När jag precis har hämtat mig från Löfvens vrede över SD i förrgår med Anders Holmbergs tafatta frågor, så läser jag detta.
Men först undrar jag om denna maktgalne man är riktigt klok med sin ”demokrati på ett sluttande plan”, samtidigt som han öser bidrag över IS mördare som halshugger barn och låter deras återvändande fruar få ge ”pedagogisk omsorg” till försvarslösa små.
Förvandlingen går snabbt, från medlem i terrorsekt till dagbarnvårdare i Löfvens humanitära stormakt. Alla medel är tillåtna för att få röster och behålla makten.
”Just nu arbetar några IS-återvändare i Göteborg som dagbarnvårdare. Det säger terrorforskaren Magnus Ranstorp, som efterlyser en bättre uppföljning av utbetalade bidrag och förbättrad lagstiftning när det gäller lämplighetsprövning.
I augusti förra året skrev ”Världen idag” om att över 500 personer med kopplingar till radikal islamism hade gjort miljonaffärer med stat och kommuner, enligt en granskning av nyhetsbyrån Siren.
Nu kommer uppgifter om att IS-återvändare i Göteborg bedriver dagbarnvård, så kallad pedagogisk omsorg eller i folkmun ”dagmamma”. Det är terrorforskaren Magnus Ranstorp som tillsammans med sina kollegor vid Försvarshögskolan har fått informationen från myndigheter……//….
I november förra året mötte Magnus Ranstorp, genom sin forskning, en socialsekreterare i Göteborgsförorten Angered, som sade: ”Barn och ungdomar blir inkapslade. De blir inte marinerade i den demokratiska samhällsordningen. Samtidigt flyttar islamisterna fram sina positioner med hjälp av skattemedel.”
……..Ranstorp har bland annat uppmärksammat att föreningar som är våldsbejakande och inte respekterar demokratins idéer får bidrag. Och fusket är omfattande….
– Vi har ett konfettisystem som sprinklar ut bidrag. När vi börjar vända på stenar hittar vi brott, bedrägerier och extremism. Om du är duktig på att skriva ansökningar är chansen stor att pengakranen kommer att öppnas, säger Ranstorp.
Penningkranen öppnas för terrorister och migranter oavsett deras vandel, men skruvas åt för medborgarna, som tvingas försörja dem. Invandrare utgör Löfvens karriärmedel åt hans rödgröna vänner, bara de röstar på hans kavalleri, med Lööf, Bylund och Dadgostar. Efter väl förrättat värv så väntar belöningar med karriär-låtsas-tjänster från den globala statskuppens utövare, medan medelklassen halkar allt längre ner på den socio/ekonomiska trappan och upptäcker, när det är försent att de fastnat i en falsk värdegrund och röstat fel.
Inte nog med IS-kvinnor som dagbarnvårdare, nu pågår rekrytering av unga till ett Kalifat, berättar Magnus Ranstorp, men Löfven är bara intresserad av att få nazist, fascist och brunstämpeln att fästa på SD och dess väljare. Knivdådet i Vetlanda, mord, skjutningar, sprängningar, terrorister och landets sönderfall rör honom inte i ryggen, bara han får regera. Pandemilagen kom som en välsignelse , som han inte lär släppa i första taget.
I morgon, den 20:e mars arrangeras “World Wide Rally For Freedom” med manifestationer i över 40 länder för frihet och emot coronarepressionen med pandemilagar. Även i Sverige är manifestationer planerade i Stockholm, Göteborg, Malmö och Falun.
Börjar det inte brännas för regeringen när ”Forum Axess” som tillhör Ax:son Johnsonstiftelsen publicerar denna kritiska artikel av terrorforskaren Magnus Ranstorp. Här blir det betydligt svårare att ge sparken eller placera vederbörande i något kylskåp, som är Peter Wolodarskis paradgren, när hans journalister inte följer den korrekta läran. Ranstorp gör slarvsylta av statsministerens idoler, Jan Guillou och kvasiforskaren Mattias Gardell med sitt obskyra sällskap, där islams fundamentalister sitter på första parkett. Rättsväsendet behandlar dessa mördare med silkesvantar till skillnad från övriga Norden, där hårdhandskar är på. Inte konstigt att Danmark måste förstärka gränsen mot Sverige, där exporten av terrorister är lika känd som Abba och Jas. Här tar skribenten bladet från munnen och säger precis samma som signaturen ”TT” och Olle Ljungbeck har gjort i många inlägg. ”För dem som bidragit till att lägga krokben för Sveriges terrorbekämpningsberedskap kommer dock historiens dom att bli hård.” Men statsministern hör inte, ser inte, för nu åker han runt i landsbygden och mutar in sig med utlovade stöldpengar från andra kommuner, så nya kamelcenter och skatesamordnare kan sjösättas. Allt medan tusentals anhöriga står i dörren och islams förkunnare gnuggar händerna av förtjusning.
