I detta avslöjande gästinlägg gör Olle Ljungbeck en svidande uppgörelse med etablissemangets kompetensbrister och dubbelmoral, där fokus ligger på kultureliten. Förfallet orsakas av vänskapskorruption hos landets ledare och hans ministrar, som spridit sig som ett gift i samhällskroppen. Media sköter inte sitt uppdrag, att skildra verkligheten utan filter. De har allierat sig med makten och bidrar till svartmålning och utstötning av sanningssägare.
……………………………………………………………………………………………………

”Det svenska etablissemanget med politiker, medias personer, artister och skådespelare uppvisar en degeneration och ett förfall, som både skrämmer och gör oss vanliga medborgare förbannade.

Förfallets spridningseffekt
När degenerationen och förfallet har sin rot i samhällets toppskikt (regering och riksdag) sprider det sig snabbt till övriga delar av etablissemanget.

Det råder ingen tvekan om, att den katastrof (massinvandringen) som Sveriges regering och riksdag försatt Sverige i, är en konsekvens av grava intellektuella brister, moraliskt och etiskt förfall hos dessa ansvariga.
Förfallet har de senaste åren accelererat inom såväl statlig som kommunal förvaltning. Självklart har det sin orsak i att ledarskapet från regering och riksdag har havererat och inte längre existerar som reglerande faktor.

Undermålig statsminister = undermåliga utnämningar
Genom usel eller tom avsaknad av en genomtänkt policy för tjänstetillsättningar, där krav på personlighet och lämplighet för uppgiften noga klargjorts, går det lätt att peka ut såväl ministrar som myndighets- och andra chefer, som i dag är helt olämpliga för sina uppgifter. (Min bakgrund som personalrekryterare och personaldirektör av tusentals medarbetare alltifrån springpojkar till direktörer säger mig detta).
Det har givetvis sin orsak i framför allt en regeringschef, som genom intellektuell undermålighet saknar resurser och förmåga att leda. I stället för att besätta här nämnda chefsfunktioner, efter personlighet och skicklighet får nepotism, styra tillsättningarna. Det finns många exempel på detta, som vänskapsförhållanden och partitillhörighet.

Skräckexempel
Det grövsta kan nog ändå påstås vara utnämningen av Alice Bah Kuhnke till kultur- och demokratiminister. Det är inte endast ett hån och ett förakt mot dessa båda områden utan visar också hans totala likgiltighet inte minst för demokratin.
Exemplen är många hur illa hon förvaltat sin uppgift. Priset tar hon nog när hon vid vad som har kallats en demokratiutredning, – som ordförande – tillsatte hon en person, som aldrig lyckats med någon uppgift han betrotts, eftersom han alltid tillsatts pga av vänskapskorruption och aldrig på grund av kvalifikationer och kompetens.
Resultatet av utredningen stannade i stort sett vid att rösträttsåldern borde sänkas till 16 år! Ett förslag som endast kan komma från någon helt förvirrad och icke seriös person.

Ledarskap saknas
Det vi nu ser i avsaknaden av gott ledarskap i myndigheter, institutioner och andra offentliga organisationer är en direkt följd av att samma katastrofala situation råder i regering och riksdag. Stefan Löfven, som gång på gång gått ut med att hans regering är världens mest feministiska och att han själv är feminist har på ett närmast provocerande sätt visat att detta påstående är ren lögn.

Hans undfallenhet mot könsstympning, hedersvåld, barn- och tvångsäktenskap, där ca 80.000 invandrarungdomar, främst flickor inte får bestämma vem de skall dela sitt liv med, borde utgöra skäl för avgång. Tänk att bli tvingad till äktenskap, där samlevnaden består av förtryck!  Samma förtryck visas tidigt mot flickor i muslimska friskolor.  Med sin okänslighet för tusentals våldtäkter och sexterror mot svenska kvinnor och flickor utförda av invandrare, ger han ju också fritt fram, för primitiva svenska män, som tagit sig friheten att agera mot kvinnor, som om de inte kände till orden moral och respekt. Jag skulle vilja säga att statsministern sanktionerat kvinnoförtrycket med ett fegt carte blanche!

Kultursnobbism och rövslickeri
Självklart är det också så, att det vi av hävd kallar kulturinstitutioner inte existerar längre när utnämningar och tillsättningar vid sådana inte längre tillsätts efter den kompetens institutionen kräver.
Då tar personliga böjelser och egen behovstillfredsställelse hos  ansvariga överhanden och i stället för kultur får vi kultursnobbism, som samlar sådana som Arnault och likasinnade. När media och public service kallar sådana för kulturpersonligheter, då sviker de återigen sin uppgift att avslöja falskhet och bedrägeri. Inte minst blir då rövslickeri en ofta använd väg till egen ”framgång”.

Mediernas svek gör att dessa kompetenslösa personer kan behålla sina positioner så länge som skett i nu aktuella fall.

Svenska Akademins förfall 
Jag skall här ge en liten bild av händelserna kring den nu avslöjade kvinnoskändaren med anknytning till Svenska Akademin Jean-Claude Arnault.

Sedan någon vecka visar SVT ett program ”Liv och Horace Engdahl i Europa – den nya resan.”
Dessa båda presenteras som två av Sveriges mest tongivande kulturpersonligheter! Självklart är detta falsk varubeteckning.

När Horace Engdahl 1999 valdes in i Akademin tillträdde han också uppdraget som dess ständige sekreterare och innehade denna uppgift till 2009.

Valet chockade många riktiga författare och kulturpersonligheter. För det första hade han endast producerat sig några få gånger och många ansåg att alstren knappast kunde påstås vara litteratur i dess egentliga bemärkelse.

