Kategoriarkiv: Politikermoral

Bortförklaringar från politiker utan moral

Invandringspolitik, Politikermoral

Tyvärr verkar måttet aldrig bli rågat när det gäller politikers och medias bortförklaringar av invandringens påfrestningar för landets alla medborgare oavsett etnicitet.

Jag kan bli imponerad över deras talang för vilseledning och bortförklaring av fakta, men deprimerad över dess konsekvenser, som väljare till vänster inte vill se.

I Sydsvenskan 2016-08-18 var rubriken på en artikel ”Utrotad sjukdom tillbaka – det här behöver du veta om tuberkulos.”
Denna fruktade sjukdom, som ansågs utrotad under 70-talet, då vaccinationerna upphörde, har nu kommit tillbaka med full kraft, beräkningar finns på ca 100 nya fall/år, men mörkertalet är stort.

Orsaken är främst massinvandringen från länder där sjukdomen härjar.

Men icke, den officiella och den politiskt korrekta förklaringen är att vi nu reser mer än tidigare och får skadeinsekter med hem i våra resväskor.

Invandrarna får inte pekas ut, de tillhör ännu en grupp i minoritet och måste skyddas från allt som kan stigmatisera denna viktiga väljargrupp.

Jag undrar om svenskfödda i en framtid kommer att bemötas med samma omsorg, som dagens alla nyanlända, om vi då är en grupp i minoritet?

Sanningen skulle även här, som vid bilbränder, stenkastning, sexuella trakasserier, våldtäkter och allsköns kriminalitet, också kunna stimulera till fortsatt flykt till partiet, som alltför många väljare knyckt.

Att den nationella solidariteten vittrat ner, när den internationella har lockat allt fler av Olof Palmes efterföljare, är inget som bekommer dessa karriärpolitiker.

Jag förstår inte hur myndigheter kan ställa krav på vaccination vid resa ut till länder där allvarliga och smittsamma sjukdomar finns, men inte till resa in i landet från dessa länder??

Hälsoundersökning med screening för TBC och andra bakteriella sjukdomar borde självfallet vara obligatoriskt för alla som söker asyl.

Men icke, hälsoundersökning är i detta land frivilligt!

Detta krav anses, som integritetskränkning, eftersom alla nyanlända betraktas som en utsatt grupp.

Att medborgare, inte minst på flyktingförläggningar, dagis/förskolor har smittats har inte samma grad av utsatthet enligt dessa identitetspolitiker eller också tänker de att det är smällar vi får ta, för att vi skall må bra i våra riksdagsbänkar.

Tyvärr har de inte varit på hembesök som jag till överfulla och överbelamrade lägenheter där ofta brister finns i städ/hygienrutiner. Anticimex har fullt upp med att bekämpa skadeinsekter, som sprids med ljusets hastighet.
Ökningen av resistenta bakteriestammar beror inte enbart på penicillin som överanvänds utan också på invandringen från sjukdomsbelastade länder.

Tänk om sjukvården hade haft stigmatisering som utgångspunkt inför forskningsprojekt, då skulle inga bromsmediciner ha tagits fram, ej heller några specifika behandlingsåtgärder. Preventiva insatser som saknar målgrupp är värdelösa.

Att skillnader finns i vårt DNA hade varit tabu, för vi är alla lika, men är man indränkt i identitetspolitik med kulturrelativism då finns ingen klokskap kvar hos politiker som makten har.

Martin Hedén skrev om hur gammalt folk berättade om familjen som fick tuberkulos och hur deras hus brändes upp, som citerades i inlägget ”Om ingenting och allt” 2016-08-20.

I dag brännmärks däremot alla vi som tvivlar och protesterar mot den sanning som makthavarna befallt.

Ledarskribenter som får stå lite utanför åsiktskorridoren

Media, Politikermoral

Det finns faktiskt små ljus i traditionell medias mörker.
Alice Teodorescu är ett exempel, hon skriver verklighetsbaserade ledare i Göteborgsposten till skillnad från många av sina kollegor.
Anna Dahlberg i Expressen och Amanda Björkman i DN är andra skribenter, som får stå lite utanför åsiktskorridoren.

Frågan är om de skall bli inknuffade igen eller om fler ser öppningen?

Redaktörerna går visserligen i ägarnas ledband, men trots skattesubventioner så måste tidningen ha läsare, sjunker upplagan så sjunker även vinsten.