………………………………………………………………………………
”Politiker
och myndigheter har reagerat senfärdigt och naivt mot terrorism och extremism.
De har påverkats av samhällsdebattörer som relativiserat och förnekat
förekomsten av islamistisk terror.
Svenska regeringens och myndigheters åtgärder mot våldsbejakande extremism och terrorism har varit en enda kedjereaktion av senfärdighet. Trots att 300 individer rest till Syrien och Irak sedan 2012/13 för att ansluta sig till en av världens grymmaste terrororganisationer dröjde det till terrordådet på Drottninggatan i april 2017 innan regeringen tillsatte en utredare som slutligen föreslog nya straffbestämmelser om deltagande samt samröre i en terrororganisation. Dessa lagändringar träder inte i kraft förrän 2019.
Med
undantag för två fall har inga dömts för terrorbrott av de 300 jihadister som
rest till Syrien/Irak och eftersom lagstiftning inte kan tillämpas retroaktivt
kan inte någon av de återvändande IS-resenärerna åtalas. När lagstiftning väl
kommer på plats är högsta straff för deltagande eller samröre två års fängelse.
För samma
brott kan man få upp till sex års fängelse i både Norge och Danmark. I Norge
har nio återvändare dömts och åtal mot ett fyrtiotal väntar. I Danmark har ett
dussintal dömts och i några fall har vissa individer med dubbla medborgarskap
fråntagits sitt danska medborgarskap, andra kommer att utvisas. I Danmark blir
man heller inte villkorligt frigiven efter två tredjedelar av straffet om man
döms för terrorbrott.
Detta
faktum undslapp inte de fyra svenska terrorister som dömdes till 12 års fängelse
i Danmark för förberedelse till terrorbrott mot Jyllands-Posten.
Istället begärde de att avtjäna straffet i Sverige och frigavs i slutet av
december 2018. Inga speciella åtgärder vidtas heller av frivården.
Säkerhetspolisen som ska vara sista instansen blir det första och enda skyddet.
Med undantag för det nyinrättade Center mot våldsbejakande extremism har det varit fyra förlorade år av förebyggande insatser. Det operativa arbetet har gått på tomgång och konkret arbete eller metodutveckling har lyst med sin frånvaro. Istället har man ägnat sig åt ändlösa kunskapsseminarier. I utvärderingen av den nationella Samordnaren mot våldsbejakande terrorism återkom ofta frågan: ”När är det dags att agera?”
Att högsta
ansvariga kulturminister Alice Bah
Kuhnke hade noll koll på extremism blev uppenbart i SVT:sAgenda (2017)
då hon hävdade att Umeå var ett föredömligt exempel på en kommun som arbetade
effektivt mot våldsbejakande extremism. Umeås säkerhetssamordnare ställde sig
frågande till påståendet eftersom de aldrig jobbat med frågan eller ens hade
någon handlingsplan.
Idag finns
fortfarande ingen officiellt publicerad översikt hur bra det förebyggande
arbetet fungerar i de mest utsatta stora städerna. Hur många ärenden jobbar man
med? Minskar eller ökar den våldsbejakande extremismen? Vilka framgångar och
utmaningar står man inför?
En
svårighet för arbetet mot våldsbejakande extremism är koordineringen på
nationell och kommunal nivå. Även om
myndigheter besitter god kompetens och expertis om hur de ska arbeta är det
svårt att nå fram till de yttersta kapillärerna på lokal nivå.
När Anna Tansjös utredning (SOU 2018:65) om ”Informationsutbyte vid samverkan mot terrorism” presenterades konstaterade hon att det var ”svårt att få fram en klar bild av vad för slags förebyggande arbete som utförs på lokal nivå för att just förebygga terrorism eller våldsbejakande extremism. I dagsläget synes dock råda en osäkerhet kring hur detta arbete ska bedrivas lokalt.”
