Nobelpris
Nobelpriset i litteratur gick i år till Bob Dylan. Valet var en skräll och en stor
överraskning, meddelades det på medias kultursidor och det håller jag med om.
Svenska akademins sekreterare motiverade valet med att ” han har skapat nya poetiska uttryck inom den stora amerikanska sångtraditionen.” Det håller jag också med om, men sen tar det slut.
Bob Dylan har med all rätt fått många internationella priser för sina insatser inom främst sång, musik och diktning. Polarpriset fick han redan under år 2000, men någon stor författare eller poet är han inte, trots hyllningen med ”Örats poesi.”
Avståndet är mycket stort till Tomas Tranströmers diktning, som glädjande hann få priset 2011 ett par år innan han dog.
Jag skulle vilja veta hur resonemanget gick i akademins slutna rum.
Kanske herrarna med Frostensson och Lugn kände för en nostalgi tripp från sin ungdom? Kanske ville de visa på sin fallenhet för förnyelse i spåren på Dario Fou?
Vem vet om denna utveckling fortsätter så kanske Ulf Lundell borde bli en framtida kandidat? Stor litteratur får vi nog själva leta fram i bibliotekets hyllor.
Den syriske 86-årige poeten Adonis var en av kandidaterna som kunde tänkas få priset.
Men när jag läste titeln; ”Våldet och islam” på hans senaste bok, förstod jag direkt att han var diskvalificerad.
Kritiken från Sveriges kulturelit lät inte vänta på sig.
Inte en skugga får falla på denna ”fredens religion”, dessa vänsterliberaler blundar ständigt för den politiska islam som den saudiska regimen, de bokstavstrogna och IS praktiserar.
Där är islam ett med staten och kulturen och otrogna skall straffas med döden. Vilket de gör i parti och minut.
Om någon mot förmodan tvivlar så uppmanas de att läsa artikeln I Svd 2016-10-13 av Nuri Kino, författaren som startat organisationen ”A Demond for Action” som jobbar för skydd av minoriteter i Syrien och Irak. Rubriken löd ”Minoriteter i massflykt undan IS dödliga våld.” Kanske utrikesminister Margot Wallström fortfarande inte har tillräckligt på fötterna för att benämna detta utrotande som krigsbrott?
Demonstration
Tänk att bli sannspådd så snabbt. I gårdagens inlägg skrev jag angående gruppvåldtäkten på en handikappad kvinna i Visby.
”…Tänk om det varit tvärtom, att 8 svenskar hade våldfört sig på en handikappad muslimsk kvinna. Då hade fackeltåg med demonstrationer anordnats i hela landet med politiker och med feministerna i täten….”
Nu blir det däremot en tvärtom demonstration på söndag.
Att en normalt funtad människa blir upprörd och förbannad, när en handikappad kvinna våldtas av en grupp unga män är självklart för flertalet av oss.
Men inte för feminister, medias ledarskribenter och det vanliga rödgröna etablissemanget med den förlåtande kyrkan i täten.
Ledarskribenter inleder sina inlägg med en kort mening om att brottet är allvarligt och sen är det avklarat.
Artiklarna fylls sedan av förakt, inte mot gärningsmännen, utan mot protesterande Gotlänningar, som nu kallas för en rasistisk mobb och/eller medborgargarde som hotar advokater, poliser och medias skribenter, ja hela rättsstaten.
Slutklämmen brukar vara något om att vrede aldrig kan vara argument i rättsfall eller lösa några problem. Så nu vet vi det.
Vrede och ilska mot svenska kvinnor från ”ensamkommande barn” det vill säga unga muslimska män verkar däremot vara helt comme il faut inom vänstern. Deras förtjusning inför främmande religioner och dess utövare når bara nya rekord och när våld mot kvinnor kommer på tals, så handlar det alltid om alla män, med förkärlek för de svenska.
Landshövding Cecilia Schelin Seidegård och domprost Mats Hermansson på Gotland skall delta i demonstrationen tillsammans med andra ur etablissemangets rödgröna armé.
Jag förmodar att radikala feminister går i täten under paroller mot rasism, mot sexuellt våld från alla män och givetvis för allas lika värde.
Denna elits gärningar är draperade i humanitet och vidsynthet, som tar slut vid offren för denna mångkulturella politik.
När skall gemene man inse det?