I dessa turbulenta tider med ökad polarisering kring pågående krig mellan Israel och Hamas råder nästan inflation av artiklar från olika ingångsdörrar, både inom alternativen och statsmedia.

Därför känns det välgörande att ta del av en historisk tillbakablick utifrån fakta baserade källor, vilket för min del ökar förståelsen för båda sidor, då dagens kritiska situation i Gaza har långa rötter i det förgångna.
Men att förstå innebär inte ursäktande för dagens våldshandlingar mot civila mål, där högern mer ursäktar Israels och vänstern mer Hamas.

Detta faktafyllda och omfattande inlägg är uppdelat på 2 blogginlägg idag och imorgon, eftersom tid behövs för att smälta redovisningen, som punkterar många rådande uppfattningar om denna smältdegel i Mellanöstern.

Debatten i Sverige har synliggjort splittring mellan alternativa källor även om likartade uppfattningar råder i många andra frågor.

Partier till vänster visar mer förståelse för Hamas desperata angrepp, än regeringspartier med SD.
Margot Wallström fd utrikesminister för socialdemokraterna var ledande aktör för att godkänna Palestina som stat under 2014 och en stor del av biståndet till Palestina har möjliggjort både Hamas och PLO:s fortsatta kamp mot Israel för Palestinas självständighet, där civila alltid har offrats.

Steget Efter tittade in i Margots arbetsrum. Illustrationen från fd Twitter.

Påpekas bör att sammanfattningarna både i dag och imorgon är skriven av mig, blogginnehavaren.

Läs och ta ställning själva och återkom i kommentatorsfältet.

—————————————————————————————–

Israel och Palestina – fakta del 1

Av Julius Soreff universitetslektor som skriver;
”Jag representerar inga organisationer, sammanslutningar eller politiska
partier. Jag skriver helt och hållet som privat person och är inte betald av
någon. All dokumentation är tagen från öppna källor.”

Sammanfattning: Inlägget i dag handlar om tillkomsten av staten Israel, från det Osmanska riket, en islamisk stormakt med turkar i ledningen, till dess slut efter WW1, då Stor Britannien tog över makten av landområden som idag är Irak, Jordanien och Palestina. Under 1800-talet flydde många judar till Palestina undan förföljelse i diasporan eftersom där fanns judiska bosättningar långt före och även efter det ottomanska riket. En egen judisk stat kom på tapeten av Nationernas Förbund, som sedan förverkligades av FN 1947 under starkt motstånd från arabstater, vilket har resulterat i en 70-årig konflikt med anfall, krig, intifador där Israel ständigt har utvidgat sitt landområde.

(Arabers antisemitism har lång historia.
Kanske förklaringen till motsättningen mellan judendom och islam finns i Gamla testamentets sägen, när Abraham fick sonen Ismael med sin tjänstekvinna Hagar, eftersom hans hustru Sara var gammal, men som därefter blev gravid och de fick sonen Isak. Efter detta blev Ismael fördriven tillsammans med sin mor, slavflickan Hagar, därför att Abrahams hustru  inte ville att Ismael skulle ärva tillsammans med hennes son Isak. Både den judiska och den islamiska traditionen anser att Ismail är det arabiska folkets förfader. Enligt islamisk tradition var profeten Muhammed en ättling till Ismail genom hans son Kedar. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ismael. Eget tillägg)

Det mesta i konflikten handlar om mark som Palestina anser tillhör dem i nutid, medan Israel hävdar rätten i det förgångna, där judar, muslimer och kristna levde tillsammans.

Julius Storeff:
”Debatten om konflikten Israel-Palestina är animerad och full av kontroverser.
Den infekterade debatten kräver allsidigt belysning och den framförda styrkas med fakta ty som romarna sa (alltid dessa romare) då fakta talar tiger även gudarna.
Sedan år 1517 härskade Ottomanska imperier över största delen av
Mellanöstern. Osmanska riket, eller Ottomanska riket, var en islamisk stormakt, där turkar härskade. Deras imperium varade i drygt 600 år fr. o.m. slutet av 1200-talet till 1923 då det moderna Turkiet bildades. 

