Krisen inom Svenska Akademin

 Nu börjar bakomliggande faktorer till akademins kris klarna.

När Annie Lööf sätter på sig knytblus för att stödja akademins ständige sekreterare Sara Danius, som frivilligt avgick med Katarina Torstensson, som läckte sekretsbelagda uppgifter till sin hormonstinne man, Jean Claude Arnault, som tog ut svängarna med kvinnliga kulturarbetare, då drar jag öronen åt mig.

Varför skulle Annie Lööf och jag tycka lika denna gång förstår jag inte?

Men när jag läser förordet till boken ”En husmoders död” av akademins ständige sekreterare, är saken klar.

Sara Danius strör smicker och tackord över kulturelitens värdegrundsindränkta och SD föraktande ambassadörer. Då förstår jag att  Erik van der Heeg har helt rätt i sin kritik.

Så här skriver denne kontroversielle man (han är gift med Ann Herberlein) på Facebook om akademie härvan:

”Vari består kritiken mot Sara Danius? Varför fick hon gå som ständig sekreterare? Varför kommer jag aldrig att sätta på mig en knytblus.

Kritiken sönderfaller i fyra punkter, som jag ser det:

1) En ständig sekreterare skall stå över Akademiens fraktionsbildningar och jämka samman dem. Nu ledde hon istället en av fraktionerna. Hon missförstod sitt uppdrag på samma sätt som Antje Jackelén har missförstått ärkebiskopsämbetet.

2) Under cancerbehandlingen var hon borta och kom aldrig tillbaka i arbetet. Detta är givetvis inte hennes fel, men hon kom i ofas.

3) Hon är tyvärr lat. När det blev “jobbiga” ärenden tappade hon fokus och blev sitt alter ego “Gittan Jönsson”. Alla måste då vara artiga och tycka att det var “roligt”. Möten och ärenden kunde dra ut i det oändliga.

4) Hon ville “modernisera” Akademien med kvotering och identitetspolitik. Om hon hade fått sin vilja igenom hade Akademien likriktats till ännu en svensk kulturinstitution styrd av “värdegrunder” via medier och kulturdepartementets aktivistiska tjänstemän.

Till skillnad från många andra är jag mycket nöjd över att hon fick gå.”