiska staten och massakrera dess befolkning. Ändå gjorde världssamfundet ingenting för att ingripa. Det som förhindrade massakern var judiska självförsvars grupper som den 26 maj 1948 formade IDF – Israels Försvars Arme.
Mot alla odds lyckades numerärt och militärt underlägsna judiska staten slå tillbaka det arabiska ingreppet och befästa sig så starkt att arabländerna nio månader senare gick till slut på eldupphör. Priset för det var livet på 2,400 civila israeler och fler än 4,000 israeliska soldater. Israel vidgade sina gränser. Jordanien ockuperade Västbanken och Jerusalem. Endast 2 stater – Britannien och Pakistan erkände annekteringen. Invånarna fick jordanskt medborgarskap efter att i tre officiella konferenser i Ramallah, Jeriko och Hebron röstades för att inte skapa någon separat nationell identitet, utan snarare bli undersåtar till Jordanien och skattade sig lyckliga ty invånarna i Gaza som ockuperades av Egypten förblev statslösa och behövde tillstånd för att lämna remsan.
Alla judar som flydde från arabiska länderna och sökte sig till Israel välkomnades och fick hem. I början i tältläger och sedan slutet av 50 talet bodde alla i permanenta bostäder. De lämnade tillgångar i dagens pennings värde över 250 miljarder dollar.
Skillnaden är stor hur arabiska flyktingar behandlades av närliggande muslimska länder.
Arabiska flyktingarna spred sig till grannländerna. De som sökte sig till Syrien och Libanon och Gaza hamnade på flyktingläger för att där bli andra klassens invånare, trots att de är samma folk med samma språk, religion, kultur, seder.
I Libanon, enligt Amnesty International, är Palestinska flyktingar socialt marginaliserade, har mycket begränsade medborgerliga, sociala, politiska och ekonomiska rättigheter, inklusive begränsad tillgång till Libanons regerings folkhälso- utbildnings- och sociala tjänster och står inför betydande begränsningar av deras rätt till arbete och rätt att äga egendom. Inte för länge sen återkallade Libanons myndigheter 50 av alla 70 förbjudna yrken. Ändå och i princip får de jobba bara som renhållnings eller byggarbetare. De bor i överbefolkade läger och får inte äga, föra över, köpa eller sälja fastigheter eller mark. En anledning till diskrimineringen är att palestinierna har fört krig och förstörelse till Libanon och förvandlat flyktingläger till baser för terrorgrupper
FN skapade ett organ för att rehabilitera och hjälpa flyktingarna med arbete, utbildning och sjukvård – UNRWA.
Nu 73 år senare är flyktingarna kvar i sina läger och utan framtid. UNRWA har sett till att flyktingstatusen går i arv trots att FN stadgar inte tillåter det och medarbetare misstänktes för deltagande i Hamas terror angrepp den 7 oktober i fjol.
Enligt Palestinier Refugee Research Net (2010) knuten till McGill universitet USA, lever 37 % av invånarna på West banken och Gaza i flyktningsläger. Gaza har 8 st. och Palestinska myndigheten 19 (nitton). Om situationen för de israeliska araberna återkommer jag ngt senare. Arabiska länderna och Palestinska Administrationen (PA) väntar att flyktingarna ska kunna bosättas i själva staten Israel. De är över 5 miljoner nu och även om Israel är land där många mirakler ägd rum, verkar det som att återvändandet är en omöjlig dröm.
Med andra ord är allt tal om fördrivningen s.k. Nakba – katastrofen, en händelse som uppmärksammas högtidligt och årligen i arabvärlden i mycket myt! En roman som beskrev händelserna som purgatorium för palestinska folket recenserades i SvD (18 maj 2022). Jag skrev en utförlig kommentar som refuserades av kulturredaktören.
Många tycker att araberna i Israel är förtryckta och diskriminerade. Arabiska minoriteten i Israel är 21 %. De skyddas av Israel’s grundlag antagen redan 1948 som deklarerar att staten Israel: ” will ensure complete equality of social and political rights to all its habitants irrespective of religion, race or sex; it will guarantee freedom of religion, conscience, language, education, and culture; it will safeguard the Holy Places of all religion”.
