Journalisten, författaren Jenny Nordberg är nog mest känd för sin bok ”De förklädda flickorna i Kabul” som kom ut 2010. 

Hon berättade om det nästan okända fenomenet ”bacha posh” där flickor i unga år kläds ut till pojkar för att rädda familjers heder, som bara fått flickor.

Vi är många som undrade vad som hänt den kvinnliga huvudpersonen i boken, politikern Azita Rafaat med sina fyra döttrar, varav den yngsta Mehran fick klä ut sig till pojke.

Trots initialt motstånd från maken på landet och hans släkt lyckades Azita göra politiskt karriär och fick fortsätta, när familjens försörjning kunde tryggas. 

I fjol sökte hon med sina döttrar asyl i Sverige pga av förföljelse i Afghanistan .

Jenny Nordberg skildrar Azitas erfarenheter i artikeln ”Ett nytt liv” från flyktingförläggningen till eget boende i Söderhamn (SVD den 8/1 2017).

Azita skiljer sig från majoriteten kvinnor i Afghanistan. Hon är stark, språkkunnig och resvan kvinna med auktoritet och har kämpat för kvinnors rättigheter under många politikerår.

Majoriteten kvinnor är hårt kontrollerade av samhällets patriarkaliska tradition. Underdånighet inför släkt och det motsatta könet är den bästa markören.

Men till slut gick det inte längre för Azita, döttrarna riskerade bli bortgifta, hoten både utifrån och inifrån hemmet blev för stora.

Från sin dagbok skildrar Azita hur förtrycket trots fristad i Sverige fortsätter på flyktingförläggningen, vars föreståndare blundar.

Hennes försök att närma sig svenskar och att anpassa sig, mottogs inte särskilt väl av andra asylsökande, skriver JN.

Att komma ensam med döttrar sågs med oblida ögon, så handlar ingen riktig kvinna.

Dagbokscitat:

”….Kvinnorna har tagit min tvätt ur tvättmaskinen och lagt den på golvet och har kallat mig för otrogen gris bakom ryggen. Jag försöker hålla huvudet högt och ändå hälsa på alla. Barnen är rädda och de blir retade och trakasserade av de andra. Men när Mehram blev slagen blev jag arg. De kan hota och skrika åt mig och kasta stenar efter mig. Men de ska inte ge sig på mina barn. Tills jag får ett lås på dörren snurrar jag ett bälte runt handtaget och knyter fast det i elementet om nätterna….”

Här vill jag upprepa en kommentar från den 3 januari till blogginlägget ”Kan mörka krafter i Europa vara de ljusa?”

”Människor från MENA-länder byter inte värdegrund för att de flyttar till ett annat land. Människors värdegrund styr ett lands välstånd och konflikter.

Vi kan tydligt se i Europa hur flyktingar tagit med sig problem vi velat ge dem skydd mot.
Nu får vi skydda oss själva bäst vi kan mot problem politiker kallat kulturberikning”

Hur länge skall denna mångkulturella blindhet få fortsätta i landet? 

Ett medjamsande med fega bortförklaringar mot förtryck och förföljelse från medeltida kultur står som spön i backen från norr till söder inom det offentliga livet.

Politiker har även visat den mångkulturella vägen för privata och glada entreprenörer inom flyktingindustrin.

Våra medborgerliga rättigheter sjönk som en sten, när den kulturella identiteten gjorde entré och fick fäste hos röd/grön/rosa politiker i behov av röster.

Denna identitetspolitik har reducerat kompetens till skräphögen vid tillsättning av höga offentliga ämbeten, vilket gör att vi lever farligt, med förare utan körkort vid ratten.

Skolans rektorer, lärare liksom kultureliten insåg snabbt att de mångkulturella hyllningarna gav lyft i karriären, trots att både rädda ungar och medborgare satte sig på tvären.

Media rättade glatt in sig i ledet och journalister som inte höll käft om islams oegentligheter rensades snabbt ut från redaktionerna.

Domstolar följde  efter med milda straff för svåra brott och rätt partibok var den enda meriten, som behövdes för att bli rikes chef för alla poliser.

Erfarenhet som polis hade säkert försvårat omorganisationen inom polisen, som nu trasat sönder kåren med avhopp och förtroendetapp i opinionen.

Poliser har av en domstol nu fått veta att bli utsatt för stenkastning ingår i deras arbetsbeskrivning.

Assimilering av svenskfödda till främmade kulturer har länge varit på modet för att bevara den destruktiva politiken.

Att i säkerhetsrådet predika om Sveriges jämställdhet och feministiska politik, är väl magstarkt, när säkerheten för landets kvinnor eroderar och kvinnoförtrycket  på landets flyktingförläggningar eskalerar!

Jag minns en kvinnlig läkares trötta konstaterande sent en arbetsdag (hennes make var en charmig och hyllad professor, som ständigt var ute på turné):

”Den charmen mina vänner går endast på export” innan hon jäktade hem för hämtning av ungar och hushållsarbete.