Ibland vet jag varken ut eller in, jag är högerextremist ena dagen och kommunist den andra, beroende på vad det handlar om.

Här handlar det om privat eller offentlig vård.

I min min lokaltidning, Östgöta Correspondenten förekommer ofta insändare från förtvivlade barn till sina gamla omsorgsberoende föräldrar som ibland kan betecknas som vanvård, som de dyrt får betala för.

I en nyligen publicerad SIFO-undersökning från PRO visar att majoriteten av svenskarna 60 % tycker att äldreomsorgen är dålig. https://corren.se/debatt/artikel/sta-upp-for-kvinnorna-inom-aldreomsorgen/r2zkyyxr

Varför äldreomsorgen är dålig, med ständiga besparingar, neddragningar frågar sig debattörer aldrig, för då kan det lika värdet skadas.

Migrationen av > 800 000 icke självförsörjande analfabeter och lågutbildade måste betalas och då ligger resurssvaga gamla risigt till. Kommunpolitiker vill gärna låta privata utförare ta hand om kostnadskrävande gamla och kan sedan få bli senfärdiga kontrollanter för att se om avtalen har förverkligats och stärka sin egen position. I skyltfönstren visas på livskvalité, så man nästan blir avundsjuk, men i verkstaden råder minutschema, delade turer, stress och personal med otillräcklig svenska.

Här håller änglakören tyst, till skillnad från Tidö förslaget om att tolkbehov inte skall råda livet ut.

Den 9 mars skrev en frustrerad dotter ”Linköpings äldreomsorg befinner sig i fritt fall”.

Hon berättar om att personalen kommer inte när den ska och stannar betydligt kortare tid än vad som avtalat. De gå och kan lämna den sjuke ensam, stora brister finns i erforderlig kompetens och i svenska språket.

Om dessa grava brister har det skrivits åtskilligt, men det som glädjande ökar är att fler patienter och anhöriga till gamla som är beroende av vård, hemtjänst och särskilt boende tar bladet från munnen.

De har kämpat för döva öron, men har möts av pladdrande munnar vid kontakt med chefer, ledning, patientnämnd, äldreombudsmän och politiker. Kommunen, liksom privata utövare, är båda mästare på skyltfönsterverksamhet.

Så här skriver kommunen om dess nya värdighetsgaranti; ”Hemtjänsten skall präglas av trygghet gott bemötande och möjlighet för alla att vara delaktiga i utformningen i sina individuella insatser” Dessa floskler är ett hån mot alltför många gamla, skriver dottern ”Stina” och hon är inte ensam.

Vad den nytillträdde ordföranden i äldrenämnden Linköpings kommun svarar orkar jag inte ens återge. Rotation på chefer är vanligt inom hemtjänst och boenden oavsett om de drivs i privat eller kommunal regi. För då är man utan personligt ansvar för tidigare moras.

Gemensamt är ständiga omorganisationer, som lamslår mycket av verksamheten, ny chefer vill gärna markera in sitt revir och när det skiter sig (för det gör det oftast) så väntar nya uppgifter i karriären, som makthavarnas hantlangare.

Kommuner har stor fallenhet för chefsinflation med revirbevakning som ger långa, ineffektiva och hierarkiska beslutsvägar i deras stuprörsorganisation.
Finns det inget att chefa över, så kan man bli chef över en garderob lyder ett gammalt skämt från de som länge varit med på golvet.

Men, ett som är säkert oavsett utförare är att ju fler dokument som marknadsförs från kommuner och regioner om en vård eller omsorg med patienten eller den gamle i centrum, desto mer ekar det tomt i verkstaden.

Bild; sverigesradio.se

Över till sjukvården så är det välgörande att läsa artiklar, debattinlägg även med några år på nacken. Att enstaka patienter klagar ger ringa avtryck hos sjukhusledning och avtrycken på politiker är lika svaga, även om kritik kommer från läkare och professorer.

Här är en artikel från 2019 från en DN insändare den 23 februari 2019., låst artikel, men som återpublicerads av https://www.globalpolitics.se/dn-asikt-lakare-som-later-patienter-ga-fore-bryter-mot-etiken/

”För sjukvårdsjätten Capio är vinst viktigare än patienter” – en professors erfarenheter. Professorn är Åke Andrén-Sundberg en mycket väl ansedd professor emeritus i kirurgi, som efter pensionen arbetat på en vårdcentral i da Capios regi.

För den privata sjukvårdskoncernen Capio är att maximera vinsten viktigare än vården om patienter. Om man som läkare ifrågasätter verksamheten kan man förlora sitt jobb, skriver den avgående Capio-läkaren Åke Andrén-Sundberg.
När landstingens monopol på sjukvård bryts tar stora vårdkoncerner över. De talar gärna om ”patienten i centrum”, men när det kommer till kritan är det i första hand pengar som räknas. Om man kritiserar detta blir man utbytt, även om detta blir sämre för patienterna.

