Clinton anhängare, främst arga, unga i storstäderna demonstrerar och jag kan nästan se hur SVT:s nyhetsuppläsare vill applådera.
Nazistdemonstration i huvudstaden under lördagen får våra redaktörer att gnugga händerna, att därigenom få visa vad USA:s nya president redan ställt till med, utan att lyfta fram att tillstånd från polis var klart innan valet var avgjort (ansökan om arrangemang skall göras i god tid, senast en vecka innan, enligt polismyndigheten).
Polis gjorde ett förtjänstfullt arbete, genom att hålla demonstranterna och dess motdemonstranter skilda åt.
Desto mer återhållsamma var media och SVT, när börsen Dow Jones slog nytt rekord bara ett par dagar efter den 8 november.
En skribent tyckte att börser nu blivit opålitliga, precis som blivande president Trump.

Att börser alltid gått upp och ner efter marknadens tillit är inget nytt under solen, men nu skrivs självklarheter om de kan öka känslan av Trumps opålitlighet.
Något, som media inte heller vill ge stora rubriker är hur miljoner amerikaner är förbannade på landets vänstermedia. Här finns opålitlighet i mängder.
Vid valvakans början gav New York Times Hillary 84 % chans att vinna valet, efter några timmar hade denna siffra sjunkit till 50 % och etablissemanget började svettas ymnigt.

Ilskan orsakas av att vänsterliberala tidningar och TV-bolag, inte rapporterade sakligt om valet och vaggade in Clintonlägret i övertygelse om seger. Återigen en bumerangeffekt, när verkligheten slår tillbaka. Denna strategi känns väl igen från val härhemma.
Nu sägs prenumerationer upp på löpande band. Tappat förtroende kostar pengar det vet både politiker och börsspekulanter.

Orsaken till svensk medias återhållsamhet är att de känner sig träffade.
Under sista året har inflation ägt rum av ledarskribenter som talat om hur objektiva och opartiska de är. De kryddar ofta sina artiklar med lite filosofi om vårt behov av kärlek, när fakta förbises.
Vinklade artiklar och reportage utan tillräckligt underlag i sak är vardagsmat för oss läsare sedan alltför länge, det visar både förtroendetapp i opinionsundersökningar och färre prenumerationer. Verkligheten skildras efter ideologi, inte hur den är.
Här hemma får vi skattebetalare gå in och hålla medieföretag under armarna, Stampen är ett typiskt exempel. Höga löner och generösa avgångsvederlag till redaktörer oavsett prestation blir därmed genomförbart.

Medieutredningen lämnade över sitt slutbetänkande till kulturministern den 7 oktober. Förslaget kan verka bra vid första påseende, för nu skall mångfald gälla alla distributionssätt, inklusive nätets, men tittar man närmare på planen, så kan djävulen finnas i detaljerna.
I slutbetänkandet står även, att godtagbar kvalité och demokratisk värdegrund skall vara förutsättning för mediestöd och en kommitté från media skall avgöra vilka medier som skall få stödet, ger berättigad känsla av oro.
Jag har blivit lärd att demokrati är ett styrelseskick, nämligen folkstyre, men när väljare röstar fel, då tappar plötsligt den demokratiska utgångspunkten sin betydelse.
Tappad tillit är framträdande hos medborgare både i väst och öst. Media, står i skottgluggen, i öst är den makthavarnas megafon och i väst kanske också sin egen?
Jag tänker på Magnus Ugglas gamla låt ”Vem kan man lita på?” och konstaterar att måltavlan oavbrutet skiftar.