Hade t ex kulturgiganten Arthur Lundkvist levat vid denna tid hade Arnault aldrig fått sätta sin fot i Akademin. Inte heller hade Horace Engdahl eller nuvarande ständige sekreteraren kommit ifråga. Engdahl är förutom att ha varit gift med Ebba Witt Brattström också sedan ett tiotal år mycket god vän med Arnault.
Brattström har i dagarna också berättat om att hon väl kände till Arnaults agerande mot kvinnor! Faktum är också att denne Arnault är gift med Katarina Frostensson på stol nr 18! Kanske finns tröst i lyriken, när maken exporterar sin överdrivna charm till andra kvinnor?

Även Arnault uppges av media etablissemanget vara en ”stor” kulturpersonlighet och driver ett eget företag som påstås verka inom kultursektorn!

För sina ”förtjänster” har han tilldelats Nordstjärneorden av kulturminister Bah Kuhnke, som varit en stor beundrare av honom tills i går! Nu skall medaljen återkallas, tycker denna lömska madame, när charmen avslöjats som sexuella trakasserier.

Från Akademin har han dessutom erhållit betydande penningbelopp under åren. När nu Kuhnke hör om hans inte särskilt gentlemannamässiga närmanden till kvinnor, säger hon sig känna äckel. Vi får bara konstatera  att hennes äckelkänsla kommer något sent och jag tvivlar starkt på att avslöjandet kan ha kommit överraskande för henne.

Elitens utrop: Det hade jag ingen aaaaning om!
Här skulle jag vilja vara lite insinuant.
I partierna, bland politiker, på alla de institutioner där flertalet konstarter förekommer får vi nu se överraskade, såväl kvinnliga som manliga, chefer sätta upp ett förvånat ansikte och säga; ”Det hade jag ingen aaaaning om! När kulturelitens stora män avslöjas som kvinnoskändare av stora mått.

Skall vi tro detta?

Är det inte mer sannolikt att såväl kvinnliga som manliga ministrar, riksdagsledamöter, chefredaktörer, teaterchefer etc hela tiden vetat om detta, men varit alltför servila, hämmade, komplexfyllda och fega för att in-gripa.

Frågor som måste ställas är:
– Varför är man nu så upprörd över det som hänt på deras egna arbetsplatser, trots att det i flertalet fall inte skett några regelrätta våldtäkter?
– Varför har man inte agerat eller agerar till stöd för de tiotusentals invandrarkvinnor/flickor som får sina liv förstörda genom hedersförtryck?
(Vars innehåll är förfärande, som könsstympning, barn- och tvångs-äktenskap, där ca 80.000 invandrarflickor/pojkar inte får välja egen partner, utan ofta tvingas leva ett helt liv med en person de känner avsmak för).
– Varför ser man stumt på, när flickor i muslimska skolor från förskola och uppåt tvingas vistas i en miljö där man tar allt självförtroende ifrån dem?
– När skall någon samla alla de svenska kvinnor som gruppvåldtagits, våldtagits för att om möjligt ge dem livsviljan tillbaka?

Tabubelagd sanning landets skam
Borde inte vid det här laget mediafolket – chefredaktörer, journalister, public -service med flera få en tankeställare om, att just de kan vara de, som är de skyldiga till det, som nu seglar upp och kan bli den största skammen under årtionden – nämligen likriktning och tystnadskulturen, som medfört att sanningen är tabubelagd.

Känns det inte en aning genant när kända politiker som t ex Lars Ohly nu ställs vid skampålen. Han som står så högt över Åkesson i moral, att han vägrar ta honom i hand.

Eller Aftonbladets chefredaktör Sofia Olsèn på vars tidning vi återfinner ett inte ringa antal av dessa kvinnoskändare och hon trots detta påstår sig ha så mycket högre moral än SD, så att detta parti inte kan tillåtas annonsera i hennes tidning.

Medias svek och medskyldighet till dagens haveri
Eller tidningen på min egen ort Gävle som går ut med att jag be-bedrivit hets mot folkgrupp och hädat trots att åklagaren helt frikänt mig. (Att hädelseparagrafen var avskaffad kände man inte till). Eller ger plats för en socialdemokratisk riksdagsledamot att i tidningen ge sken av att jag brutit mot lagen om yttrandefrihet, trots att detta inte är sant.  Det har jag tom åklagarens yttrande på. När jag då vill yttra mig, nekas detta! Ett exempel på svensk demokrati.

Självklart är media i grunden medskyldig till den ruttenhet som nu spelas upp. De som skall vara den tredje statsmakten har i stället lierat sig med makten och etablissemanget, mot folket som de lurar och söver med faktalösa känsloreportage.

De har i stället för att söka sanningen och avslöja rötan inom etablissemanget skapat sig en egen moral för att kunna bekämpa sanningssägarna. Skändligare kan ingen agera och svika sitt uppdrag.

I sin strävan att inte riskera att bli anklagade för att inte ha gjort det jobb vi rimligen kunnat begära av dem, gör vissa kvinnliga chefredaktörer och journalister sig till offer, hur litet de än utsatts för dessa ynkliga mäns tafsande.

En sak borde stå klar för varje tidningsläsare. Hade media gjort sitt jobb hade detta aldrig fått fortgå som det nu gjort. För en journalist måste det endast finnas en väg – nämligen sanningens. Troheten mot denna måste vara absolut och inte ett köpslående om den, med de som man delar sina sympatier med.

Olle Ljungbeck, Hanåsvägen 110, 80591 Gävle”