Under det senaste decenniet har en intensiv ideologisk debatt enligt en politisk höger-vänsterskala förts angående vinster i välfärden. Personligen har jag alltid trott på att en balans vore bäst, åtminstone inom sjukvården.
För snart ett år sedan köpte koncernen Capio tio vårdcentraler i främst sydöstra Skåne; den jag arbetar på var en av dem. Initialt skedde en viss uppstramning av verksamheten, vilket i de flesta fall var av godo för vården av patienter.
Vi fick dessutom regelbundet information om vårdcentralens ekonomiska situation, vilket var nytt. Fredagen den 14 februari blev all personal på vårdcentralen kallad till en genomgång av Capios högste medicinske chef inom vårt område för att beskriva vad vi ska sysslar med.

Han påpekade att vi bara ska syssla med sådan sjukvård som vi får betalt för. Vi skulle således inte förlänga sjukskrivningar skrivna av sjukhusläkare, inte operera bort godartade hudförändringar, inte ägna oss åt att lotsa vårdcentralens patienter genom ett snårigt sjukvårdssystem, inte skriva körkortsintyg och inte skriva till patienterna om provsvar, utan i stället ringa eftersom det sistnämnda gav bättre betalt.
Pengarna skall vara i centrum och patienterna får vara där bara om de är lönsamma. Diagnossättningen ska göras så att den ger maximalt utfall till kliniken. Det gavs exempel på hur detta skulle göras utan att sjukvården i sig förändrades. Att vi är till för patienter och inte tvärtom diskuterades aldrig.
För mig kändes ansatsen helt fel. Jag håller med om att vi ska se till att få betalt på ett hederligt sätt för vad vi gör, men för mig kommer aldrig sjukvård att kunna likställas med ”vanlig” kommersiell verksamhet. Vi ska inte jämföra oss med McDonald’s.

Jag mejlade samma kväll ett brev till mina två närmsta chefer. Det avslutades med:

”Låt oss stanna vid att vi skall se till att vi på ett moraliskt, anständigt och avtalsmässigt sätt ser till att vi får betalt för det vi gör. Vi skall däremot inte lockas att ändra vårt beteende för att tjäna mer pengar till verksamheten, vi skall sköta våra patienter på bästa möjliga sätt och sedan se till att vi får betalt för det. Punkt och slut!”

Bild; mynewsdwsk.com

Jag fick inget svar, men elva arbetsdagar senare kom verksamhetschefen och talade om att jag som utbildad kirurg inte är tillräckligt kompetent för att få fortsätta på vårdcentralen. Efter den tre månader långa uppsägningstiden är jag tvungen att sluta efter att ha arbetat nästan fyra år som distriktsläkare och två år på den aktuella kliniken.
Min ”inkompetens” hindrar mig dock inte från att varje onsdag arbeta ensam på vårdcentralen då min kollega är ledig, och inte heller vecka 8 då hon är bortrest.
Min inre kompass pekar inte åt samma håll som Capios. Då blir jag tvingad att sluta. Det är sorgligt.
Jag är utbildad för att ta hand om patienter och jag hade inte förväntat mig att bli uppsagd för att jag är kritisk på grund av Capios vilja att ändra personalens beteende för att tjäna mer pengar.

Detta är en tråkig utveckling av vår sjukvård.”

————————————————————————————————-

Tyvärr så saknas även här grundorsaken till avveckling av vår med råge skattefinansierade sjukvård, migrationens svarta hål! För då skulle kritiserande läkare riskera sin legitimation.

Ansvaret vilar på politiker som fastnat i liberal globalistisk ideologi, där privatiseringar stått som spön i backen. Offentliga verksamheter har reas ut till vrakpriser till hugade spekulanter, där Fredrik Reinfeldt var mycket framgångsrik, precis som med sin öppna hjärtans politik.

Socialdemokraternas svek mot sina väljare är gränslöst, eftersom de lever i tron att kämpa för rättvisa och jämställdhet, men gör tvärtom med sin politik.

De har medverkat till att sätta skolan på börsen och låta oss kronisk sjuka bli en Svarte Petter i kortleken som ingen vill ha, är svårslaget. Den politiska eliten för länge sedan övergett sina medborgare. De umgås bara med likasinnade och omger sig med endast ja-sägare och utflykten till Davos för tidigare socialminister Lena Hallengren var nog höjdpunkten i hennes karriär.
Inte konstigt att de förkastar folkomröstningar med direkt demokrati, nej den representativa demokratin där partiledningen kan slänga ut kritiker skall givetvis vara kvar. Medarbetare skräms till tystnad med exempel på hur det kan gå om man protesterar och sätter sina erfarenheter på pränt. Omplaceringar, stopp för löneutveckling, karriär och sparken. I ledningens verktygslåda från regerinegn är det fullt. Det vet polisen med Peter Springare, SD-medlemmar, vaccinkritiker, Nato tvivlare och många, många fler.

Med medias indoktrinering i finns ena änden och sparken i den andra, så tystnar kritiska röster fort.

Om det finns ork kvar efter detta inlägg så ta gärna del av dagens artikel i DGS.
https://detgodasamhallet.com/2023/03/24/urban-hagman-ge-oss-mer-pengar/#more-69174 som handlar from riggade undersökningar och vårdens allt högre murar för att komma in.