I följderna av WWI delades området mellan vinnarna Stor Britannien och Frankrike där den förstnämnda tog över bl.a. det som idag är Irak, Jordanien och Palestina.
Judisk närvaro i Palestina ökade sedan början av 1800 talet och land- områden köptes för att härbärgera judar som flydde pogromer i Ryssland. (Vilket musikal filmen ”En spelman på taket” illustrerar.)

Det folkrättsliga grunden för staten Israel är Balfourd deklarationen från den andra november 1917 ”by the Guvernement of His Britannia Majesty in favor of the establishment i Palestina of a national home for the Jewis peaple”
Deklarationen godkändes enhetlig av FN föregångare – Nationernas Förbund i San Remo (19 – 26 april 1920 ).
Beslutresolutionen är helt tydlig i sin text att inom det brittiska mandatet garanteras inrättandet av ett nationellt hemland för det judiska folket i Palestina och förklarar att ”erkännandet har därmed gjorts av det historiska sammanhang det judiska folket har med Palestina och grunderna för att återupprätta sitt nationella hem i landet”.

Således fick Storbritannien, Nationernas Förbunds uppdrag, att administrera det landområde där denna stat var tänkt att upprättas.
Palestina mandatet innehåll vid den här tiden det som idag är Israel med
Samarien och Judéen (s.k. West Banken), Gaza och Jordanien.
Två år efter Sant Remo lyckades Storbritannien, med konststycket att tilldela 77 % av mandatets yta till nyskapade arabiska riket Trans Jordanien. Saken som orkestrerades av Winston Churchill, då koloniminister, var kanske en nödvändighet för att bemöta Tysklands expansion i Mellanöstern och säkra olja och allierade.
Tvåstatslösningen kom då till stånd. Jordanien är en arabisk/palestinsk stat
bildad av supermakterna liksom Irak, Libanon och Syrien.
Se karta.

Judiska befolkningen i det som blev kvar av mandatet växte. Det största hindret att etablera en judisk stat var inte bristande statduglighet utan att ledarskapet för det lokala arabiska befolkningen manade sina underlydande till våldsamt motstånd mot den judiska närvaron i landet.
För sin del försökte britterna blidka det arabiska motståndet genom kraftig
begränsning av judisk invandring eller med förslag om uppdelning av landet i en arabisk och en judisk stat.

År 1937 förkastade arabiska sidan Peel:s kommissions plan som gav dem 85 % av mandat territoriet och som lämnade till judarna 15 %, d.v.s. mindre än 5,000 kvadrat kilometer land.
Efter WW2 den 29 november 1947 godkände FN:s generalförsamling en delnings plan, som accepterades av judiska ledarskapet, men som förkastades av alla arabiska medlemsländer i FN.
Två veckor senare lätt Storbritanniens koloniminister Arthur Creech Jones
meddela att brittiska Palestinamandatet skulle avslutas den 15 maj 1948, som beräknades vara slutdatumet för en full brittisk truppreträtt.
Arabssidan hotade inte bara förhindra med våld nyskapade judiska staten.
De hotade judarna i Mandatet med bestialiska grymheter.
”If the Zionist dare to establish a state, the massacres we would unleash would dwarf anyting wich Gengis Khan and Hitler perpetred!”
Sagd av Arabiska Ligans general sekreterare Abdul Rachman Azzam Pasha, den 1:a may 1948.

Innan det hotande kriget började utvisade alla arabiska länder sina judiska medborgare. Totalt utvisades 847,000 utplundrade individer några av dem med lokala anor lång före arabernas och islams invasion på 700 talet.

