En rullstol kan inspirera
Det var min bror, som efter min pensionering fick mig intresserad av spänningen i och omkring Formel 1.
Vissa begrepp som luftmotstånd, tyngdpunkt, val av däck, däcktryck och hjulvinklar kände jag väl igen från många års utvecklingsarbete kring vardags ”rullstolen.”
Skratta inte nu, om Ni tänker vad 17 har en rullstol gemensamt med dessa fartvidunder?
När jag började min yrkesbana i slutet på 60-talet var rullstolen den största handikappsymbolen. Den var tung, klumpig och personen, som satt i behövde ofta någon som gick bakom och sköt på. Men under slutet av 80-talet hände en dramatisk förbättring av denna tunga klump. Rullstolarna blev betydligt lättare med flexibla inställningar, som möjliggjorde en självständighet, som forna förlamade patienter bara kunde drömma om.
Impulserna kom givetvis från USA. När unga Vietnamn veteraner återvände hem utan fungerande ben, så sattes tryck på rullstolsfirmorna via försäkringsbolagen, med syfte mer lätta och funktionella rullstolar.
Här skall handikappidrotten ha en stor eloge!
Idrotten har ofta legat före och givet impulser till förbättrad ”vardagstillverkning” inom många områden.
När kunskap och krav dessutom kommer nerifrån blir utvecklingen ofta mycket bra.
Men, ibland har jag svårt att hänga med, när min bror berättar om årets ”hajfena,” en aerodynamisk detalj som löper längs bilen, från luftintaget mot den bakre vingen. Bredare däck fattar jag och också att ”vingar” och dess inställningar på bilen är mycket viktigt, som ”nedkraft” så inte fartvidundret susar rakt ut i evigheten.
Hemmasonen Marcus Ericsson
Min bror har följt hemmasonen Marcus Erissons väg till Formel 1, racersportens finrum, från unga gokartsår i Kumla, där Fredrik Ekblom först fick blicken på denna unga talang.
Senare upptäckte Kenny Bräck och Eje Elgh, Marcus skicklighet bakom ratten och banade väg ut i Europa, för den vägen hade dessa racerförare tidigare beträtt.
Framgångar följde både i England och Japan och under 2014 kunde Marcus i hård konkurrens få en plats i Formel 1 teamet Caterham, som efter ett år fick lägga ner pga av dålig ekonomi. Sedan blev det Sauber, nu tillsammans med stallkamraten Pascal Wehrlein.
Men kruxet i dag är för klen motor från Ferrari, som nästa år skall bytas ut till en ny modell. Både Marcus och Pascal kör allt vad tygen håller, men det hjälper inte om det fattas krut i motorn.
Ingen kan bli världsmästare utan den bästa bilen! Bilens prestanda står för ca 70 % och resten finns bakom ratten.
Tänk om alla förare någon gång fick köra samma bil i ”pole position” om bästa varvtider, då skulle nog resultaten kastas om.
Förutsättning är talang, sponsorer, rådgivare och hängivna föräldrar
Givetvis krävs talang, energi och uthållighet för att komma fram, men bakom finns duktiga rådgivare, coacher och nödvändiga sponsorer. Mentorn Eje Elghs kontakter världen över, sedan egen tävlingstid, har varit oersättliga för Marcus fram till inträdet till denna gigantiska Formel 1 industri.
Den största elogen skall ändå föräldrar ha, därför att bakom nästan alla förare inom hela motorsporten, finns engagerade föräldrar som tidigt stöttat sina barn, för samhällets bidrag till sport på fyra hjul är mycket liten, för att inte säga obefintlig.
Jag tror att många av förortens killar skulle få bättre utdelning av att skruva, meka på bilar, få goda föredömen och bli en del av ett arbetslag, än att utan ansträngning endast släntra runt bland fritidsgårdens alla aktiviteter.
Familjen Ericsson har precis som otaliga andra föräldrar offrat tid, pengar och aldrig tvivlat på sina söners förmåga. Nu imponerar också Marcus 15- åriga lillebror Hampus efter respektfyllda gokarts prestationer.
Vi får heller inte glömma alla frivilliga som ställt upp både i går och i dag, som med energi och pengar jämnat vägen till internationella tävlingsbanor.
Bortglömt under
Svenska politiker hyllar landets mode- och musikunder, men verkar totalt okunniga om motorsportens bortglömda under.
Varför inte ett inspirerande museum kring Sveriges alla 10 Formel 1 förare och kända namn inom rally och rallycross?
Det finns allt för många duktiga förare, som aldrig får chans att komma sig upp, för att sponsorer saknas. Vilket inte är konstigt, när artiklar, reportage lyser med sin frånvaro i media, jämfört med andra sporter.
