Om kärnkraftens anhängare och motståndare för en mejlvän ett intressant resonemang.

”När kärnkraftsvänner och -motståndare diskuterar, så går de ofta förbi varandra. De tycks inte komma till kärnpunkten. För gjorde de det, så kanske de kom överens.

Kärnkraftsanhängaren utgår från folks ”ytterligare behov”. T.ex.: ”Vi behöver el-cyklar” ropar folket, för media har sagt att el-cyklar är bra på alla sätt (i och för sig en osanning, ty batteriframställningen sägs vara tveksam). Vi tror oss alltså ha behov utöver basbehoven: föda, hygien, kläder, bostad, ha polis, skola, sjukvård och övrigt inom räckhåll. Alltså anpassas energikällorna efter de ytterligare behoven, som ej sällan har tendensen att kräva mer och mer. Så landar man i kärnkraften, och låtsas inte om att den har en fasansfull bakgård. Inte ens MP lyfter frågor som: olöst slutförvar, risk för sabotage eller kapningar, jordskalv eller ”den mänskliga faktorn”.

Kärnkraftsmotståndaren vänder istället på problemet. Han/hon anpassar ”de ytterligare behoven” efter tillgången på trygg energi, dvs sol – vind – vatten. Han/hon hyllar det robusta småskaliga, lågenergisamhället, där Försiktighetsprincipen och det gamla ordspråket Rätta munnen efter matsäcken har fått en renässans.

När kärnkraftsvännen kommer på detta, då blir de båda ense. Men det kräver en tankeansträngning, som Jan Björklund (L) inte lär klara. Däremot kanske Jimmie Åkesson (SD) på sikt klarar det, eftersom han i allt annat verkar tänka längre än näsan räcker.”