Min äldsta dotter är gymnasielärare sedan 18 år och arbetar nu som SFI lärare.
Hon har undervisat på teoretiska gymnasieprogram, men nu ser hon inte någon rättvisa i det som sker inom skolan. Hennes ämneskombination är något som skolan ropar efter, men det hjälper inte i löneutvecklingen.
Hon, tillsammans med många andra lärare, är nu djupt desillusionerade efter att dessa ”karriär” tjänster det vill säga ”lojalitets” tjänster har genomförts.
Denna artikel ”Över en natt blev jag degraderad till sämste lärare” skickade hon till sin mor från en anonym och besviken kollega.

Jag minns en gång vid besök i hennes hemstad, när vi tillsammans gick i stadens centrum. På avstånd såg jag ett gäng invandrarkillar komma emot oss och jag föreslog fegt att kunde vi inte gå över till andra sidan på gatan. ”Nej,” sa min dotter och log, ”det är ju mina gamla elever.”
När vi möttes fick hon stora kramen av det hotfulla gänget, vars ledare högt förkunnade ”Vi gilla Dej grymt. Du vara sjyst ”blattelärare” sträng, men rättvis och banka skallen på oss med kunskap..” Jag skämdes, för jag fick också en kram.
Att ställa krav, vara rättvis med betygen, vara fylld med kunskap och ha insikt om andra kulturer, låter fint i teorin, där mångfald upprepas till leda, men i praktiken ser det helt annorlunda ut.
Om dessa egenskaper inte kombineras med glädjebetyg och inställsamhet så uteblir förstelärar- och specialisttjänster i alltför många kommuner.
Att stå rektorn närmast och ge överbetyg är i dag mer framgångsrika faktorer till dessa karriärtjänster, än kunskap och engagemang.
Fackliga företrädare på arbetsplatsen är också attraktiva, för då får arbetsgivaren snabbt lojalitet i förhandlingslägen.
Så herrarna Björklund och Fridolin fortsätter glatt i Göran Perssons anda med att söndra och splittras lärarkåren.

Mjäkiga fackförbund är tyvärr deras supporter, de vill inte se hur medlemmar far illa och vad denna godtycklighet leder till i samverkan och samarbete.
Att enbart låta rektorn styra vilka som skall väljas ut till dessa tjänster är lika dumt som att eleverna själva skall få sätta sina betyg.
Kriterier till dessa tjänster är mycket diffusa och har vida tolkningsmöjligheter, uppföljning av insatser saknas, det räcker visst att de utvalda alltid ler och är glada.
Betygen är det största konkurrensmedlet i det fria skolvalet och när tusenlappar hägrar så glömmer alltför många lärare sin yrkesheder.
Tvivlar någon hänvisar jag till ”Uppdrag Granskning” 2016-10 -11 och Pisa utredningarna, där kunskapen sjunker som en sten, medan betygen går i motsatt riktning. Gymnasieläraren Per Kedland startade en uppfriskande debatt efter sin artikel i Svd den 24 september där han skrev att ”Jag är läraren som gett upp”. Han fick stort stöd av allmänhet, med kollegor och föräldrar i spetsen. Politiker, däremot tiger som muren, om lata, bortskämda elever med stora disciplinproblem. Det är alltid lärarens fel och mer resurser måste till, dock inte till generella lönepåslag.
Självklart skall alla lärares löner först lyftas upp, innan förste- och nu specialistlärare får dyka upp.
Orsaken till denna dumhet är att arbetsgivaren fruktar en homogen och sammanhållen lärarkår, som kan förhindra ohemula vinstuttag, genom att kräva förbättringar som kan gynna elever, men inte ägarna och riskkapitalisterna på börsen.