Farten, flärdern och faran fascinerar
Att Formel 1 lockar stor publik, tror jag är farten, flärdern och faran. Publiken består av genuint intresserade arbetarkillar till miljardärer, som trängs med sina lyxjakter, när ”cirkusen” anlänt till loppet i Monte Carlo.
De mest exklusiva platserna på läktarna kostar en förmögenhet, men rika personer ofta med företag, behövs som sponsorer i en sport som kostar miljarder.
Konkurrensen om en förarplats är stenhård och sker bakom lykta dörrar, skicklighet bakom ratten är ett måste, men tjock plånbok fylld med miljoner från sponsorer krävs som inträdesbiljett. Det är inte för inte, som Formel 1 kallas för pirayaklubben. Äta eller ätas är frågan? Inför varje säsong är ovissheten stor.
Utvecklingspotential och reklam för bilindustrin
Något som många glömmer är att utvecklingen av formelbilar ger inkomstbringande spin off effekter till hela bilindustrin, några av teamen är fabriksstyrda, andra har enbart privata ägare. Men den största drivkraften är nog reklam för bilmärket.
Hamilton i Merceders och veteranen Vettel i Ferrari laget, ligger ännu i täten till årets världsmästerskap. Kampen är stenhård mellan förarna, första tjing är att slå kompisen i teamet.
Ronnie Pettersson ”Superswede”
När Marcus nådde racersportens finrum fick Sverige åter en svensk elitförare, 23 år efter Ronnie Petterssons storhetstid, Ronnie fick namnet ”Superswede” och hade beundrare i hela världen.
Alla har vi väl minnen från den tragiska nyheten under 1978, när meddelandet om hans död nådde oss, efter kraschen på Italiens klassiska bana La Monza.
Redan i första kurvan fattade Ronnies bil eld efter en krasch som involverade ett tiotal bilar, men han blev räddad ur eldhavet av förarkollegan James Hunt.
Minns då en läkares upprörda protest när vi skulle gå rond;
-”Hur i helvete kunde han dö på operationsbordet, fattade inte dessa italienare i Milano att risken för fettemboli var stor efter alla benbrotten.”
I dag, den 16 augusti har ”Superswede- en film om Ronnie Pettersson premiär, en dokumentär om hans väg mot världseliten, formel 1 loppen, fram till hans tragiska död.
http://www.hemmets.se/nina-kennedy-har-lart-kanna-sina-foraldrar-pa-nytt-genom-filmen-superswede/
Hyllade ikoner
Utöver Ronnie Pettersson är det nog Joakim Bonnier, som imponerat mest. Bilarna då såg ut som sardinburkar, med nästan samma farter som idag, men helt utan säkerhetsutrustning. Många dog på banan, Bonnier avled under det klassiska 24 timmars loppet i Le Mans med en vindsnabb Lola T 280.
Av många förare som satt spår över tid, både med och utan änglavakt, vill jag avslutningsvis nämna två;
-Niki Laudas remarkabla återkomst efter kraschen i Tysklands Grand Prix 1976 har gått till historien. Det har berättats att han låg i coma och var så illa däran att en präst tillkallades för att ge sista smörjelsen. Sex veckor senare var han tillbaka på banan igen, trots svåra brännskador!
-Anton Senna från Brasilien är ännu en legend, som inte hade änglavakt 1994 i San Marionos Grand Prix, när han flög in i en betongvägg efter en kurva i en fart på > 300 km i timmen. Ironiskt nog talade Senna med en annan förare om behovet av ökad säkerhet innan det ödesdigra loppet.
Efter Sennas tragiska öde har säkerheten förbättrats enormt både i bilarna och ute på banan. Trots detta ger mig starten i varje lopp framför TV:n kalla kårar.
Orättvis bevakning
Vad jag inte förstår är den uttalade mjuggheten, som svenska sportjournalister och SVT uppvisar för denna sport, som är oerhört stor och välbevakad i andra länder. Visserligen är det kostsamt med sändningsrättigheter, men en mening om resultaten från loppen borde Sportspegeln kosta på sig.
Svenska bilsportsförbundet verkar ha mycket att lära om marknadsföring. Precis som inom facket och riksdagen, verkar engagemanget snart sina, när stolen man sitter på är alltför bekväm.
På kontinenten är Marcus och förarna stora idoler med beundrarskaror, men här hemma är det mycket tyst.
Trots Sveriges prestationer både nu och i det förgångna är det som ett Formel 1 lopp knappast har ägt rum. Dålig medial bevakning gör att sponsorstöd kan utebli, vilket ger negativ spiral, där duktiga förare aldrig får chansen att komma fram.
Däremot kan Sportspegeln bevaka varenda fotbollsmatch, med långa intervjuer både före och efter. Zlatans prestationer har uppmärksammats under många år, på längden, tvären och på höjden i varje vrå.
Kan det bero på okunnighet eller att journalisterna mer vill höja upp Rinkeby än Kumla och Örebro?
