Om detta och avskräckande exempel inom journalistkåren skriver Olle Ljungbeck i detta inlägg.

Min misstanke är att det går budskap från Rosenbad, att öka SD hatet från rörelsens  ledarskribenter. Att reaktionen blir den motsatta, påminner mig om demokraternas hopplösa kamp mot Trump i USA. ”The swamp” är i gungning både där och här hemma.

…………………………………………………………………………………

Såväl Gefle Dagblad som Arbetarbladet har nyligen anställt två nya ledarskribenter helt utan journalistisk begåvning.

• 

Detta är kanske inte det värsta utan det är deras hatiska och grova förenklingar kring det de skriver om. Att Arbetarbladet bytte skribent märks inte så mycket eftersom företrädaren också saknade såväl begåvning som försök att återge verkligheten på ett ärligt och sanningsenligt sätt.

Däremot får man närmast se det som en journalistisk katastrof när man ersatt Bawar Ismael med Reidar Carlsson.

Den förstnämnde håller jag för en synnerligen begåvad journalist varför ledarsidan blir meningslös, när den ersätts med sådana som Reidar Carlsson.

Såväl Simon Ridell som Reidar Carlsson borde stå som förebilder på journalisthögskolorna som avskräckande exempel när det gäller att skildra den politiska verkligheten.

När Carlsson spyr ut sin galla över Sverigedemokraterna kan man tro att han inte känner till de sju PK-partiernas nuvarande politik såväl som gårdagens.

Jag har själv en gång varit socialdemokrat och det ångrar jag inte eftersom det var före 80-talet då socialdemokratin tjänade Sverige och folket.

När Carlsson i ledaren den 3 januari i år sprider sitt hat mot Sverigedemokraterna tycks han helt ha glömt att de sju PK-partierna genom sin politik med bl a massinvandringen är på väg att totalt förstöra, kanske världens en gång tryggaste välfärdsstat.

Jag har själv gått med i Sverigedemokraterna (SD). Det skäms jag inte för. Jag har skrivit artiklar sedan ett 30-tal år tillbaka. En stor del av dessa finns hos Gefle Dagblad.

Jag tror Reidar Carlsson har svårt för att hitta någon som vad gäller kampen för demokrati – överträffar mig i denna kamp.

Sanningen är troligen att SD i dag består av fler verkliga demokrater än något annat parti. Men detta förbigår Carlsson. 

• 

En belysning av samtliga partier var de stått och står i kampen för demokrati skulle med stor sannolikhet inte innebära att SD hamnade där Carlsson vill placera partiet.

Jag skulle tom tro att procentandelen i det parti som har de flesta medlemmarna som förespråkar och hävdar demokrati och grundlagens efterlevnad är i dag är törst hos SD. 

Att föra en politik som innebär en humanitär och ekonomisk katastrof  för landet och medborgarna kan knappast – som är vad de sju PK-partierna är ansvariga för – på intet sätt göra dem mer moraliska än SD. Men även om vi går tillbaka i tiden överflyglar de 7 PK-partierna med råge det som Sverigedemokraterna anklagas för.

Jag skulle vilja ge Carlsson ett råd. Lämna det besinningslösa hatet när Du skriver och gör i stället försök till en historiebeskrivning såväl som en beskrivning av dagens verklighet där ledstjärnan är Sanningen oavsett vilka som då får stå där med skammen.

Jag är snart 88 år och har följt politiken mycket närgånget sedan Per Albin. 

Olle Ljungbeck, Hanåsvägen 110, 80591 Gävle

……………………………………………………………………………….

Nätets nya tid både förvirrar och förvånar makten och dess mediala etablissemang.

”…..Det som bekymrar Brooks, (ledarskribent på The New York Times) om jag får vara lite krass, verkar vara att allmänheten inte längre bryr sig så mycket om vad media, som sedan årtionden vant sig vid att vara inflytelserika, har för uppfattningar. Folk kanske inte ens tror att journalisternas Rapporter på ett korrekt sätt återger verklighetens Händelser….” skriver Patrik Engellau i ” Det Goda samhället”.

https://detgodasamhallet.com/2020/01/04/patrik-engellau-olika-linser/#more-20949