Det är inte bara ord:
Israeliska parlamentet har 120 ledamöter. Förenade Arabs List bestå av 4 partier som i val samverkan för 2020 hade 20 ledamöter. Grunden för samverkan är vägran at erkänna Israel som” judisk” stat. Då måste man beakta att det finns 21 stats bildningar med namnet ”arabisk” och 27 till som definierar sig som ”muslimsk”. 28 % av studenterna i Technion (motsvarar KTH eller Chalmers) är araber . Mängd domare och advokater är israeliska araber. En av ledamöterna av högsta domstolen var israelisk arab. 16 % av alla studerande på universitet och högskolor är araber. Alla israeliska medborgare oavsett nationalitet erhåller samma sociala förmåner- från sjukförsäkring och barnbidrag till pension. Fram till år 2018 var arabiska också officiellt språk i Israel.
Statistik från 2016 (Jerusalem Post) visar att 23 % av Israels läkare och 46 % av farmacevterna är araber. Läkarnas procenttal har, enligt en arabisk källa Mohammad Zoabi på Twitter, ökat till 35 % (2022).
Tyvärr är många araber inte lika framgångsrika och är hopplöst fast i klan relationer och strikt islam. Mord antalet i Israel för år 2023, fram till september månad var 170 för arabiska sektorn d.v.s. araber som mördar araber och 4 st. för judiska delen av samhället som är 3 ggr större än den arabiska.
År 1948 fanns i nybildade Israel 156,000 araber. Dess antal ökade till 1.2 million år 2001, blev 1.53 millioner 2009 och är totalt 1.95 millioner kring 2020 dvs. araber utgör c:a 21 % av statens Israel befolkning. All tal att Israel medvetet mördar sin arabiska befolkning beaktar inte fakta.
Förtryck i Palestina utövas av muslimska palestinier mot deras kristna arabiska bröder. År 1950 var 86 % av invånarna i Bethlehem kristna. År 2016 är dess antal 12 %. ”
Men det är inget som berör pro palestinska demonstranter i väst.
Bild från svt.se
———————————————————————–
Nyckelmeningen för mig i detta inlägg är ”…Tyvärr är många araber inte lika framgångsrika och är hopplöst fast i klan relationer och strikt islam,..” vilket förklarar stagnationen i muslimska länder och deras tillkortakommanden i samhällsutveckling.
Hatet mot väst får ständig näring av vänsterns numera öppna judehat och dess offermentalitet mot alla minoriteter, där eget ansvar för sina handlingar är bortsopat. Alibi är inflation av strukturella förtryck i postmodernismens namn. Terrorgrupper är mycket förtjusta i västs teknologi, med internet, liksom migranter är av våra generösa bidragssystem.
Generösa biståndsgivare som USA och Sverige är sällan altruistiska utan deras gåvor är ofta en täckmantel för ökad vapenexport som håller krigen igång både i Israel och Ukraina, samt deras egen vapenindustri.
Kritik mot utomeuropiska invandrares hedersförtryck, patriarkat med respekt- och klankultur har alltför länge av rödgröna partier betraktats som främlingsfientlighet och rasism. Deras nya väljarbas får ej förtörnas, när många arbetare vänt partier till vänster ryggen.
Nu ondgör sig dessa rödgröna låtsashumanister över fosterlandsvänliga partiers framgång i Europa, eftersom de vägrar inse att deras nya väljare utarmat värdlandet.
En stor del av medborgarna är oändligt trötta på orättvisor, otrygghet, kriminalitet med vänsterpartiers woke mentalitet i massinvandringens fotspår.
Att ständigt bli ställda i skamvrån av sina politiker, demokraterna i USA och Europas rödgröna partier, har nu nått vägs ände, samtidigt som folket tvingas betala för den globala finanselitens önskade invandring.
Vilket endast är ett medel för en världsregering, där nationens gränser suddats ut, konkurrensen om jobben ökar, lönerna sjunker, liksom allt krångel med handelshinder, vilket vänstern tror möjliggör deras dröm om global socialism. Smörjmedel är det lika värdet och mänskliga rättigheter.