Atmosfären var överhettad. Araberna I Mandatet bildade Arab Liberation Army och en viss Fawzi al-Qawuqji utsågs för överbefälhavare. Han deklarerade I en interview:
”The conflict between the Jews and the Arabs is a total conflict. This is not a
conflict between Arabs and the Zionists, rather between the Arabs and the
Jews.(…….) about the complete annihilation of all Jews both in Palestine and in Arabs countrie”

Det sagda var i paritet med Stor Muftin i Jerusalems, Haj Amin al-Husseini
uppmaning på radio Berlins sändning på arabiska den 1:a mars 1944:
”Arabs rise as one man and fight for your sacred rights. Kill the Jews wherever you find them. This pleases God, history and religion. This saves your honour. God is with you”.
Mantran är förfäktad av vänster grupperingar och huvudsakligen palestinier om att de fördrevs. Visst är krig, våld, blod och förstörelse och fördrivning av besegrade.

Arabiska ledare, inklusive Muftin av Jerusalem manade att palestinier skulle lämna hem och härd med löftet att kunna återvända när judarna hade utplånats.

Arabiska invånarna förstod vad som väntade och sökte sig till säkrare platser.
Uppmaningen, att lämna sina hem så att arabiska styrkorna kunde agera
obehindrad, var kristall klart.
Den 26 april1948, General Sir Alan Cunning – brittiske högkommissarien för
Palestina skrev till koloniministern A. C. Jones om massflykten av palestinska araber och pekade ut hamnstaden Jaffa:

”You should know that the collapsing Arab morale in Palestine is in some
measure due to the increasing tendency to those who should be leading
them to leave their country. For instance in Jaffa the mayor went on four
days leave 12 days ago and has not returned, and half the National
Committee has left. In Haifa the Arab members of the municipality left
some time ago, the two leaders of the Arab Liberation Army left actually
during the recent battle. Now the chief Arab magistrate has left. In all
parts of the country the effendi class has been evacuating in large
numbers over a considerable period and the tempo is increasing”
(Cunningham Papers, 111/4/71, p.189).

Golda Meir åkte till Haifa i fåfängt försök att övertala lokala arabiska ledningen att mana de sina att bli kvar.
Majoriteten araber gjorde dock som de blev tillsagda ty de trodde på det som deras ledare berättade liksom Nuri Said, premier minister I Iraq:

”we will smash the country with our guns and obliterate every place the
Jews seek shelter in /…../ The Arabs should conduct their wives and
children to save areas until the fighting has died on”.
Transjordanska tidningen Falestin beklagade saken kort efter kriget:
“The Arab states encouraged the Palestine Arabs to leave their homes
temporaly in order to be out of the way of the Arabs invasion armies”.

FN röstade fram en resolution om en delnings plan: UN Partition Plan for
Palestine (Resolution 181), 1947 som gav Jaffa, Acco, Lod, Ramle, Beer Sheva, Ashkelon, Ashdod, Nazareth och alla markområden kring Jerusalem and Betlehem till den framtida arabiska staten.
Den judiska staten var uppdelad i tre separata sfärer som inkluderade den
centrala kusten upp till Haifa, östra Galiléen och Negevöknen.
Jerusalem utsågs till en internationell stad som skulle administreras av FN.
Enligt planen bildades:
En judisk stat omfattande 56.47 % av mandatets yta och med en befolkning på 498,000 judar och 325,000 araber.
En arabisk stat med yta på 43.53 % av mandatets yta med befolkning på
807,000 araber och 10,000 judar.
Internationell styrelse över Jerusalem som hade då befolkning på 100,000 judar och 105,000 araber.
På pappret hade judarna fått mer yta, men mycket av den var öknen mark
huvudsakligen öknen Negev medan araberna fick den fertila delen av
mandatet.
Andra och mycket stora fördelen för arabiska sidan var att judiska staten hade fått en mycket stor arabisk minoritet med potential för betydande politisk inflytande.
Judiska minoriteten i arabiska staten – 10,000 personer inte hade den
möjligheten.

Se kartan.

Del 2 kommer i morgondagens blogginlägg.