Regeringsförklaringen i går (2016-09-13) gav inga förklaringar till hur samhällets stora problem skall lösas.
Eftersom man inte vill se grundorsaken, till samhällets problem så finns det heller ingen lösning.
Massinvandringens dystra konsekvenser på hela samhällslivet förvandlas endast till utmaningar, trots att kommuner, landsting och samhällssektorer krisar.
Pompösa ord om samverkan i blockpolitiken ner till minsta förening på landet var statsminister Stefan Löfvens favoritord.
Vi skall arbeta tillsammans för att bevara den svenska modellen, men om redskapen därtill fick vi inget veta.
Jag är född 1947, men jag har inget minne av att jag som väljare fick tycka till, innan det avgörande beslutet 1975 togs. Då beslutade riksdagen i stor enighet att Sverige skulle bli ett mångkulturellt samhälle, efter Olof Palmes intentioner enligt preposition 1975:26. Tillsammans gällde inte då, det är bara aktuellt när problem uppstår.
Beslutet präglades av ett demokratiunderskott utan motstycke i hela västvärlden, men Palme var väl inspirerad av Castro och andra diktaturer som han hyllade.
Målet var ökad internationalisering och valfrihet till assimilering, att anpassa sig till värdlandets seder och bruk var inte längre påbjudet. Invandrarna, deras barn och barnbarn skulle behålla sin egen kultur, religion och identitet.
Riksdagen beslutade i stor enighet om tre övergripande mål, jämlikhet, valfrihet och samverkan.
I praktiken betydde jämlikhet att alla invandrare skulle ha samma rättigheter som svenskar, även om de aldrig kommer att jobba en dag i värdlandet.
Eftersom religion och kultur var valfri, så resulterade valfriheten efter hand i att även omfatta svensk lag och regelverk. I dag har förortens enklaver egna lagar som bokstavstrogna koranläsande imamer förordar.
Samverkan betydde kort och gott att svenskfödda skall hålla käft och finna sig i att riksdagsbesluten skett över deras huvuden.
Mona Sahlin var en av mångkulturens fanbärare, hon sade att ”Svenskar måste integreras i det nya Sverige, för det gamla Sverige kommer inte tillbaka.”
Fyra årtionden senare vet vi att den berikande mångkulturen utifrån även innehöll kvinnoförtryck, hederskultur, upplopp, kriminalitet, maffia metoder med skottlossning och mord, förutom alla undanträngningseffekter för den inhemska befolkningen.
Under 2010 blev det helt kört, för då klubbade riksdagen igenom att Sverige var ett mångkulturellt samhälle, under största möjliga tystnad.
Förmodligen hade media med hela sin journalistkår fått order av sina ägare och den politiska eliten att sova under dessa odemokratiska beslut, ingen debatt föregick dessa katastrofala framtidsbeslut, för frågan fördes aldrig ut till folket.
Högertrafik, kärnkraft och EMU anslutning fick däremot debatteras innan vi gick in i valbåset, men att förändra landets population med alla dess särskiljande olikheter fick inte ens diskuteras. För det var vi som nu skulle integreras i den främmande kulturen.
När protester började komma, då vaknade gammelmedia resolut.
Vi har ständigt fått höra hur främlingsfientliga och rasistiska vi är, trots att forskare i flera undersökningar inte håller med.
Enda nyheten i regeringsförklaringen var utnämningen av Anna Ekström, som redan under Reinfelds tid blev inbjuden till regeringen. Hon blev ny gymnasie- och kunskapslyftsminister.
Hon sa att nyanlända elever är en stor utmaning och att vi med rätt åtgärder kan få framtida utdelning, men inte ett ord om nyanlända elevers egna skyldigheter till vett och hyfs.
Vi får väl se om hon har en plan som kan lyfta skolan från förfallet. I dag lutar skolans resultat som tornet i Pisa, om det helt faller får framtiden utvisa.
Utbildningsminister Gustav Fridolin såg lite blek ut, när han i sällskap med den nya ministern tågade in i riksdagen. Han förstår nog att denna kompetenta dam inte är att leka med, som Åsa Romson hans förra kollega.
Anna Ekströms medlemskap i Trilaterala kommissionen, ett ljusskyggt sällskap i Bilderberggruppens anda, kan nog imponera på den mediokre utbildningsministern.
(Dino Knudsen är forskare, historiker och verkar på Köpenhamns universitet. Han har forskat om rörelsen, enligt uppgift från Fria Tider).
Hur detta nya riksdagsår kommer att gestalta sig är höjt i dunkel, men med en opposition som sover och inte tar sitt uppdrag på allvar, så lär nog enformigheten och den destruktiva flyktingpolitiken stå bi.
Kanske fler i riksdagen tvingas att glänta på dörren till det demoniserade partiet?
Valet väntar om ett par år och med partiets framgång i opinionen, så kanske det i september 2018 inte längre passar att peststämpla partiet.