Förstår vi själva vad vi menar? Om nyord och floskler.

Varför kommer det så många nya ord?
”Bitar” så vi förr, ”agenda” i går, ”verktygslåda” idag och ett ”absolut” kryddar det mesta.
En förklaring är förmodligen samhällets snabba förändringstakt där IT visar vägen, oavsett om orden kommer från gatan eller regeringskansliet.
Med tiden brukar detta ordskvättande resultera i blekning och urvattning.
Inneord kommer och går, ibland utan att vi riktigt förstår, så har det alltid varit, även om hastigheten nu ökat.
De nya orden tas genast i bruk ofta av de som har långt till praktisk verksamhet och när orden halkat ner till golvet så har ordmakarna genast hittat på nya.
Vad är ord till för egentligen?
Språket med alla ord är förutsättning för social gemenskap. Vi kan berätta med ord, om känslor, minnen och förhoppningar. Vi kan informera med ord.
Jag minns den nya centrumschefens information efter en av sjukvårdens många omorganisationer, men jag förstod inte hur jag skulle bete mig för att arbeta…” med dynamiska processer i funktionell samverkan” trots att jag då hade arbetat över 30 år.
Vi kan också innesluta och utesluta med ord, orden kan då bekräfta rangordning och revir.
Ord som brukas långt ifrån sitt ursprung riskerar att tappa precision och tydlighet.
Jag tänker på barndomens viskningslekar. De sista av oss i raden fattade ingenting för att orden hade förvandlats till nya långt ifrån de första som viskades.
När ord överanvänds förvandlas de lätt till tomma floskler utan innehåll.
Politiker är hårt drabbade av floskelsjukan. Allas lika värde och värdegrund har tappat sitt värde. De som ständigt upprepar dessa mantra vill mer visa sitt eget värde, än att försöka förstå och lyfta fram andras.
Maktmänniskor bor ofta mer i pratet än i verkligheten och tyvärr talar de så mycket att de glömmer bort att lyssna.
Att lyssna är den svåraste konsten av alla, det är att ta emot utan filter.
Språkliga dimridåer är också en flitigt använd metod när makten skall informera oss om tråkigheter.
”Vi skall genomföra en rationell bemanningsplan” låter trevligare än ” vi måste avskeda folk och försämra verksamheten”.
Tyvärr råder en farlig avhumanisering av språket som lätt kan övergå i distansering och bristande förståelse.
Ung, flexibel och ständigt förändringsbenägen skall vi vara i den nya ekonomin. De äldre, erfarna och stabila har tappat i värde.
Det kan gå fort och bli en bromskloss och hamna i bakvattnet.
Unga som vill in visar gärna att de behärskar modeorden och vi gamla som inte vill trilla ut måste med språket visa att vi inte är helt slut.
Fast ibland undrar jag….vad är det som sägs? Vad är budskapet? Förstår vi själva vad vi menar?