Den 18 oktober, avled USA:s tidigare utrikesminister Colin Powell i sviterna av Covid-19, trots full vaccinering, men han var extra infektionskänslig pga av en cancersjukdom.

Minnesorden flödade från dagens och gårdagens politiker i USA och i svensk media, där självklart Jan Eliasson får uttrycka sin sorg.

George W Bush är mycket sorgsen och kallar Powell för en storartad man i allmänhetens tjänst och tillägger att han var en sådan favorit bland USA:s presidenter att han belönades med Presidentens frihetsmedalj två ggr! Under Bush tid som president invaderades Afghanistan och Irak, tack vare lögner om att Irak försökte utveckla ett kärnvapen program.

Om Powells storartade handlingar finns att läsa i ett inlägg på ”Boris bulletin”, som han inleder med:

”Det har alltid varit så att tyranner, för att stärka sin makt, har gjort varje möjlig ansträngning för att träna sitt folk, inte bara i lydnad och underdånighet, utan också i dyrkan” (Etienne de La Boetie)

Rubrik: Gillar du Abba så förlåter AB dig allt.

”Du kan ju själv tänka dig vad AB eller DN skulle skriva om dig vid din bortgång om du var massmördare. Nej, nu pratar jag inte om massmördare av det där mer rubbade amatörmässiga slaget som den pilbågsförsedde muslimkonvertiten i Norge häromdagen. Nu pratar vi storskaligt massmord.

Tänk dig att du bidrar till att hundratusentals oskyldiga människor dör. Tänk dig att du medvetet ljuger för att bomber, missiller, granater och kulor ska regna och vina över vägar och städer intill dess att de döda är så många att de förkolnade liken måste dumpas i massgravar.

Minnesorden över en sådan person skulle inte bli nådiga. Men eftersom svenska media är inställsamma till en viss sorts avlidna kommer han inte benämnas ”mordisk praktröv utan ryggrad” utan i AB kan vi istället läsa formuleringar som:

”Han var en lugn och kompetent röst i en orolig värld.” Eller ”Han var en imponerande person med stor personlig integritet och värme.”

Vi har alltså att göra med just en ”viss sorts” avliden.

Den döde vi talar om är karriärknekten Colin Powell, som var utrikesminister under George W Bush. En man som valde att medvetet ljuga inför FN för att samla stöd till angreppet på Irak.

Men i AB blir han alltså en man med ”stor personlig integritet”. Omdömet fälls av Jan Eliasson, Sveriges evigt närvarande byråkrat i FN. En man som har oförtjänt gott rykte som diplomat i svenska media eftersom han spelar tennis med kända politiker. Det spelar mindre roll att under hans tid har FN varit ungefär lika handlingskraftigt som en alkoholiserad portvakt i ett hyreshus bebott av gängkriminella.

Många svenska tidningar noterar också att Powell gillade ABBA, Volvobilar och Anna Lindh.

Men då så. 
Fin kille. 

Glöm några hundratusen döda, och sätt på en ABBA-skiva till massmördarens minne.

Och varför skulle han inte gillat Anna Lindh? Hon lydde ju hans minsta vink. Om USA ville ha två personer smygdeporterade till ett egyptiskt fängelse där de kunde torteras flöjtade Lindh glatt ett ”ja” och frågade till vilken flygplats de skulle levereras.

Till svenska medias och politikers kärvänliga hållning till Powell bidrog förstås att han var svart. Som DN skriver:

”Men den tidigare utrikesministern som avled på måndagen kommer också att bli ihågkommen som en man som banade väg för svarta i USA – och en mittenpolitiker som stod upp mot Trump.”

I vilken begriplig mening Powell skulle varit bra för svarta i USA är svårt att förstå. 

Lika svårt att förstå som att en annan aktiv massmordsorganisatör – Madeleine Albright – i Sverige fått god press eftersom hon är kvinna och påstått ha banat väg för kvinnor. Hon har ju också banat väg för att rätt många kvinnor dött. Men de kanske hade fel färg eller fel politisk uppfattning?

Det drar åt det sinnessvaga att i Sverige kan vem som helst hyllas som stiger till de högre nivåerna i det amerikanska imperiet; det spelar ingen roll i hur många invasioner de varit med och planerat, det spelar ingen roll att de är ansvariga för massdöd – är de svarta, latinos eller kvinnor hyllas de som banbrytare för en god sak.

I minnesorden över Powell nämns heller inget i svenska media om massakern i Song My under Vietnamkriget. 

16 mars 1968 mördar en pluton amerikanska soldater 504 män, kvinnor och barn i två små byar. Män och kvinnor torteras, många av kvinnorna våldtas innan de skjuts.

Dåvarande majoren Colin Powell får i uppdrag att utreda vad som hänt. I hans rapport kan man läsa att förhållandet mellan amerikanska soldater och vietnameser är ”excellent”.

Där visade han sin användbarhet.

Efter det bar karriären spikrakt uppåt.”

Källa: https://benulic.se/gillar-du-abba-forlater-ab-dig-allt/

————————————————————————————–

”USA ut ur Vietnam, USA mördare” skallade ropen under 68-års studentrörelse, rop som alltid varit aktuella under USA:s ”demokratiexport”. Men glömskan är stor hos barn och barnbarn till Vietnamn bulletinens unga försäljare. Men, när de röda khmererna tog makten i Kambodja, så blev varken Kambodjas och Vietnams sak inte längre vår. Länge blundade vänstern för detta brutala kommunistparti som hade samma bestialiska utrotnings mani, som islamiska staten. Vänstern med låtsas liberaler är nu globalisternas ivriga hejarkör. Historien upprepar sig om och om igen.

Kanske Gustav Kasselstrand kan göra ett märke med texten ”Med AfS för Sveriges Folk?” Inför valet nästa år, för min tillit är begränsad till Kristersson, Busch, Subuni, Åkesson och totalt obefintlig för dagens regering med Lööf och Dadgostar i släptåg.