Kanske är det så även för Bonnier att när vinsten sjunker så sjunker även de ideologiska principerna?

Tänker åter på Groucho i bröderna Marx som glatt säjer…”Detta är mina principer. Men om du inte gillar dem så har jag fler.”

Här är Alice Teodorescus ledare i Göteborgsposten 2016-08-13

”Stor förlust att Hadzialic lämnar det politiska rampljuset.
Även om brottet är ringa i juridisk mening, ser det inte bra ut att en gymnasieminister agerar så omdömeslöst. Med sin lön hade hon dessutom kunnat unna sig taxi.

”Jag anser att det jag har gjort är väldigt allvarligt. Jag har uppfostrats för att ta ansvar för mina handlingar.”
Gymnasie- och kunskapslyftsminister Aida Hadzialic (S) meddelade vid en presskonferens under förmiddagen att hon avgår efter att ha fastnat i en poliskontroll med 0,2 promille alkohol i blodet. .Även om brottet är ringa i juridisk mening, ser det inte bra ut att en gymnasieminister agerar så omdömeslöst. Med sin lön hade hon dessutom kunnat unna sig taxi.
Stor förlust för svensk politik
Samtidigt är det en stor förlust att Hadzialic nu lämnar det politiska rampljuset. På senare tid har hon tagit strid mot den identitetspolitiska epidemi som sprider sig i Sverige och tydligt stått upp för individens skyldigheter, inte bara rättigheter. Hon har talat om vikten av att ta ansvar. Att hon nu avgår, och tar just ansvar för sina handlingar, visar att det var mer än bara tomt prat. Att mista en sådan minister är sorgligt.
Varför nolltolerans?
Samtidigt kan man fråga sig varför nolltoleransen mot den här sortens förseelser, av privat karaktär, är så etablerad i Sverige. När avgick en svensk politiker senast för att den uppvisat dåligt omdöme i sin politiska gärning?”

Svaret är mycket enkelt, skulle alla politiker som visat dåligt omdöme avgå, så blev det inte så många kvar!

”Arbetslösa ministrar skapar förtroendekris”

Media, Politikermoral

Amanda Björkman, skribent på DN fortsätter sitt meningsutbyte med tidigare kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth 2016-08-11.
Amandas första inlägg finns publicerat här på bloggen den 11 aug. ”Beklämmande bidragslinje bland före detta M-ministrar.”

”Lena Adelsohn Liljeroth tror att det är svårt för henne att som 60-åring få ett jobb efter åren som kulturminister. Därför lever hon i stället på statsrådspension – en tillvaro som ger över 60.000 kronor i månaden fram till dess att hon fyller 65. Det framgick av vårt meningsutbyte tidigare i veckan.

Andra har inte råd att fundera på huruvida de är attraktiva på arbetsmarknaden eller ej – de får ta reda på svaret själva. För samhället ställer krav på arbetslösa. De tvingas – som motprestation för att kronor ska trilla in på kontot – att söka jobb. Ja, förutom om de har varit ministrar då.

När jag ber Statens tjänstepensionsverk ta fram siffror på hur många som utnyttjar statsrådspensionen visar det sig att Adelsohn Liljeroth är långt ifrån ensam. Eva Björling har, precis som den förra kulturministern, hittills i år fått en pension på nästan en halv miljon kronor.

I statistiken syns också många S-ministrar som, trots att det har gått ett decennium sedan de satt vid makten, fortsätter att ta ut statsrådspension.

Bland namnen finns exempelvis Mona Sahlin, som efter skandalen där hon avsade sig jobbet som samordnare tydligen har återgått till den välavlönade pensionstillvaron.

I riksdagen har reglerna stramats åt rejält. De som väljs in i riksdagen i framtiden kommer som mest att kunna få två års omställningsstöd. Dessutom är villkoret att de ska ”stå till arbetsmarknadens förfogande”.

Men precis som för avgångna ministrar finns det för den äldre skolans riksdagsledamöter fortfarande möjlighet att få feta bidrag efter avslutat uppdrag. Lagarna infördes nämligen inte retroaktivt. Förra året betalades nästan 80 miljoner kronor ut för ledamöters inkomstgarantier.

Det är hög tid att ändra förutsättningarna för våra statsråd. Att exministrar lever på bidrag – utan att ens försöka skaffa ett jobb – är helt orimligt.

