Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski sparar inte på krutet när det gäller att smutskasta alla som ser att vinsten av marknadsliberalism med öppna gränser bara tillfaller ett fåtal, som tillhör den politiska, teknokratiska och finansiella eliten.
Flertalet är förlorare och får bara betala notan.

Peter Wolodarski är marknadsliberalismens och globaliseringens megafon. Han ser bara vinster med det mångkulturella samhället och sprickorna tätar han med identitetspolitik och kulturrelativism.

Nu verkar hans fokus på Sverigedemokraterna med deras mörka förflutna och deras järnrör ha fått stor konkurrens av republikanernas presidentkandidat Donald Trump.

Den 7 aug i DN var rubriken på Wolodarskis ledare ”Bästa hoppet är att Trump fullföljer galenskapen” den 14 aug var det dags igen med rubriken ”Det är så här demagoger underminerar demokratin.”

Att han kastar sten i glashus finns inte i hans tankevärld.

Hur ofta har inte DN underminerat demokratin genom att filtrera fakta genom sin vänsterliberala sil, journalisterna har utelämnat bakgrundsinformation och har beskrivet händelser, nyheter ur bara ett perspektiv.

Erik Fichtelius ”konsekvensneutralitet” beträffande nyheter verkar Wolodarski ha fått om bakfoten. För honom får däremot en nyhet inte publiceras även om den är sann och relevant, i fall den kan få trista konsekvenser….

Förövare bedöms ofta efter etnicitet och identitet, inte utifrån gärningen och dess konsekvenser, detsamma gäller för offret.
När det gäller brott som har begåtts av förövare med utländsk härkomst, så når medias bortförklaringar ständigt nya höjder. Att unga ligister kastar sten och bränner bilar i förorten beror på polisens provokationer, arbetslöshet, sysslolöshet, för få fritidsgårdar, utanförskap, traumatiska minnen, psykisk ohälsa och främlingsfientlighet, aldrig, aldrig på rent djävulskap.

Han verkar heller aldrig ha funderat på varför flertalet av muslimernas flickor hålls inom lås och bom, medan killarna får härja fritt, utan att någon förälder gör ett dugg. Kanske moskéns imam i allt fler enklaver ler i mjugg?

Förmodligen betraktar han sig som yttrandefrihetens överstepräst och talar om för oss obildade vad som är bäst.

Därför är det med glädje jag läste följande krönika av Benjamin Katzeff Silberstein i Göteborgsposten 2016-08-08.

Här finns, till skillnad från Wolodarski, analys och insikt i bakomliggande orsaker till Trumps framgångar. BKS skriver:

”Underklassen som politikerna glömde.
Att beklaga sig över Trump är det lätta och kortsiktiga sättet att hantera problemet. Förtroendegapet mellan väljare och politiker kommer att ta betydligt längre tid att reparera.
Att peka finger åt dumma amerikaner är något av en favoritsport bland många i Europa. Då är Trumps väljare en skänk från ovan. Äntligen finns det svart på vitt att åtminstone hälften av alla amerikaner är korkade, vapenälskande rasister som inte förstår bättre. Alltså de som inte stödjer den upplysta Hillary Clinton, som vill göra USA mer likt Europa.
I verkligheten är det inte så enkelt. Bortom medias fokus på rörelser som ”Black lives matter”, och Trumps skandalösa uttalanden, finns en vit amerikansk arbetarklass som ofta inte tas på allvar i det politiska samtalet. Många kallar dem föraktfullt för ”white trash” ett mer nedsättande uttryck för svenskans ”lantisar”. För många unga amerikaner i storstäder är det en social markör för upplysning, bildning och medvetenhet att visa hur långt från den nidbilden man själv står.
Bakom nidbilderna av korkade lantisar finns miljoner människor vars livsvillkor sällan kommer fram i media och den dagliga debatten. I USA, liksom i Sverige, är folk från landsbygden kanske den enda grupp man kan uttala sig nedsättande om utan att riskera social stigmatisering.
På hemsidan för tidskriften The American Conservative (22/7) intervjuades nyligen författaren J. D. Vance, aktuell med boken Hillbilly Elegy (Harper 2016). Vance växte själv upp i en vit arbetarklassfamilj i den amerikanska delstaten Ohio, omgiven av alkohol- och narkotikamissbruk och ostadiga familjeförhållanden. Senare lyckades han mot alla odds ta sig till ett av USA:s bästa juristprogram.
Vance förklaring till fenomenet Trump är övertygande: Här är någon som äntligen hoppar på företagare som flyttar fabriker till Mexiko, och är ärligt pessimistisk och förbannad om hur illa läget faktiskt är för miljoner amerikaner.
För många i landsbygdens småstäder har varken högern eller vänstern varit vettiga alternativ, menar Vance, från vänsterhåll kommer översitteri och löften om allmosor som många aldrig bett om. Från högerhåll hörs lovsång till frihandel, låga skatter och fritt företagande – vettiga politiska ståndpunkter, som dock är till liten tröst i småstäder där den lokala fabriken flyttat utomlands eller kolgruvan stängts.
Att det politiska samtalet blivit mer färgat av identitetspolitik är en del av problemet. När det politiska samtalet i hög grad handlar om svåra livsvillkor kopplade till hudfärg, inte minst i sviterna av polisvåldet mot svarta, är det inte konstigt att vita väljare, som också lever i svår fattigdom, känner sig osynliggjorda och vänder sig till populister som åtminstone pratar om deras situation utan att låta nedsättande.
Att beklaga sig över Trump är det lätta och kortsiktiga sättet att hantera problemet. Förtroendegapet mellan väljare och politiker kommer att ta betydligt längre tid att reparera. Det gäller för övrigt i västvärlden i stort – både i Storbritannien där många politiker togs på sängen av EU-opinionen, och i Sverige där migrationspolitiken länge gick i otakt med en betydande del av väljarkåren.”
Benjamin Katzeff Silberstein

Numera är det inte bara underklassen som är bortglömd, protester kommer från allt fler över samhällsutvecklingen, oavsett klasstillhörighet. Då börjar det bli jobbigt för den politiska adeln, när docenter, professorer, forskare, författare och grävande journalister inte längre deltar i den korrekta kören som sjunger globaliseringens och mångkulturens lov.

Etablerade skribenter försöker nu övertrumfa varandra i bedyranden om hur sakliga de och deras tidning är, ingen åsiktskorridor finns och de har aldrig dolt någonting …

De beter sig precis som barn, när de gjort rackartyg och först förnekar sin medverkan, efter samtal, bevisning brukar det komma ett surmulet, ja, det var jag.
Makthavarnas strategi är att först demonisera, sedan förneka och fortsätter protesterna tillsätter man en utredning som får ta lååång tid, om oppositionen ökar i styrka så kryper man motvilligt till korset med en ryggsäck fylld av bortförklaringar.

Bevis fattas sannerligen inte inför medias ensidighet, inte minst i asyl/flyktingpolitiken.
Alternativ media utgör ett stort hot mot dessa mångkulturella globalister.
Vad ska de göra när smutskastning och demonisering inte längre biter och vi bara fortsätter att rösta fel?

Tveksamt om de och Wolodarski någonsin kommer att säja; Ja, det var vi som hade fel, medborgare som vi såg ner på hade mer erfarenhet och efter vår reträtt har vi förstått att de hade rätt.