I dag är det Richard Sörman som i det Goda samhället undrar vad det är som hindrar svarta i USA att lyfta sig ur sin misär, som får tankeverksamheten i gång.

I den postmoderna ideologin ingår offerskap för att skuldbelägga majoritetsgrupper och befästa offrens övertygelse, att deras olägenheter alltid är samhällets fel.

Just nu är det svart hudfärg, kvinnor och invandrare som är olycksoffer och vita medelålders män utgör syndabockar.

Det är främst kulturelitens Mee too kvinnor som delar offerskapet, våldtagna kvinnor av unga män med annan hemvist är inte så populära, jämfört med de som av fri vilja frotterat sig med kulturens alfa hannar uppe på kammaren.

Bidrag, dvs. mutor är främst vänsterns smörjmedel för att få sitta kvar och delas mer ut till icke behövande, än till de som verkligen behöver det under en period i livet, då vi snubblat omkull, men tanken var aldrig livstids försörjning.

Partistöd och det generösa stödet till makthavarnas allierade, som t.ex. media och föreningar borde omgående slopas. Antalet riksdagsledamöter borde halveras, likaså borde regeringens böjelser för nya verk och myndigheter omgående stoppas, som skall fostra folket till önskat leverne.  Biståndet till skrupellösa diktatorer och kontraindicerande projekt i utvecklingsländer är nu uppe i > 10.000 för varje medborgare/år. SIDA badar i pengar medan statsskulden skjuter i höjden och ytterligare skattepålagor väntar, för att inte tala om EU:s svarta hål, som nu kräver fyllning.

Arbetslöshet, skilsmässa, missbruk och även viss sjukdom kan vara orsak till fall på livets väg, men även här kan det bakom alla förklaringar finnas brister i vilja, enklare uttryckt lathet och smarthet. Dessa egenskaper har haft oroväckande framgång och är väl korrelerade till inflationen av bidrag, som kräver ständig ökning av personal, där bidragens offer ökar anställningstryggheten och minskar klientens vilja till eget ansvar.

Att livet inte är rättvist, det vet vi, men ibland kan vi själva under vårt leverne ha bidragit till orättvisor i dag, när vi prioriterat det roliga i går, i stället för det som krävde ansträngning, när vi gnäller i dag. Att nämna detta ger represalier, det vet Alexander Bard, som sparkades ut från Tv4:s Talang jury.

Under 50-talet infördes olika former för finansiering av högre studier, studiebidraget kom 1957 och var då 34 kr/månad. Innan dess var det ”goda läshuvuden” som kunde få stipendier för studier både till ”realen,” ”studenten” och till vidare studier på universitet, när familjens ekonomi inte räckte till. Tyvärr var det alltför sällan som en statarunge kom i fråga, min far fick inget avgångsbetyg, trots färdighet i att räkna. Hans fattiga, men stolta föräldrar hade varken vilja eller råd med mutgåvor till magistern och fröken, som böndernas ungar. Detta var en vanlig sed under 1900-talets första hälft. Jag kommer här att tänka på Hjalmar Bergmans pjäs ”Markurells i Wadköping”. https://www.oppetarkiv.se/video/4348923/markurells-i-wadkoping-avsnitt-1-av-4

Men i nästa generation har flertalet av oss 40-talister har haft möjlighet till studier efter folkskolan tack vare studiebidrag och lån med siktet inställt mot bättre framtid. Men det fanns ett stort ”men” föräldrar, som såg förlust av barnens arbetskraft försvinna och satte sig på tvären. I litteraturen finns många skildringar av dessa krokben, men också av ambitiösa unga som jobbade och slet på dagarna och studerade med Hermodsbrev under kvällar och nätter, som i dag kan ha betydligt bättre ekonomi, än de som glatt fröjdade och tog det lätt på livet. Skoltrötthet fanns inte då i vokabuläret och inte heller kränkning för bagateller.

I teorin hyllas höga förväntningar på eleven som bästa behandling, men i praktiken permanentas offerskap. Hackkycklingarna till dåliga resultat blir lärare som kräver ansträngning även när det gäller att lösa ekvationer och rabbla verb. De ger ofta mer rättvisa betyg och inte de som både eleven, föräldrar och rektorn vill ha. Men enligt Pisa utvärdering är de i Sverige en bristvara.

Arv och miljö kan vi diskutera till leda. Miljö, uppväxtförhållanden är vänsterns paradgren medan arvet helst skall glömmas bort, om det inte handlar om förmögenheter och andra fysiska tillgångar.

 Utseende, som färg på hår, ögon är OK, rörelsemönster, gångstil går också bra att föra till torgs. Men, när det handlar om våra förmågor, psykiska, sociala som kognitiva då börjar det brännas, för att helt tabubeläggas om misstanke finns om konsekvenser av ”giftiga ingiften, ” som jag tjatat om under årtionden för döva politiker öron.

Vilket jag tror är en starkt bidragande orsak till även 2:a och 3: dje generationers invandrarbarns dåliga skolresultat. För mig är det som att bara torka upp vattnet, men inte stänga av kranen. Så fler utredningar lär komma, om den senaste att fördela invandrarelever till bättre skolor inte ger önskat resultat. Förbud mot kusingiften finns inte på agendan, bara ökade krav på att duktiga elever skall vara busarnas krockkuddar, kanske kan det få några värdegrundsföräldrar att vakna?

Ingen vilja finns hos den politiska eliten att åtgärda grundorsaken till landets stagnation, ekonomiskt, socialt som kulturellt, för då skulle det lika värdet gå i kras. Därför får bara det existentiella värdet belysas, vårt människoblivande, vår likhet inför lagen, det funktionella värdet, vad vi tillför samhället under livet får inte nämnas.

När jag åter skriver detta, så blir jag så trött på mig själv, med samma upprepningar, nästan varje dag. Men så länge som Löfven sitter kvar med sina verklighetsfrämmande partners, så fortsätter jag att veva på mitt positiv, där erfarenheter efter 73 år finns samt stor ilska över att allt blivit så fel.

Richard Sörmans inledning och sista mening från sin artikel får avsluta inlägget i dag.

”Black lives matter” och hela den internationella proteströrelse som brutit ut mot påstådd diskriminering av minoriteter lägger kraftigt fokus på människors offerskap inför andra. Det är en passiviserande bild som bör kompletteras av den uppenbara sanningen att människor, och grupper av människor också kan vara offer för sig själva. Vad hindrar egentligen de svarta i USA från att på egen hand lyfta sig ur sin misär? Är det inte så att de själva har bidragit till att skapa de omständigheter de har att hantera? Och förresten: att människor kan vara offer för sig själva är väl vi svenskar just nu det bästa exemplet på i hela världen….// Om vi lever i fria samhällen och har haft tid och möjligheter att skapa våra egna livsvillkor befinner vi oss exakt där vi förtjänar att vara”

Men läs resten, Du läsare, som blir upprörd för att offren får minskad status.