Är en fråga som Nestorn Ingrid Björkman, docent, forskare, författare, ställer. Ingen i hela 7: klövern skulle våga ställa en sådan provocerande fråga, eftersom de inte har ett uns av Ingrid Björkmans yrkeserfarenheter, med stor kunskap om utvecklingsländers förmåga till välstånd, eller snarare om faktorer till deras bristande förmåga. Vg.se wikipedia om hennes imponerande gärning:  https://sv.wikipedia.org/wiki/Ingrid_Bj%C3%B6rkman

• 

Denna artikel publicerades på K-O Arnstbergs blogg ”Invandring och mörkläggning”. https://morklaggning.wordpress.com/2019/09/12/varfor-integration/#more-18923

Om vi hade haft media som skötte sitt uppdrag, då borde den ha haft en självklar plats på DN:s och SvD:s debattsidor. IB förordar ”återvandring och kunskapsöverföring i stället för fortsatt inflöde och fruktlösa integrationsförsök.”
Därför är jag tacksam om Ni läsare kan sprida länken till vänner och bekanta.
…………………………………………………………………………

”Nu krackelerar den svenska välfärden, tryggheten och ordningen på bred front. Regeringen skyller sammanbrottet på bristande integration av invandrarna. Enligt moderaterna och SD är orsaken att Sveriges integrationspotential sedan länge överskridits. Som väntat utlovar regeringen nu mer pengar och kraftigare integrationssatsningar för att lösa krisen.

Men vad som krävs är helt andra strategier och ett helt nytt sätt att tänka: – Återvandring och – kunskapsöverföring i stället för fortsatt inflöde och fruktlösa integrationsförsök!
Den nya invandringen till Sverige är en del av den nutida migrationen till västvärlden öster- och framför allt söderifrån – och måste ses i den kontexten. Om inte befolkningsexplosionen hejdas och utvecklingen accelererar i de fattiga länderna, kommer en katastrof av oerhörda mått att drabba inte bara dem utan även de utvecklade länderna.

Ord som ”demokrati”, ”humanitet” och ”generositet” har gravt missbrukats. Med starkt stöd av media har vårt politiska etablissemang i åratal drivit en invandringspolitik som enligt SOM-institutets dokumentation strider mot folkviljan. Politiken är dessutom destruktiv i både invandringsländernas och utvandringsländernas perspektiv. Och den motverkar strävan efter global jämlikhet.

Låt oss se litet närmare på utvandringen från tredje världen.
Vilka är orsakerna och vilka har konsekvenserna blivit?
 I globalt perspektiv framgår tydligt att den allt överskuggande bakomliggande orsaken till både flykt och ekonomisk migration är bristande utveckling i utvandringsländerna. Dramatisk folkökning, kraftig jordförstöring, förvärrad vattenbrist, svåra försörjningskriser i kombination med bland annat outvecklat näringsliv och oförmåga att utnyttja landets tillgångar rationellt ökar gapet mellan u-värld och i-värld. I i-världen hägrar standardhöjning och ökad trygghet. Det globala perspektivet visar likaså att den pågående internationella migrationen inte bara är en följd av utan också en orsak till den bristande utvecklingen i den fattiga världen. En flyktingpolitik som innebär lojalitet i globalt perspektiv är att bistå de fattiga länderna i deras utvecklingsansträngningar.

• 

De högutbildade utvandrarna från tredje världen är förvisso i minoritet, men de utgör en betydelsefull minoritet. Den ”brain drain” som deras utvandring utgör innebär ett allvarligt utvecklingshinder för hemlandet. Ryszard Kapuscinski skriver att ”Afrikas problem” är att dess intelligentia lever till stora flertal utanför Afrika – i USA, London, Paris och Rom. Vilka har blivit kvar hemma i sina respektive länder? Längst ner: massan av /…/ till sista svettdroppen utsugna bönder; uppe på toppen: korrumperad byråkrati eller arrogant soldatesk.

Att Afrikas intellektuella i stor utsträckning sviker sin kontinent är ett känt fenomen och stående tema i den afrikanska skönlitteraturen. Själv såg jag under mina år vid Nairobiuniversitet hur universitetet efterhand tappades på duktiga lärare och forskare som fått stipendier till västerländska universitet, men sedan inte återvände. De stannade kvar utomlands som ”flyktingar” med följden att deras institutioner i hemlandet dränerades på kompetens. Afrika har genom emigrationen förlorat en tredjedel av sina akademiker.

Både hemländernas representanter och andra med starkt engagemang i den fattiga världen talar i termer av utvandrarnas ”moraliska skyldighet” att återvända. Här ställs egennytta mot solidaritet. Omsorgen om den privata tillvaron väger då ofta tyngre än solidariteten med hemlandet. Forskningen visar att stora geografiska och kulturella avvikelser, liksom stark integration och högre standard i exilen försvårar repatriering. Det förklarar i varje fall delvis varför återvandringen från Sverige är så låg bland utomeuropéer, medan den däremot varit hög bland flyktingar från de nordiska länderna. Som synes motsäger de nämnda forskningsresultaten den officiella svenska uppfattningen att en god integration är bästa förutsättningen för återvändande.

