I denna underhållande krönika jämför Jan Ivarsson politiken med modeindustrin. Politikernas floskelparad finns i MSM och SVT:s cat walk, men med allt mindre applåderande publik.

”I klädbranschen måste man årligen byta mode så man får mer att göra. Om folk gick omkring i gamla kläder, skulle stora delar av klädbranschen klappa ihop. Därför måste man övertyga om behov av att byta kläder innan de blir utslitna. Det kallas mode. 
– I år skall det vara blommigt, kan man få höra. 
Bostadsbrist med få garderober medverkar till säsongsmässig klädomsättning. Ju fler vi blir, ju fler får leva för dagen.
Behov av nya kläder framställas så att kunderna annars upplever sig omoderna inför varandra. En återhållande faktor har dock tillkommit på senare tid genom att de som bär moderiktiga jackor riskerar att bli rånade på dem. Medaljer har en baksida. Vi har fått uppleva en backlash med uppmaningar att gå fattigt klädda i vissa områden för att undvika överfall.
På liknande sätt är det i politiken. När politiker byggt upp ett lands välstånd behövs de inte i samma omfattning. Därför utsätter de välståndet för angrepp så att politikerna ständigt kan framstå som folkets räddare och behålla välbetalda uppdrag.

Fattiga och oanställbara tas in som underlag till politikernas välfärdsindustri. Det skapar goda jobb i chefspositioner för politiska trotjänare.
När ett land länge haft fred, hög moral, goda bostäder och arbete åt alla, finns risk för politisk och religionsmässig stagnation. Då vänder sig den politiska eliten utanför landet för att med godhet lösa andras problem. Det sker genom överföring av pengar år efter år till länder med utbredd korruption. På så sätt löses aldrig det man vill förbättra, utan det behövs stora organisationer och årliga bidrag.
Sedan några årtionden har godheten utökats med massintag av utlänningar till Sverige.
De hämtas från länder med värderingar och konflikter som generationer svenskar tidigare arbetat bort. Politiken skapar politiskt behövliga problem på hemmaplan att ta hand om.
Arbetet bekostas solidariskt med nerdragningar för den egna befolkningen.
Politiken medför att nya skatter behöver införas för att minska förfallet i det som tidigare var bra, men man hör sällan om behov av skattehöjningar för nyskapade problem. Nya problem omtalas som farsoter som drabbat landet utan koppling till den förda politiken.
Vänsterkvinnan Ulla Andersson sa i riksdagen att flera kommuner har fått underskott i finanserna, men inget om att underskotten orsakats av invandring som hennes parti stått bakom. Hon sa att det fattas tusentals anställda i äldrevård och hemtjänst trots massiv invandring, men inget om att arbetskraftsreserven konsumerar mer välfärd än den bidrar till. 
Miljön används som förevändning för en rad nya skatter. Energi och  omtyckta varor som folk måste köpa för sin överlevnad utsätts för beskattning i flera led. Skatten på bensin höjs årligen. Folk måste ju åka till jobbet så de kan arbeta och betala mer än hälften i skatter till politikernas världsförbättring. 
Vi håller på att skapa ett land med två sorts befolkning, en bidragsberoende och en annan som rånas med skatter och handgripligt på gatorna.”

Jan Ivarson Politiskt obunden