EU:s vara eller inte vara, det är framtidsfrågan?
Mindre makt till EU och mer till nationalstaterna är en lika ofrånkomlig som glädjande förändring i Brexits spår.

Den första stora svallvågen efter Brexit chocken verkar ha lagt sig något bland Europas ledare, men det kommer nya som ställer till ännu större problem för politikerna.

Skottland, som är en EU vän vill rösta om igen, om tillhörighet till Storbritannien. Under 2014 blev det ja i folkomröstningen, men nu hänger ett nej i luften.
Irlands framtid är också oviss.
Katalonien och Gibraltar är stora orosmoment för Spanien.
Gerd Wilders i Nederländerna skrapar nog lätt ihop 300.000 tusen underskrifter för att en rådgivande folkomröstning om EU medlemskapet skall äga rum.
I Danmark oroar Dansk Folkeparti, även om dagens statsminister Lars Looke Rasmussen är kallsinnig till folkets röst om EU medlemskapet, så kan förändring ske.
EU länder i öst vill ha fortsatta pengar, men kräver tuffare migrationspolitik. De har en annan historik med erfarenhet av islams framfart och medeltida sedvänjor.
Under 2017 är det också val i Frankrike och Marine Le Pen ligger redan i täten och över Atlanten lurar Donald Trump som kan utmana Hillary Clinton med sina Wall Street vänner.

Frustrationen är nog störst i London, där unga, välbeställda tillsammans med finanseliten kräver ny folkomröstning. Argumentet om lågt valdeltagande i en sådan viktig fråga känns lite ihåligt när 72,2 % röstade, vilket är betydligt högre än brukligt. Många av de som röstat ja funderar nu på om London inte kan bli en egen stat om inte omval blir accepterat?
Demokrati är bra bara så länge Ni röstar som vi vill!
Den största faran i dag är att politikerna, som går i finanselitens ledband, tömmer demokratin på dess innehåll och bara behåller ett uddlöst ramverk.

Skiljelinjen mellan ja och nej sidan till EU medlemskap går främst mellan unga och gamla, mellan stad och land, mellan välutbildade och lågutbildade väljare i hela Europa.

Felet som makteliten, med EU federalisterna och dess lakejer, alltid gör är att inte i tid analysera orättvisor och därmed motsättningar mellan globaliseringens vinnare och förlorare.
Vackra, men innehållslösa ord om att hela landet skall leva håller inte, när post, bank, affärer, skolor, sjukvård, polis, brandkår och arbetstillfällen försvinner från orten.
Arbetarnas oro över lönedumpning, arbetslöshet, bostadsbrist, kriminalitet och terrorhot i invandringens spår, förvandlades mycket tidigt av makthavarna till främlingsfientlighet och rasism, som allt för villigt förmedlades av lojal media.
Politikerna däremot sitter själva tryggt i orubbat bo.

Den bakomliggande orsaken till dagens utveckling i Europa, med så kallade främlingsfientliga partiers framväxt, som jag hellre skulle kalla arbetarvänliga, började redan på 70-talet efter avreglerings- och privatiseringshysterin.
Fri marknad blev då det enda rätta.
Frontfigurerna var då Ronald Reagan och Margret Tatcher. Politiken ledde till att de rika blev rikare och de fattiga fattigare. Unga, arbetare och tjänstemän i främst den lägre medelklassen tillhörde också förlorarna och tappade framtidstron.
Finanssektorn svällde okontrollerat och blev ännu tjockare av ett låna ut pengar till medborgare, som hade förlorat sin standard genom denna orättvisa omfördelningspolitik och sen gick det som det gick när de ompaketerade lånen skulle betalas tillbaka och allt brakade ihop.
Men finanseliten och investmentbankernas allierade, det vill säja politikerna räddade snällt bankerna och notan skickade de till folket genom tuff åtstramningspolitik i hela Europa. EU tillsammans med den europiska centralbanken (ECB) är bara kapitalets riddare.

De borgerliga ledarskribenterna med DN:s Peter Wolodarski i spetsen gråter nu krokodiltårar efter att engelsmännen röstade så fel. EU samarbetet försvåras, liksom öppenheten, viljan att lösa problem gemensamt och inte ge efter för nationalism och ett vi och dom tänkande, låter det unisont från gammelmedias ledarsidor.
Tillåt mig att ironiskt le!