Samtidigt som utvandringen från tredje världen mestadels är ekonomiskt betingad är det omvittnat att genuina flyktingar som regel har starkare känsla för sitt hemland. Den bolivianske läkaren Edgar Prieto, under några år politisk flykting Sverige, har vittnat om det kulturella främlingskapet och hemlängtan:

”Som politisk flykting, och därtill läkare, har jag stor erfarenhet av att många flyktingar fått sina liv förstörda i Sverige just till följd av den svårhanterliga kulturkollisionen. En stor del av flyktingarna lider långa perioder av dold depression som är direkt relaterad till den svåra anpassningen till det nya samhället. I bakgrunden finns också en oro för hur det skall gå med ens barn, om de inte integreras i det svenska samhället som fullvärdiga medborgare. Även om det finns flyktingar som funnit sig tillrätta i det nya samhället och uppfattar Sverige som sitt hemland, är jag övertygad om att många som inte längre behöver skydd skulle vilja återvända hem.”

Prieto bekräftar hur svårt det är att överbrygga kulturklyftorna även för högutbildade invandrare. En lyckad integration är hart när omöjlig att uppnå i västvärldens högteknologiska samhälle om man saknar adekvat socio-kulturell kompetens. Därför blir inte sällan också högutbildade invandrare en ekonomisk och social belastning för mottagarlandet. Humankapital och entreprenörskap är avgörande för ett lands tillväxt och utveckling. De invandrare och flyktingar som här är arbetslösa eller har arbeten under sin kompetensnivå innebär ett enormt slöseri med humankapital. I hemlandet däremot har de den rätta socio-kulturella kompetensen, där kan deras utbildning komma till sin rätt, där behövs deras arbetskraft. I sitt hemland är de en resurs. Där kan deras humankapital växa och förräntas. Det kan inte nog betonas att de fattiga hemländerna, som investerat i deras utbildning, inte har råd med den kompetensförlust som utvandringen innebär.

Tredje världens problem löses naturligtvis inte genom att de initiativrika och resursstarka lämnar hemlandets fattiga och outbildade folkmajoritet åt sitt öde. Problemens lösning ligger i att åtgärda orsakerna. Inte, som hittills, huvudsakligen försöka påverka symptomen genom invandringspolitiska åtgärder och massiva integrationsansträngningar i mottagarländerna.

I ett globalt perspektiv framstår med skärpa den nutida massmigrationens förödande konsekvenser. FN har i åratal uppmanat västvärlden att investera i utvandringsländernas utveckling. Levnadsförhållandena där måste bli sådana att människor stannar kvar. Den globala ojämlikheten måste utjämnas. Att teknisk utveckling i vid mening har en enorm potential att lösa försörjningsproblemen är flera länder i Sydostasien, inte minst Singapore, exempel på.

Varje förnuftig människa torde inse att vår nuvarande invandrings- och integrationspolitik måste i grunden förändras. Det krävs en ny politik – en politik som i motsats till nuvarande är verklighetsanknuten, sant solidarisk, målinriktad och effektiv. Den nya politiken, som baseras på insikten att kunskapsöverföring är ett erkänt effektivt bistånd, bygger på en strategi som kopplar samman nya former av invandrings – och utvecklingspolitik. Här följer ett embryo till förslag!

En ny svensk flykting- och invandringspolitik ska bygga på tillfällig asyl. Asyl ska bara ges åt legitima flyktingar. Man kommer hit och stannar här den tid man behöver skydd. Asyltiden ska vara målinriktad (ingen passiv väntan som för läkaren i Uppdrag gransknings Filipstadsprogram). Under denna tid ska flyktingarna erbjudas utbildning och praktik inom områden där hemländerna behöver kunskap. När det blir möjligt att återvända, ska de med vårt stöd återvända för att bygga upp och utveckla sitt eget land. För att den nya kunskapen på ett konstruktivt sätt ska kunna integreras med den inhemska traditionen och nedärvt ”know how”, så att det verkligen kommer mottagarlandet tillgodo, krävs att den förmedlas av personer med ingående kännedom om såväl den aktuella kunskapen som den sociokulturella miljö denna ska inplanteras i. Här kommer flyktingarna in i bilden. Genom att engagera dem i utvecklingsarbetet har vi en unik chans att göra något konstruktivt av både bistånds- och invandringspolitiken. Allt fler utvandringsländer, nu senast Syrien, vädjar till sina utvandrade landsmän att återvända för att hjälpa till med hemlandets uppbyggnad och utveckling.

En solidarisk flyktingpolitik syftar till att ge skydd åt största möjliga antal genuint skyddsbehövande samt att minska den globala rikedomsklyftan. Här har svensk politik hittills varit – och är alltjämt – skamlöst kontraproduktiv. Vi har i åratal bejakat en massmigration från fattiga och sargade länder – en migration som bidragit till dessa länders kompetensutarmning. Vi ger permanenta uppehållstillstånd och gör enorma och kostsamma men misslyckade försök att integrera invandrarna i vårt samhälle.

Varför?

I stället för att följa UNHCR:s rekommendation att organisera återvandringsprogram har vi skapat en stor arbetslös och bidragsberoende invandrarbefolkning.

Vilka hänsynstaganden ligger bakom den svenska invandringspolitiken?

Varför fortsätter Stefan Löfven att – stick i stäv med sina försäkringar om att invandringen till Sverige gått ner till ”EU:s miniminivå” – främja en immigration som ligger i EU:s topp?

I vems intresse agerar han?”

Ingrid Björkman