Grupplojalitet

Muslimska Brödraskapets lojalitet mot sina egna bröder känner nog flertalet till, där gäller absolut solidaritet om avancemang skall ske.

Samma förhållande råder ofta i praktiken hos sammanslutningar, föreningar, yrkesskrån, redaktioner och inte minst inom politiken.

Inom en grupp tolereras mycket för att inte åka ut och som regel är det starka krafter som styr, att vara en ”wisselblowers” kan stå personen mycket dyrt.

Personkryss låter demokratiskt och bra, men när väl riksdagsplatsen är tryggad, så gäller enbart partiledningens val, oavsett vad man lovat sina väljare, de är bara valboskap.

Miljöpartiet innehar nog mästerskap i opålitlighet, ett mycket svårslagit rekord.

Allt detta är praxis, men jag börjar ana ugglor i mossen, när det gäller skattefinansierad medias brister i opartiskhet.

Färgad objektivitet 

SR, SVT och UR lämnar ofta saklighet och visar med programutbud, innehåll i nyhetsrapportering hur illa vi skall tycka om t.ex Trump och Brexit och hur vår godhet skall stimuleras med hjärtknipande bilder till passande musik. 

Programledaren, nyhetsuppläsaren, reportern visar med sitt kroppsspråk vad som är rätt och fel i SVT.

SVT:s USA reporter Carina Bergfeldt behöver knappast öppna munnen för vi ser direkt vad vi ska tycka. Hennes budskap tas emot antingen med ett leende eller med bedrövad min av nyhetsförmedlaren i studion.

Trump har fel och UD har rätt, för det står i deras manual mot Sverige-bashing som nu ligger överst på ambassadörernas skrivbord; ”Vägledning för hantering av desinformation och ryktesspridning.”

Att Tino Sanandajs bok ”Massutmaningen” toppar boklistor verkar vara UD och regeringen likgiltigt, precis som lojala bibliotek, som totalt glömt bort bibliotekslagen där ”fri åsiktsbildning skall råda och utbudet skall präglas av allsidighet.”

I boken blir myter från etablissemanget beträffande invandringens lönsamhet  till smulor av offentlig statistik, från Eurostat, SCB, OECD, statliga utredningar och forskning.

UD:s manual tycks inte hjälpa, för alltfler kritiska reportage världen över publiceras, om landet som sakta åderlåter sig själv.

Regeringen väljer styrelse

Självklart är det cheferna som styr inom public service, men vem utser och styr dem?

En meilvän undersökte saken. Han kontaktade lyssnarservice på Sveriges Radio:

”Hej!

 Jag undrar vem som tillsätter styrelse och VD i Sveriges Radio, likaså i SVT. Är det regeringen eller Riksdagen?

 MVH!

Han fick svaret:

 ”Hej!

Sveriges Radio, SVT och UR ägs av en stiftelse, Förvaltningsstiftelsen för Sveriges Radio AB, Sveriges Television AB och Sveriges Utbildningsradio AB. Denna stiftelse utgör alltså moderstiftelse i en koncern med programbolagen som dotterbolag. Förvaltningsstiftelsens syfte är att främja självständigheten hos programföretagen och dess huvudsakliga uppgift är att äga och förvalta aktierna i programbolagen och i egenskap av ägare utse ledamöter i programbolagens styrelser.

Stiftelsen angelägenheter handhas av en styrelse, vars tretton ledamöter utses av regeringen. 

 Med vänlig hälsning
Anna”

Sannolikt är att röd bakgrund, identitet och ras ger företräde till höga chefsposter, kunskap och erfarenhet kommer längre ner.

Men det är ingen nyhet för luttrade licensbetalare, som får vara med och betala böter för smugglarresa i godhet.

Kanske kan vi hoppas på annan bakgrundsfärg efter valet?

För objektivitet har många färger.