Wikipedia:

”Ångest är ett sinnestillstånd som karaktäriseras av stark rädsla, nervositet eller oro, vare sig det är starkt situationsbetingat eller inte, men som inte beror på faktiskt hot eller överhängande fara.”

Den här enkla och pedagogiska förklaringen fann jag i en dagstidning för många år sedan. Författaren heter Martin Hedén.

” Så sitter de äntligen i bilen och trivs med varandra. Tillsammans genom vintermörka skogar. Alltför ofta springer de förbi varandra. Men nu sitter de tillsammans, far och dotter, som kamrater, som vänner. Och leker med synonymer.

Dottern är bara 8 år, men duktig med språket. Hon tänker själv. Vad är det för skillnad mellan ”gå” och att ”vandra”? frågar hon.

Hur använder Du orden själv?

Säger han och hon tänker och svarar. Riktigt bra och så fortsätter de att bolla synonymer mellan varandra.

Men Du vad är det för skillnad mellan ”rädsla” och ”ångest”? frågar fadern till slut, men ångrar i samma stund frågan.

Varför, varför kan han inte låta bli att trissa upp svårighetsgraden?

Inte är väl han hotad av sin 8-åring, heller.

Förbannat.

Så här, just så här gör han ofta. När flickan presterar något fint bräcker han alltid av henne mot sin vilja.

Att skilja mellan rädsla och ångest är något som han nyss själv lärt sig på universitetet vid pass 40 år fyllda.

”Rädsla har ett objekt. Ångest är objektlös”. En definition han läste om och om igen med stegrat intresse.

Sådant kan man inte begära att ett barn skall begripa. Sådant stoff duger bara att briljera med.

Briljera och förstöra en nyvunnen vänskap.

”Vet du egentligen vad ångest är”? säger fadern och svär tyst över sin egen uppblåsthet.

Snart kommer de att sitta separerade igen, skilda åt i samma bil. Och vinterskogarna utanför blir kalla och ogästvänliga resten av resan.

”Jodå,” säger flickan.

”Om man är rädd så springer man bort. Men om man har ångest, blir man liksom stående stilla”

Ja, jävlar!”