Tino Sanandaji:
DN:s kampanj mot Hanif Bali är långtifrån över, och verkar intensifierats efter blodad tand. DN tycker att det straff han fått inte räcker och uppmanar Moderaterna att agera som ”ett moget, statsbärande parti” eller ”vuxna i rummet” och straffa honom hårdare. 

Parallellt med uppmaning till vuxen ton citerar chefredaktören vad skolbarn skrivit till moderatledaren: ”Hej Ulf, Vi går i 8F på Östra grundskolan. Vi och många fler har blivit förolämpade av din partikollega Hanif Bali. Nu undrar vi vad du tycker och tänker om detta och vill gärna ha svar”

Det vore önskvärt med bättre ton i svensk samhällsdebatt, där Bali onekligen brustit. Samtidigt framstår kritiken av ”näthån” som föga trovärdigt av en aktör som gått ut i försvar av sina ideologiska allierades näthat. 

Vi kan exempelvis jämföra med en twitterdrama med samma karaktärergalleri. Tidigare i år hånade Anders Lindberg moderatledaren med öknamn ”Bitter-Kristersson”, kort efter att jämfört med nazistkollabratörer och photoshoppat in bild med Hitlers vicekansler. Det var droppen för Carl Bildt, som blev upprörd och avföljde Anders Lindberg, som hederliga bedömare vet är ökänd för öknamn och fulspel.

Trots att dessa angrepp var grövre än det näthån DN tycker ligger Hanif Bali till last red Peter Wolodarski ut till Anders Lindbergs försvar: ”Ingen är tvungen att följa eller läsa någon, men tröttsam och tidstypisk signal för vår tid när man öppet deklarerar att man inte längre orkar höra på den som politiskt står för något annat – i det här fallet chefredaktören för landets största S-ledarsida”

När Moderaterna kritiserade hånfull öknamn fanns inget prat om ”vuxna i rummet”. Peter Wolodarski tvärtom tog mobbarens sida och likställde kritik av näthat med att inte orka lyssna på de står för annat, som om öknamn och brunmålning är seriösa politiska argument borgerligheten måste tåla. 

Det är tydligt att många inte dömer ton objektivt utan försvarar näthat från personer de är sympatiska till. Naket hyckleri tyder på att agendan knappast är att förbättra tonen i svensk samhällsdebatt, utan snarast att förgifta den ytterligare.