En tänkvärd krönika från Jan Ivarson

På Facebook och i media förekommer artiklar om att det är osolidariskt av storstadsbor att flytta till sina fritidshus i småkommuner för att undkomma coronapandemin.
För egen del tycker jag också det är bra om smittan hålls borta från min omgivning. Inser att jag är utsatt genom ålder, kronisk åkomma och genom att jag hade bihåle- och luftvägsinfektioner en tredjedel av skoltiden. Jag tålde inte mina klasskamraters infektioner.
Trots detta har jag förståelse för att svenskar vill disponera sina fritidshus, när de känner behov av det. De tycker de har betalat för det i ett land som länge hävdat fri rörlighet mellan länder. 
Under årtionden har vi matats med politiskt korrekta synpunkter om allas lika värde.

Svenskar förväntas underlätta för människor i andra länder att inte bra fly våld, utan även ges möjlighet till ett bättre liv med mobiler och Nikeskor. Svåranställda välfärdssökare utgör en klar majoritet av de som söker asyl. Siffror i media anger att de är ca 95 %.

När jag väger mina erfarenheter, finner jag det är lika naturligt att svenskar söker sig till sina fritidshus för att undgå en livsfarlig pandemi, som att utlänningar söker sig till Sverige. Tror inte att svenskar som känner sig sjuka väljer att flytta till en liten kommun med begränsat vårdutbud. Ännu är vårt land öppet för asylsökare från delar värden som i övrigt är blockerade.
 
Kommunföreträdare har opponerat sig mot att fritidshusen befolkas. Det är förståeligt med tanke på att småkommuners vårdapparat ofta är underdimensionerad. Pengar har under många år gått till försörsöjningsstöd och vård för ökad befolkning.
Undertecknad tar tillfället i akt att framföra förslag för omfördelning av fysiska personers inkomstskatt. Den bör fördelas till kommuner i proportion till taxeringsvärdena för deras bostadsfastigheter. Då får småkommun resurser att stärka social service.
Jan Ivarson