Chockvågen är nu ännu större än efter Brexit, när folket protesterade mot etablissemanget och EU.
Tänk, att det inte hjälper med stöd av hela västvärldens etablissemang, med media, Europas toppolitiker och kändisar som stoltserat runt omkring.
De har alla kungjort sitt demokratiska och humana sinnelag, samtidigt som föraktet lyst igenom mot alla som blivet förlorare i globaliseringens framfart.
Att svartmåla och demonisera Trump för alla hans chockerande uttalanden räcker inte, när man inte vill se underliggande orsaker, som orsakat valresultatet.
Utanför Detroit ligger Flint, som nu förvandlats till en spökstad, efter att bilindustrin flytt utomlands, där profiten blir större. I Flint saknar 1/3 del av alla hushåll vatten och socialarbetare, som försöker lindra nöden, har tappat hoppet om förändring. Tidigare stolta industriarbetare med 35 dollar i timman, tjänar nu bara 8 dollar på en flottig bar, om de inte är arbetslösa (SVT2 Korrespondenterna 2016-10-08).
Utvecklingen av denna klassklyfta mellan rika och fattiga pågår i hela världen, men i väst är klyftorna mer synliggjorda än i öst, där ledaren mer bestämmer vad som ska få visas upp. Industrin har automatiserats och i stor utsträckning ersatts av tjänster, där grova arbetarhänder tappat sitt värde, medan hjärnans förmågor triumferat.
Trump, outsidern har bedrivit en skicklig valrörelse, som förskräckt. Att först bana väg med drastiska uttalanden, där gamla skandaler med ringaktning av kvinnor blev mer reklam än bestående förakt. Att därefter, veckorna innan valet, uppträda mer statsmannalikt, var en framgångsrik strategi.

Budskapet om ”Make America Great Again” fick mer fäste än Clintonkampanjens ”Stronger Together.”
”Tillsammans” har också vår statsminister försökt nå framgång med, när hans hybris i migrationspolitiken skall betalas, men även här har ordet tunnats ut, när allt fler genomskådar humanitetens verkliga orsaker.
När jag tittade på SVT:s valvaka trodde jag först att stater, som var markerade röda var demokratiska och de blå var republikanska, men insåg snart att det var tvärtom.
Precis så är det, det som förr var rött har blivet blått i praktiken och tvärtom i USA.
Gamla arbetarpartiers ideal har förvandlats till en fasad för dagens demokratiska partier, där karriärpolitiker alltid prioriterar egen vinning tillsammans med kapitalet, före folkets väl och ve. Det sveket syns nu i öppen dag och gör den globala eliten mycket förvirrad.

Riksdagsledamot, fd EU kommissionär Birgitta Ohlsson (L) får nog sätta ett sorgband till på kragen tillsammans med sina mångkulturella och federalistiska vänner.
Upprördheten och sorgen var stor i nattens intervju och förklaringarna var lika ihåliga som efter Brexit. ”Vi har varit dåliga på att ge motbilder och andra berättelser….”
Varför räcker verklighetens bild inte till, kan man undra?
Arbetarklassen och även delar av medelklassen har för länge sedan genomskådat elitens bilder, som handlar om att visa solidaritet mot andra, medan vår egen plånbok blir allt tunnare.
Tänk om hon och hennes vänner kunde följa med min bror, långtradarchaufför, som dagligen kämpar mot åkeribranschens åderlåtning av osund konkurrens och dumpade löner utifrån, genom EU:s omhuldade friheter.
Nej, eliten pratar bara om den ekonomiska tillväxten, men aldrig om dess skeva fördelning, där deras alibi är hyllad valfrihet.
Nu måste EU:s ledare motvilligt gratulera denna oinvigda och oprövade kollega, medan gratulationerna från öst har större hjärtlighet.
Analyser, utredningar och olika förklaringsmodeller kommer att presenteras och opinionsinstituten får fundera på varför de ständigt har så fel. Media, makthavarnas megafon när det gäller frihandel och mångkultur, har lyckats bra med att skrämma väljare, som säger ett, men sen röstar tvärtemot.
Nu verkar alla kommentatorer ändå förstå att det handlar om vit arbetarklass revansch och många ser ut som ledsna bulldoggar eller ettriga terrier vid tanken på att globaliseringens framfart kan stoppas.
Många av oss tänker nog God Bless America, men från olika utgångspunkter.
Vad som händer i morgon finns nog mer i spåkulan, än i elitens domedagsprofetsior.