Av Jan Ivarson, politiskt obunden. Han skriver här om privat och kommunal verksamhet inom äldrevården och reflekterar över dess svagheter.

”Privata verksamheters baksidor är väl kända och omtalade i statsmedia. Ofta skrivs det om privata bolag som fokuserar på vinst med undermålig kvalitet, fusk och dålig service.

På en fungerande marknad försvinner dåliga företag och seriösa blir kvar, men några kunder drabbas innan de undermåliga försvunnit.

I samhällsfinansierad verksamhet drabbas alla mer lika.
Särskilda boenden är skattefinansierade kommunala verksamheter som kommuner tvingas att ha. Ambitionen är att driva dem med lägsta kostnad.

Det har lett till att bara gamla med stor svaghet tas in och har medfört att antalet vårdbehövande minskar. Äldreboenden kan därför byggas om till bostäder för nysvenskar som ger bättre ekonomi med större statliga anslag. Där beter sig kommuner likt företag ekonomiskt rationellt.
Besparingar görs i äldrevården både på utrustning och på personal. Luftrening är okänt begrepp. En stor del av personalen är timanställda. En vårdtagare kan betjänas av dussintals olika personer på en vecka.

Ingen vill företrädas av en advokatbyrå med olika handläggare vid varje träff. I äldrevården är det rutin.

Smittspridning på särskilda boenden är en aktuell fråga. Jag diskuterade ett förslag med en bekant om att införa bättre luftrening på äldreboenden, för att minska smittspridningen. Bekanten sa att det tar lång tid, för att först måste frågan utredas innan beslut kan tas om investeringar över hela landet. Så är det i skattefinansierad verksamhet.

Se på sladdlösa skaftdammsugare. Företaget Dyson var tidigt ute med sådana. Dyson trodde på sin teknik och väntade inte på en akademisk utredning i förhoppning om att produkten efter årslånga tester skulle köpas av alla hushåll. Det räckte med en begränsad kundkrets för att bli lönsamt. Nu har konkurrenter uppstått och hushållen fått teknik som underlättar daglig städning, inte minst för familjer med pälsdjur och allergiker.
Om vi enbart haft privata särskilda boenden hade några redan infört teknik med luftrening och personal som ständigt torkade av ytor. Om det visat sig effektivt hade bolaget marknadsfört det, kunnat höja priset för vården och andra bolag hade följt efter. Smittspridning hade begränsats. Fast ett nytt problem skulle uppstått, om kritik att bara de rika fick smittfritt boende. Det är onekligen både billigare och jämlikare om alla smittas.

I den kommunala vården finns inget incitament att höja kvalitén om det kostar pengar.

Skall ny teknik införas förutsätter det statliga påbud och mer pengar. Statsanslag räcker sällan till och är ofta begränsade till något år. Därefter står kommunen med ökad kostnad. Den har svårt att höja priset för brukarna mer än andra kommuner utan tekniken. Därför är intresset för kvalitetshöjningar i kommunal vård i det närmaste obefintligt. Därtill är det krasst en fördel ju tidigare kunderna avlider.
Vår regering har inte infört legitimerade vårdare. Det skulle begränsa timanställningar. Några timmars jobb per månad är viktig för att flytta nyanlända i vår missvisande statistik från arbetslösa till sysselsatta. Då har kvalitet på prestationen som förmåga att samtala men vårdtagarna begränsad betydelse.”