Ibland är det nyttigt att se bakåt i tiden. I Östgöta Correspondenten från den 20 nov 2009 fanns ett reportage om hur en nattvikarie, ensam fick ta hand om 38 gamla, sjuka och dementa på ett sjukhem i länet.

Dagen efter, den 21 nov 2009, fanns en artikel om ensamkommande flyktingbarn i Övertårneå att läsa i Dagens Nyheter. Nu var dessa unga, till synes friska män, inte så ensamma längre för 26 personer arbetade i skift på förläggningen.

Men från politiker och vänsterliberaler hördes då inte ett pip om dessa orättfärdiga prioriteringar av skattemedel, som nu eskalerat till oanade höjder. De var förmodligen helt upptagna med att skriva sina namn på listor mot främlingsfientlighet så vi andra kunde se hur goda de var.

Enligt programmet ”Hem till varje pris” i SVT 2 den 19 nov 2016, finns det i dag minst 9.400 gamla med omfattande funktionsnedsättningar som skulle behöva plats på ett äldreboende. Under de senaste 15 åren har 32.000 platser på äldreboenden försvunnit. Nu måste ”kvarboendeprincipen” verkställas, dvs. hem med dom bara efter lasarettsvistelsen, även om de gamla är svårt sjuka och varken kan prata eller larma. Begränsningarna är många när det gäller att spara pengar i ansträngd ekonomi.

När det gäller gamla skall levnadsvillkoren endast vara ”skäliga”, det räcker förmodligen med en potta under sängen, men när det gäller andra grupper står det ”goda” i kommunens regelverk.

Ett pressat kommunalråd svarade under programmet ”Vi kan inte ge allt åt alla”, för har man varit utredare åt regeringen om fördelning av ensamkommande sk. flyktingbarn så är lojaliteten självklart större med partiets ideal än verkligheten.

När det gäller ensamkommande unga män finns få begränsningar för ett gott liv. Sponsrade I-phone av senaste modell, 5-växlade cyklar, gratis badkort, musiebesök och andra utflykter är bara några exempel, medan gamla bara får drömma om frisk luft och fågelkvitter. Att ha slitet hårt, ofta i tunga jobb, betalt skatt och gjort rätt för sig i hela sitt liv, ger inga tårar hos unga politiker.

Min syster berättade nyligen om mötet med en cancersjuk väninna som tvingats tillbaka till sitt arbete av försäkringskassan, eftersom hon inte kräktes varje timma. Samtidigt sitter unga, friska män på asylförläggningar och dunkar med tallrikarna i bordet för mer passande mat. Klagomålen från landets flyktingförläggningar förvandlas oavsett relevans till svart/vita snyft reportage där bortförklaringarna till dåligt beteende bara når nya nivåer.

Migrationsverket, till skillnad från andra statliga verk, arbetar på löpande räkning, miljarderna bara forsar in. Att biståndsbudgeten undermineras för svältande barn och kvinnor i flyktinglägren, verkar inte intressera finansministern, som nyligen fyllde på verkets kassa med 11 nya miljarder i lånade pengar.

Finansministern har nog inte tagit del av beräkningar från organisationen ”Right Hand Aid” där kostnaden för till exempel endast 3.800 ”ensamkommande” i vårt land skulle kunna hjälpa 1.150.000 barn på plats i flyktinglägren!

”Fega uslingar” utropade en övergiven, fattig kvinna med små barn i ett flyktingläger vid en intervju av en utländsk journalist.

Konstigt att Sverige i olika undersökningar om ensamkommande flyktingbarns ålder alltid skall utmärka sig med låga siffror, när det gäller antalet som med flera år passerat 18 års gränsen. I Sverige uppskattar vi snällt och tror på det dom säjer, i stället för att utnyttja befintliga möjligheter till åldersbestämning.

Kostnadsuppgiften från migrationsverket är ca 1 miljonen/år för ett sk. ensamkommande barn blundar nog ministern också för, trots att konsekvenserna av vår humanitära stormakt börjar bli uppenbara högre upp på samhällsstegen.

”Allas lika värde” rabblas unisont av regeringen.

Men varför är de som har kraft att passera Sveriges gräns mer värda än svaga i flyktinglägren och våra hjälplösa gamla här hemma, undrar jag?