Det kan
vara lätt att få intrycket att denna senfärdighet beror enbart på struktur- och
koordineringsproblem. Men sanningen om fördröjningseffekten har sina bottnar i
hur det svenska debattklimatet utvecklats
sedan terroristattackerna den 11 september 2001.
Ett
antal samhällsdebattörer har starkt medverkat i att försvåra arbetet med
terrorbekämpning. Ofta har de falskt påstått att Säkerhetspolisen grundlöst
bedrivit ”en häxjakt mot muslimer (som kollektiv)”. Föga överraskande är Jan
Guillou en av de mest framstående debattörerna.
Under hela
2000-talet har Guillou beskrivit
terrorbekämpning som övergrepp mot muslimer som kollektiv och en
raslagstiftning eller ”särlagstiftning riktad mot alla som heter Mohammed”. Som
bevis tog han upp 2005 års hovrättsdom mot två personer som dömdes till
förberedelse till terrorbrott och finansiering av terrorism efter att ha samlat
in pengar till terrornätverket Ansar al-Islam i norra Irak. Få terroråtal är
mer gediget underbyggda. Åklagaren lyckades binda insamling och sju
överföringar av 1,3 miljoner kronor till två självmordsbombare i Arbil som
dödade över 100 och skadade 200 i en terrorattack.
På
liknande sätt påstod Guillou 2011
att åtal mot två somalier som planerade en attack mot Lars Vilks på Röda Sten i Göteborg borde anses som raslagstiftning.
Trots att Säkerhetspolisen var övertygad om att de planerat ett dåd in i minsta
detalj och att de greps beväpnade med knivar lyckades inte åklagaren få dem
dömda för förberedelse till mord eller terrorbrott. Men vi vet nu att en av dem
åkte ner till Syrien med sin familj år 2013 och anslöt sig till Islamiska
staten medan den andra mannen nyligen dömdes till tre års fängelse för medhjälp
till grovt skattebrott och grovt penningtvättsbrott (för misstänkt
terrorfinansiering).
I Guillous anda skapades Charta 2008 som fokuserade på ”kriget
mot terrorism” och kritik av ”terrorlagar” och som blev ett samlingsnav för
tongivande aktivister, politiker och islamister. Guillou höll brandtal medan i
styrelsen frotterade sig Mattias
Gardell, Mehmet Kaplan, Amanj Aziz (ordförande i den numera starkt
kritiserade och numera nedlagda föreningen Troende unga förebilder, TUFF) och Mohammed Kharraki (ordförande i
Sveriges unga muslimer, SUM) under ledning av Gösta Hultén när de inte var upptagna med Ship to Gaza. Även Kaplans
lärjunge Gustav Fridolin syntes på
Charta 2008:s möten. Gripanden av misstänkta terrorister betraktades som bevis
för att det skedde rättsliga övergrepp.
Parallellt
skapades andra aktivistfronter som offensivt angrep svensk terrorbekämpning för
att vara islamofobisk eller rasistisk.
Denna sfär
understöddes av ett välkoordinerat kotteri av postkoloniala identitetspolitiska
aktivister som slog rejäl knut på civilsamhällets konstruktiva roll i arbetet
mot våldsbejakande extremism. På så sätt bibehölls relativiseringen av
islamistisk terrorism. Istället för att fördöma IS talade de hellre om svenskar
som åkte till finska vinterkriget eller IDF (den israeliska försvarsmakten).
Samtidigt roffade de skickligt åt sig
skattemedel till civilsamhällsaktörer utan möjlighet till offentlig insyn
eller ordentlig granskning och under beskydd av politiker och paraplyorgan inom
civilsamhället.
Ytterligare
en understödjande front byggdes upp inom akademin under ledning av Mattias Gardell och hans Cemfor som legitimerar en förvriden
världsbild där terrorbekämpning och fokus på salafistisk-jihadism likställs med
islamofobi och häxjakt på muslimer. Tillsammans med MMRK-företrädare har Cemfor
i armkrok och under täckmantel av ”vetenskaplighet” underminerat det
förebyggande arbetet vid varje hörn.
För att förstå senfärdigheten, oförmågan och naiviteten i förhållande till terrorismbekämpning krävs att man förstår de strukturella, organisatoriska och politiska utmaningarna. De flesta ser inte idag helhetsbilden hur vi hamnat där vi är och konsekvenserna för vår säkerhet.
För dem som bidragit till att lägga krokben för Sveriges terrorbekämpningsberedskap kommer dock historiens dom att bli hård.”
