Wipipedia:
”Dissident” är en person som aktivt motarbetar den rådande ordningen. Vanligen avser man en politisk dissident som oftast med fredliga medel sätter sig upp mot en totalitär regim.

”Konsekvenstänkande” är förmåga att inse och förstå konsekvenserna av sitt handlande både i nutid och framtid.

”Psykopati” (från psyche ”själ”, ”liv” och pathos ”lidande”) är en generell beteckning på en störd personlighet ifråga om känsloliv och vilja att följa sociala normer.

Journalisten Marika Formgren, är en ”dissident” som är värd all beundran.
Krönikor finns på hennes blogg www.marikaformgren.se
Hon tillhör de journalister, som mer eller mindre knuffats ut i kylan från tidningar de arbetat på.
MF har arbetat på Corren, Smålandsposten, Svenska Nyhetsbyrån (SNB) och är numera fri skribent och kommunikatör.
”Men inte ens som ledarskribent får man tänka alla tankar hela vägen ut” skriver hon under Om mig på sin blogg.

Här citerar jag några stycken från hennes inlägg ”Vägra skämmas” från 21 juni 2016.
……”Att försöka förutse vilka konsekvenser olika politiska vägval har för Sverige och svenska folket är alltså en dödssynd bland svenska journalister.
Det enda konsekvenstänkande som är tillåtet och uppskattat i denna yrkesgrupp är att i alla lägen överväga konsekvenserna för den egna karriären, det egna varumärket.
På grund av tidningsdöden så ser jag hur en strid ström av före detta kollegor – både nyhetsjournalister och ledarskribenter – lämnar journalistiken för att istället börja jobba som ”kommunikatörer”. Det är bra….
……Jag hör till en grupp människor i Sverige som har några saker gemensamt:
* Vi arbetar/har arbetat med skrivande och/eller opinionsbildning.
* Genom att använda just konsekvenstänkande förutsåg vi asylkatastrofen innan den var ett faktum.
* Trots att det var ett journalistiskt självskadebeteende (stred mot dåvarande ”värdegrund”) så skrev vi om vilka slutsatser vårt konsekvenstänkande ledde oss till, med andra ord varnade vi för att den svenska invandringspolitiken var ohållbar….
….Trots åsiktsskillnader har vi ytterligare en sak gemensamt: Vi har alla betalat ett mer eller mindre högt pris för att vi kritiserade invandringspolitiken innan det blev opportunt.
Därför ställs i dissidentkretsar ofta den bittra frågan
”När ska vi få upprättelse, när ska etablissemanget erkänna att vi dissidenter hade rätt, att vi inte var fascister med en unken människosyn utan att Sverige idag hade mått bättre om man hade lyssnat på oss i tid?
….Skillnaden mellan etablissemang och dissidenter är att dissidenter strävar efter ärlighet, medan etablissemang strävar efter makt….
När dissidenternas åsikter blir alltför populära i folkopinionen (för att folk i sin vardag upplever att dissidenternas verklighetsbeskrivning är sannare än etablissemangets); sno dissidenternas åsikter, samtidigt som du mer högljutt än någonsin anklagar dissidenterna för att vara rasistnazistfascister…
….Att hävda att den som förutser och vill förebygga katastrofen är rasist (eller något annat fult, vi vet ju inte vilken som är nästa ”utmaning” att tabubeläggas av värdegrundsdemokraterna) – det är inte att anpassa sig efter verkligheten, det är att dubba ointelligens till dygd.”
Slut på citaten från hennes blogginlägg ”Vägra skämmas.”

Mycket i detta inlägg är hyperaktuellt i dag, när verkligheten har kommit i kapp makthavarna.
SD:s framgångar i flera av höstens opinionsundersökningar skrämmer, när rasist/nazist stämpeln skrämmer allt färre medborgare.
Det är snart bara Peter Wolodarski och Henrik Arnstad som har ett stort lager av stämplar kvar.
När jag ser politikers och journalisters brist på konsekvenstänkande så associerar jag till små barn, som inte förstår konsekvenserna av sina handlingar, men förståelsen kommer när tiden går och hjärnan växer till.
Vi vet att så kallade bokstavsbarn har något trassel i hjärnans synapser och att till exempel adhd, autism diagnoser är överrepresenterade bland kriminella, som också kan belastas av psykopatiskt beteende.
Denna psykopatiska personlighetsstörning finns både hos låg- och högutbildade. De sistnämnda verkar ofta i yrken där stor maktposition finns, till exempel chefer, media, finanssektorn, advokater och politiker.
Om psykopater finns mycket intressant att läsa, forskning saknas inte heller.
Robert D. Hare, född 1934, är en kanadensisk forskare inom kriminalpsykologi. Han är professor på University of British Columbia där hans studier centreras runt psykopatologi.
Boken ”Psykopater i arbetslivet” av Lisbet Duvringe, Mike Florette blev mycket uppskattad när den kom ut i fjol och visade på ett stort behov.
Det finns fler förklaringar till ohälsa, än brister i flexibilitet och att inte tänka tillräckligt positivt på arbetsplatsen. Det är smärtsam insikt för snabbutbildade motivationskonsulter.
Manipulerande, lögner och brist på empati är utmärkande egenskaper för ett psykopatiskt beteende och kan bli bränsle för karriären, även om det för lågutbildade kan sluta bakom galler. De högutbildade stormar i stället fram och kan skada många i arbetslivet och medborgare i samhällslivet.
Utbrändhet är en diagnos med många orsaker, vars sjukskrivningstal nu skrämmer socialministern.
Ut i kylan, knuffas dissidenter och oppositionella som klarsynt ser orsak och verkan före alla andra. När denna insikt redovisas i tal och skrift kommer motattacken.
En sådan obehaglig frispråkighet måste täppas till, det vet alla som halkat ner i karriärtrappan och efter uppresning pudlat och sällat sig till ja-sägarnas skara. Grupptrycket värmer även om själen kan ta skada.
Skillnaden är att ”dissidenter strävar efter ärlighet, medan etablissemanget efter makt” som Marika Formgren enkelt uttrycker det.
”Vad är det för skillnad på att inte våga/få säga vad man tycker i en diktatur och att inte våga/få säga vad man tycker i en demokrati?
(En klok fråga som en bloggläsare fångade upp från nätet)