Vi vill inte att en minister går direkt från finansdepartementet till en bank. Ge dem därför omställningsersättning i upp till två år. Men exministrar har kontaktnät och erfarenheter som andra arbetslösa bara kan drömma om. De ska jobba, inte leva på bidrag. Precis som de har krävt av andra.”

Trist att Jimmie Åkesson inte kunde tala förstånd med sin svärmor, som också kvitterar ut 62.000 kr i månaden för att göra ingenting efter ha blivet sur på hans kompisar i partistyrelsen, riksdagsplatsen behöll hon dock.
Pengar verkar ha samma attraktionskraft oavsett om adressaten står till vänster eller höger om oss.

Att leva som man lär

Politikermoral

På DN.se 2016-08-09 skriver Amanda Björkman i en ledare följande insiktsfulla inlägg.

”Moderaterna vill se ett bidragstak – på så sätt ska man stärka arbetslinjen. Budskapet på partiets hemsida är tydligt.

Synd bara att partitoppen från regeringsåren inte lever som den lär.

Fredrik Reinfeldts företag frodas, berättade Dagens Opinion på måndagen. En snabb kalkyl visar att det första räkenskapsåret ger en vinstmarginal på drygt 75 procent.

Men gratulationerna för framgångarna – lönsamheten är ju fantastisk – fastnar i halsen. För Arbetslinjens fader valde visserligen att starta företaget omgående efter att han avsagt sig sin post. Men han nöjde sig inte med det: samtidigt har han tagit ut avgångsvederlag. I höstas kunde SVT berätta att Reinfeldt valde att ta ut full ersättning: 156.000 kronor i månaden.

Var tog de gamla argumenten vägen, de om att alla ska göra rätt för sig och att det är ohållbart att arbetsföra människor lever på bidrag?

Bidragslinjen bland före detta M-ministrar börjar bli beklämmande. För det är inte bara Reinfeldt som tar ut ersättning av det här slaget. Carl Bildt valde även han att använda ersättningar som ett starta eget-bidrag i sin verksamhet.

Och Lena Adelsohn Liljeroth, som avskaffade inkomstgarantin för konstnärer under sin tid som kulturminister, lever nu själv på inkomstgaranti, berättar Aftonbladet (4/7).

Det olämpliga är inte bara att bidragstagarna är personer som uppenbarligen är kapabla att skaffa sig nya arbeten. Både Bildt och Reinfeldt har gjort det parallellt. Till saken hör också att det är personer som byggt sina karriärer på att predika arbetslinjens moral.

För det är som Adelsohn Liljeroth konstaterade, då gällande kulturarbetare, i SR 11/1 2010: ”Det är ju bättre att man arbetar än att man inte arbetar – om det inte finns någon efterfrågan är det ju bättre att ta något annat jobb”.

Detsamma borde rimligen även gälla exministrar?

Varken Reinfeldt eller Bildt och Adelsohn Liljeroth bryter mot reglerna. Men nog solkar det ner alliansens arv att fullt arbetsföra personer väljer att leva på andras skattekronor.”

Våra politiker skall representera folket och självklart har vi alla fel och brister, men hos de som väljer att bli politiker tycks fallenheten för girighet vara betydligt större än hos gemene man.

Vi har fått vänja oss vid fusk, fiffel och båg, sanningshalten i deras vallöften är dessutom mycket skral, för det verkar också som flertalet har tappat sin moral. De säjer ett, för att sedan handla tvärtemot…..under rådande omständigheter så tvingas vi att….

Min erfarenhet av både politiker och fackliga toppar är att de inte tillhört de rappaste på golvet, men detta har de kompenserat med duperande svada. De använder gärna retoriska, till intet förpliktigande floskler, deras skyltfönster är vackert draperat, men i verkstaden ekar det tomt, om det inte gäller att höja våra skatter.

Så här skrev ”Lars” i fältet för kommentarer efter inlägget ”Vem bryr sig om Greta Simonsson idag?”

”De flesta politiker har ju aldrig levt som ”vanliga” människor utan redan från början haft ett politiskt engagemang, men de få som kommer från arbetarklassen har ju fullständigt glömt sitt ursprung i samma ögonblick, som de inträder i maktens korridorer. Samma gäller för arbetare som får en chefsposition, många glömmer efter en vecka hur det var på golvet. Varför det är så har jag fortfarande efter 30 år inte funnit någon annan förklaring på än att det handlar om makt.”

Jag vill tacka alla Er som tar er tid att läsa mina inlägg och jag är mycket glad över era kloka kommentarer.