Patrik Engellau skriver ofta igenkännande texter som får många inklusive jag själv att utbrista; Ja, precis så här är det.
I söndagens DGS återger han ett stycke från Lars Gustavssons bok ”Herr Gustavsson” från 1973 som är högaktuell fortfarande. Historiens rör sig så sakta framåt trots forna tiders klarsynthet. https://detgodasamhallet.com/2024/11/24/patrik-engellau-lesefruchte/
År 1973 upptäckte Gustafsson alltså Sverige, skriver PE, men inte med ringaktning (som beklagansvärda sopor, mitt tillägg) utan med en Linnés eller en Darwins vetenskapliga nyfikenhet:
”Jag tyckte mig urskilja två samhällen i ett och samma. Ett glansfullt, maktfullkomligt, på väg med inrikesflyg mellan kongresser, skålande för kulturpolitiken vid soaréer på Moderna Museet, i samförståndsförhandlingar på Harpsund, viskande över kaffekopparna i Stora Sällskapets matsal på Arsenalsgatan, utrustat med den tekniska och administrativa abstrakta jargong som sedan efterkrigstiden slutgiltigt ersatt normalprosan, ett oklart, intellektuellt vagt språk utrustat med förfinade uttrycksmedel för att dölja konkreta sanningar i abstrakta eufemismer.
Detta samhälle rörde sig glansfullt i den bästa tänkbara av alla världar. Glansfullt och instängt rörde sig dess administratörer och finjusterare av dessa balanser och kugghjul i sitt språk som var maktens språk och samtidigt uttryckte dess harmoni, dess förnuftighet, dess ändamålsenlighet.
Och ett annat samhälle: mopedåkare med ryggsäckar på ryggen på väg uppför branta backar i gles tallskog, skvalande regn. Tomma skolhus, igenbommade handelsbodar, åldringar väntande på bussturer som glesades ut och snart skulle försvinna.
Och på botten en känsla av att ett naturnödvändigt, ett ofrånkomligt händelseförlopp på något sätt hade gjort dessa människor värdelösa, och att de väsentliga händelseförloppen tillhörde en annan värld.
Dessa människor var inte resignerade, inte beredda att liknöjda acceptera sitt öde, men de var förlamade av en känsla att ingenstans i den skinande muren fanns den spricka ett bräckjärns udd hade kunnat rymmas.
Jag tyckte mig se ett bortträngt, ett undre samhälle, befolkat av människor vilkas värden var hotade på samma oklara, på samma paralyserande och oåtkomliga sätt som mina egna värden kändes hotade.”
————————————————————————————————-
Nu har en spricka i muren skett, tack vare att värdelösa sopor främst har fått fosterlandsvänliga politiker från höger till sina talesmän, när vänstern har övergivet dem. Kanske historien kan få en annan riktning än vad WEF, Bilderberg gruppen, FN och EU har bestämt?
Bild från nybreaking.com Trump kör sin sopbil
