Regeringen är mycket kreativ, när det handlar om att dölja arbetslösheten, både med utökade universitets- och högskoleplatser och inflation av låtsas jobb för invandrare med ingen eller låg utbildningsnivå.

Universiteten har varit säte för mycket av den postmoderna ideologins dårskaper och har fastnat i ett slags självupptagenhet, som diskussioner om egna ”omedvetna fördomar”. Konstfacks identitetsförstörda aktivisters upprördhet över rumsnamnet Vita havet var en del av den vite mannens förtryck, är bara ett exempel.

Alla låtsas jobbs olika benämningar har jag tappat räkningen på. Trots uteblivna resultat, så fortsätter konsulterna på Rosenbad med nya namnbyten.
Varför skulle en bidragsförsörjd invandrare byta ut sin behagliga tillvaro till ett lågavlönat jobb, när han tom kan förlora ekonomiskt på denna ansträngning, begriper jag inte. Han (eftersom honorna är hemma och föder barn på löpande band) kan också utöka inkomsten med en kreativ fritid.

Nu är Annie Lööf i tagen igen, vilket hon behöver, när den breda mitten bara består av henne själv och den självgoda pratkvarnen Martin Ådal som programledaren i SVT:s ”Sverige möts” inte fick tyst på. https://www.expressen.se/tv/nyheter/martin-adahl-kritiseras-efter-islam-brak-i-svt/.

Håll i er, här är centerns förslag som ingick i regeringens budget:

”För att hjälpa människor tillbaka till arbete och egen försörjning behövs fler jobb och att det blir lättare att komma in på arbetsmarknaden. Vi tycker att det behöver löna sig bättre att pröva att arbeta för den som får ekonomiskt bistånd. Därför vill vi att man ska få behålla mer av försörjningsstödet än idag under en begränsad tid då man prövar att arbeta.”

Tillbaka till arbete??? När de inte jobbat alls? Är det vi främlingsfientliga som knuffat ut dem, undrar jag.

Birgitta Sparf sammanfattar sitt kärnfulla inlägg på Facebook detta fjäskeri för valboskapen, med att regeringens och centerns grundsyn är ”Gärna arbete, men först ett rejält socialbidrag!”

Skillnaden är stor hur arbetslösa akademiker och invandrare behandlas av mångkultursmarinerade myndigheter.
Bidragsförsörjda invandrare, som aldrig kommit in i A-kassans krav på att söka mellan 6-20 jobb varje månad kan tacka nej på löpande band till erbjudit arbete och ändå ha sin försörjning tryggad, eftersom barn, som ofta finns i rikligt mått ej skall drabbas.

Arbetsförmedlingen är A-kassornas kontroll instans och deras krav kan variera beroende på vilken utbildning den arbetssökande har och vilken handläggare de möter. Men AF:s gemensamma fokus på antal jobb som den arbetssökande måste söka är inte verklighetsanpassat. Lämpliga jobb är sekundärt. Detta leder till att många söker jobb som de inte har kvalifikationer för, som resulterar i att arbetsgivare inte annonserar ut lediga jobb, eftersom det är så oerhört tidskrävande att sålla agnarna från vetet.

Av inlägg på sociala medier att döma så verkar AF:s handläggare ha fäbless för att sätta klorna i jobbsökande akademiker. Att bli negativt bemött, inte lyssnad på, att åsikter förbises och beslut kan tas mot den arbetssökandes vilja är återkommande och känslan av maktlöshet är stor. Inte minst om digra studieskulder finns efter en utbildning, som samhället inte efterfrågar. Uppstramning av känslolallande yrkesrådgivare på gymnasiet måste stramas upp, att inte känna hur det spritter i kroppen varje dag på jobbet är inte att vantrivas.

Regeringen som blandat sig i universitetens styrelser har prioriterat kvantitet i stället för utbildningar med kvalité, vilket genererat stora inkomster för universitet/högskolor. Vad som sedan händer rycker de på axlarna åt och AF:s handläggare har stor villighet att klämma åt de som verkligen kämpar för ett jobb, för de andra kommer de inte åt.

Vad som också är ett problem vittnar främst restaurangbranschen om, är att unga ratar deras jobb och bland de som tar dem finns de som inte är så noga med tider och att göra bra ifrån sig. De kan mycket om sina rättigheter , men nästan ingenting om sina skyldigheter, är återkommande erfarenhet från olika arbetsgivare inom handel, restaurang och besöksnäring.

Kanske har invandrares inställning smittat av sig hos främst det unga mångkulturella gardet, när tillsägelse kan tolkas som kränkning med allt som rubbar deras världsbild och synen på sig själva som unika varelser.

”Arbetslösa tackar nej till jobb, dyker inte upp på intervju och ställer höga krav på lön, stimulans och status. Nu larmar företag i en rad branscher om att de inte hittar människor att anställa, inte minst i besöksnäringen.….”
https://www.tn.se/arbetsmarknad/arbetslosa-tackar-nej-till-jobb-kandiskocken-maste-ske-en-forandring/

Tyvärr verkar samhällets myndigheter tillämpa samma princip som tidigare. När allt verkar gå åt helvete med makthavarnas politik, då drar de ansvariga i nödbromsen. De riktigt sjuka fick betala med sämre sjukpenning för att de friska skulle sluta sjukskriva sig i slutet av 80-talet. Nu är det arbetslösa, överutbildade akademiker som jagas för att valboskapens försörjningsstöd inte skall naggas i kanten. Mera bidrag till denna grupp ger flera röster till det rödgröna gardet, då måste de duktiga jagas med blåslampa och de som har jobb, måste jobba ännu mer.

Enligt en rapport från Malmö är 75.000 tusen, dvs hälften av de arbetsföra av stadens 350.000 invånare inte självförsörjande. Men det viktigaste är ju att regeringen får röster. För det är Du som betalar, medan utjämningsbidragen flödar.