I Dagens Nyheter finns ett fyrsidigt reportage om saknaden efter den 20-årige elevassistenten Lavin Eskandar, som var ett av offren vid den fruktansvärda attacken i Trollhättan för ett år sedan. Förövaren var den unge Anton Lundin, maskerad och utrustad med ett svärd gick han till attack mot de, som vid hans framfart hade en annan hudfärg.

På lördag den 23 okober hedras offren vid en demonstration i Trollhättan mot rasism.
Gott så, men varför gjorde inte DN något fyrsidigt reportage inför årsdagen den 10 aug av de fruktansvärda Ikea morden i Västerås, frågar jag mig?
Där fick Camilla och Emil Lundin, två helt oskyldiga offer också sätta livet till.
Först var polisen mycket förtegen om gärningsmännen, asylsökande från Afrika. Gärningsmannen till dådet var Abraham Ukbagabir, som hade sökt asyl i flertalet av
EU:s länder, men blivit nekad.
Till Trollhättan for statsminister Stefan Löfven med expressfart, men till Västerås fanns visst inga kommunikationer, han nöjde sig bara med att säga att ”offren var på fel plats, vid fel tid”, utan att förklara när rätt tid och plats äger rum?

Vidare i DN:s söndagstidning.
Chefredaktör Peter Wolodarski förnekar sig aldrig i sina ledare.
I dag skrivare han om hur ”Det finns en gräns för både SD och Donald Trump.”
Tyvärr finns det ingen gräns för hans egen agendasättande journalistik. Journalister som inte sjunger med de mångkulturella änglarna får sluta eller sätts i frysboxen (”Att sjunga med änglarna” är ett citat från Mauricio Rojas från hans debattartikel i Svd 2016-10-02).

Under DN/debatt skriver två arkitekter, Linn Grönlund och Anders Åström från Blekinge tekniska högskola om undermåliga asylboenden och att ”Asylboenden är vår tids isolerade sanatorier,” vilket jag inte ett ögonblick tvivlar på.
Vad som däremot saknas i denna debattartikel är en klar analys över orsak och verkan till dessa ”isolerade sanatorier.”
DN kunde ju följa upp denna klagan med att på allvar granska den fuskimpregnerande flyktingindustrins kopplingar till politiker och deras vänner.
Det var inte länge sedan den gamle Robisonvinnaren Jan Emanuel Johansson (s) medverkade i ett TV program, som handlade om mäklare och deras lyxobjekt som låg ute till försäljning. Där satt Jan Emanuel bredbent och skrockade av förtjusning över mäklarens beundran över hans lyxbostad i huvudstaden.
Vad som inte tydligt framkom var att Jan Emanuels miljoner i princip var stöld från våra skattepengar för alla hans undermåliga asylboenden.

Nu råder bråda dagar i regeringen och landets kommuner, när alla flyktingar skall beredas permanenta boenden.
Förtur i bostadsköer, inköp av bostadsrätter och till och med uppsägning av tidigare hyresgäster är vardagsmat i kommunerna.
Regeringen planerar nu särbehandling i bygglagen, när det gäller migranter som skall inkvarteras. En promemoria om detta är nu ute på remiss.
Varför har inte ett uns av denna aktivitetsförmåga tidigare visats studenter, unga och alla andra som saknar tak över huvudet kan man undra?
På Stockholms stad:s hemsida uppmanas invånarna att ”Öppna sitt hem” för alla 6.000 så kallade flyktingar som omgående måste få tak över huvudet.

Jag tror att det är väldigt många som vill bidra, säger Åsa Lindgren (mp) förtjust tillsammans med sin röda kollega, finansborgarrådet Karin Wanngård (s) som låter som ett eko från arbetsmarknadsminister Ylva Johansson, när hon säger ”Läget är ansträngt, men vi skall klara av det.” Vilka vi, talar hon inte om.
Varför kan inte Stockholms alla rödgröna politiker tillsammans med sina vänner i riksdagen gå före och öppna sina hem för dessa utsatta nyanlända? Ersättning utgår ju, till glädje för dessa privatekonomiska talanger.
Varför tar deras godhets- och solidaritetspredikningar alltid slut, när de skall omsättas i praktiken?

Förenkling av lagar och förordningar kan vara ett gott tecken i föråldrad byråkrati och tjänstemannavälde, men på sikt är det förenat med stora risker om samhället ständigt beslutar om särlagar för nyanlända migranter och deras anhöriga.
Undantagslagar för vissa grupper bara ökar spänningarna i samhället. Tyvärr är frånvaron av långsiktighet beträffande migrationens konsekvenser mer regel än undantag hos verklighetsfrämmande politiker, som vägrar inse landets svåra belägenhet.
Trots skattemiljarder så fungerar varken snabbspår, nystarts- instegsjobb, coachar, etableringslotsar, SFI bonus etc. Varför, verkar ingen politiker vilja ha svar på.

I Norrköping hotas nu integrationsprojekt ”Låna en svensk” av nedläggning, för intresset var klent för att inte säga obefintligt bland de 126.000 invånarna.
Tänk om Sveriges medborgare kunde erbjuda andra länder ”Låna en regering,” men tyvärr skulle intresset vara mycket skralt, även om vi skulle krydda uppmaningen med åtskilliga biståndsmiljarder.
Jag anser att asylstopp och kraftfulla åtgärder för avvisning av alla som saknar asylskäl är ett måste. Huvudskälet är att Sverige med råge har tagit sin del av ansvaret för alla migranter/flyktingar, som tagit sig till Europa. Mer kraft måste ske för integrering av de som har riktiga skäl att stanna och därmed kanske hindra tillväxten av förortens enklaver. Med dessa rödgröna mångfaldsentusiaster vid rodret råder omvänt förhållande.
Människor som bosätter sig i ett främmande land söker sig till sina landsmän, som har samma språk, kultur och religion. Så länge som kulturen och religionen inte krockar med värdlandets lagar och regelverk, så är det helt OK, men detta förhållande äger ej rum i invandrartäta bostadsområden.
Nu funderar regeringen på att höja återvändarstödet från dagens 30.000/person samt 15.000/barn. Det blir nog människosmugglarnas nästa reklamslogan, ”Låt dig smugglas in och återvänd som rik”.