Förklaring till ”Blattelärare” från min dotter:
Blattelärare används av invandrarelever, de säger blattelover, vilket innebär att läraren respekterar invandrarelever och är rättvis.
”Blattelover”, är en kombination av slang ”blatte”, invandrare och ”lover” älska på engelska.
Lärare kan därigenom bygga broar mellan den svenska skolvärlden och deras kultur. Det är en komplimang.
I den mångkulturella skolan behövs mer ”blattelover” lärare, men i praktiken drar ofta ”blattelärare” det kortaste strået i lönestriden.

Artikel från arg och kollega:

”Över en natt blev jag degraderad till ”sämstelärare”
Publicerad torsdag 13 oktober (uppdaterad lördag 15 oktober)

Källa: http://norran.se/asikter/insandare/over-en-natt-blev-jag-degraderade-till-samstelarare-678417

Luften som slår emot mig i lärarrummet är tjock och kompakt. Man får använda kniv för att skära sig fram till kaffeautomaten.
På den ena soffan står det ”endast för förstelärare”, på den andra ”endast för de särskilt skickliga”.
Jag sätter mig på en pinnstol eftersom jag tillhör dem som över en natt blivit degraderade till ”sämstelärare”.
Tystnaden är total, det är som luften gått ur oss alla. En av dem som fått mer i plånboken säger att hon gick till jobbet med en klump i magen, en annan att hon skäms. Den som hade förväntat sig glädjescener hade fel. Ingen av oss mår bra. Kollegiet är krossat.
Så ser resultatet av den senaste lärarlönereformen ut i praktiken. Fyrtio procent av lärarkåren har fått 3000 kronor mer i månaden, vi andra ingenting. De kriterier som påstods vara tydliga upplevs som luddiga av oss. Vi får ingen motivering till varför hon har fått men inte han. Ingenting.
Gustav Fridolin, ni vet han som skulle fixa skolan på 100 dagar, har just slagit in den andra spiken i kistan. Den första slogs in av den borgerliga regeringen genom förstelärarreformen, en reform som vi har märkt lite eller ingenting av ute på skolorna.
Det enda som har hänt är att man slagit in kilar, vattentäta skott, mellan oss som i tider av sjunkande skolresultat behöver mer av samarbete och mindre av grupperingar. Hur har man tänkt?, frågar vi oss.
På vilket sätt ska det här förbättra skolan? Hur ska dessa reformer locka fler lärare till yrket när de flesta av oss i stället funderar på att sluta?
Takhöjden har sjunkit betänkligt. Snart kryper vi alla på golvet. När jag frågar min rektor om råd kring en klass som jag har problem med så skriver hen i sitt notesblock: ”saknar förmåga att hantera stökig klass”. Ingen törs ifrågasätta eller kritisera, det märks direkt vid nästa lönerevision. Vi har blivit ett tyst kollegium.
Naturligtvis kommer det här att gå ut över eleverna. En ledsen, besviken och frustrerad lärare uträttar inga stordåd i klassrummet.
Och fackförbunden, de som sägs ska värna allas våra intressen, kommer med glada tillrop: ”det här kommer att gynna alla lärare så småningom!”. Hur då?
Skellefteå kommun, där jag arbetar, kommer att behöva skaka fram 25 miljoner extra till nästa år, bara för att upprätthålla lönerna för SS-gruppen (de särskilt skickliga). Tror någon på allvar att det blir något över till oss andra?
Efter alla års slit med att göra vårt bästa i en verksamhet som håller på att haverera är det sista vi behöver idiotiska, verklighetsfrånvända skolreformer. Var vänliga och fråga professionen innan ni hittar på något mer. Gärna karriärmöjligheter men först en rimlig lön till oss alla.
Den nuvarande situationen hanterar vi på olika sätt. En del gråter, andra skriker, en del skakar på huvudet och någon protesterar, trots att det är farligt.
Jag vågar till exempel inte sätta ut mitt namn under den här insändaren, trots att det borde vara en självklarhet att kunna göra det.
Vägd på våg men befunnen för lätt”

Om herrarna Björklunds och Fridolins insatser skulle vägas, då skulle vågen inte ge något utslag alls, bland frustrerade lärare som nu lämnar sitt kall.