I utrikesdeklarationen 2018 meddelade utrikesminister Margot Wallström att den svenska staten, genom anställda vid UD, ska publicera texter om kvinnor på Wikipedia. Kampanjen beskrivs som ett led i Sveriges feministiska utrikespolitik. Så här ser den ut i praktiken!

Illustrationen kommer från ”Steget efter” twitterkonto. 

Uteblivna trakasserier oroar

”Ja, här gäller det att ta för sig” utbrast en charmig äldre herre med glimten i ögat, när han passerade under misteln och höll på att krocka med min dotter i dörren, på helgens julmarknad.”Vilken tur” viskade hon till mig, som redan passerat denna löftesrika symbol, ”att jag inte är en radikal feminist, då hade detta kunnat publiceras som en kränkning under #MeToo”.

Något som oroar mig är, att jag själv aldrig varit utsatt för sexuella trakasserier. Trots glada dagar under ungdomen och yrkesåren.

Kanske sjukvårdens kvinnoöverskott satte konkurrensen ur spel under arbetstiden?

Visst har det hänt, att det några enstaka gånger kommit en inlindad förfrågan från någon doktor, som passerat trygghetszonen och som ville ha sällskap på kammaren, utöver sin fru. Men, när det blev ett tydligt nej på denna intresseförfrågan både muntligt och med kroppsspråk, så avstannade dessa inviter och ointresset verkade ha spridits till eventuella kollegor av samma skrot och korn.

Visserligen kan uteblivna trakasserier vara bevis på samma tråkighet, som en tom almanacka, vilket numera verkar vara samma fasa, som cancer eller en stroke för dagens kvinnor från späda år fram till hemmets rollator. 

Att påvisa sin upptagenhet är ett mått på socialt status och håller varumärket uppdaterat.

1000 vänner på fejan verkar bekräfta hög attraktionsgrad och att vifta med sin mobil eller en liten (omodern) almanacka och högljudd förklara att då kan inte jag, för då skall vi till Provence, ha middagsbjudning, åka på teaterutflykt, fira barnbarns födelsedag, köruppvisning, yoga, gym, SPA osv. Så frågeställaren förstår vilken viktig person som finns i väninnegänget.

Avundsjuk eller misstänksam mot imponerande aktivitetsradie är frågan?

Varför har vissa kvinnor aldrig blivit utsatta för sexuella trakasserier?
Beror det på att vi är så fula och sura, så inte ens fyllo höjer blicken?

Jag frågade först mina döttrar om mina uteblivna trakasserier från män hade gått i arv?

Och det hade det!

Båda ser bra ut, är socialt omtyckta, glada, har humor och kan ge svar på tal.

Men det som lugnar mig beträffande vår oförmåga till trakasseri inbjudan var konstaterande från en av deras pojkvänner, att man sätter sig inte på en tjej, med fast blick och som ger ett avväpnande och tydligt svar, viket gör att testosteronet dalar och man kommer av sig.

Undantag från denna regel är dock centralens invandrargäng som hojtar hora, så fort unga kvinnor passerar, men det har nu blivit så normaliserat, att det ingår i gatubilden, precis som bilbränder och stenkastning. Så sökarljuset riktas enbart mot vita män, som hoppat över skranket eller vad värre är endast försökt sig på en klumpig uppvaktning.

För att vara tydligt, så tvivlar jag inte alls på att vissa män har gått över anständighetens gräns och har tagit för sig med allt från plumpa antydningar till grova övergrepp.

Vad som dock upprör mig ännu mer är att förortens kvinnoförtryckande ”skäggiga skuggor” knappt är synbara skuggor för det tongivande etablissemanget. Och skulle en ung kvinna, våga skriva på detta Metoo upprop, så åkte hon nog snabbt ut på balkongen.

Det jag tvivlar på är om alla utsatta kvinnors signalsystem presenteras ärligt vid otillbörliga närmanden under #MeToo. För vårt minne är förrädiskt. Vi minns det vi vill minnas och glömmer resten, där medskyldigheten kan vara stor.

Kulturelitens dubbelmoral
Störst frekvens av skitstövlar verkar finnas inom kultureliten, där ”Kapten Klännings” dubbelmoral verkar ha spridits till andra feminist- och mångkulturspredikande alfahannar.

Men det som saknas i MeToo debatten är just kvinnors medskyldighet med uppmuntrande leenden, varma ögonkast och knappar som knäppts upp över behagen, som kan göra att den manliga GPS:en visar fel.

Olika mål
Problemet är att parterna kan ha olika mål med sitt agerande. Han vill bara lätta på trycket, medan hon hoppas på snabbare karriär, stadigt sällskap eller andra fördelar och flamsar med alldeles för länge. När måluppfyllelsen uteblir, så kan den utgöra en högre grad av kränkning än själva medlet, medan han bara känner förvirring, när offerkoftan tas på över den nu knäppta blusen.

Men, nu djävlar skall dessa karlslokar få igen. Minnesbanken är välfylld av oförrätter, som sätts på pränt och skulle minnet svika, så kan MeToo:s systrar få det att vakna till liv igen.

Jag tänker på Julian Assanges kärleksäventyr i sänghalmen med två kvinnor, där efterspelet med oskyddat sex blev alibi för inspärrning på Ecuadors ambassad av tjänstvilligt svenskt rättsväsende, där proportionerna är groteskt förvridna i sitt fjäskeri mot USA. En skandal utan dess like, jämfört med förståelsen från dagens domstolar. Där frisläppande av våldtäktsmän från invandrargäng till lite samhällstjänst har blivit legio, eftersom dessa gossar med flexibel ålder mår dåligt och inte kan utvisas.

Konstigt är också medias val av namn, när det gäller publicering. Martin och Lars har stort samhällsintresse, men inte Jean och Somal?

”Sila mygg och svälja kameler” är numera lika heligt, som allas lika värde svamlet, inom hela det offentliga Sverige.

Gudrun Schyman konstaterar glatt att det är dags för män att bli människor, men jag vill bestämt komplettera med kvinnor.

Nu hoppas jag bara på utdelning av mistelinköp till julhelgen!

Denna text har tidigare publicerats på Arnstbergs&Sandelins blogg, ”Invandring och mörkläggning” den 11 december.

Nyheten på DN debatt den 11 dec var att fd. ordföranden för LO-förbundet kommunal  Anneli Nordström, lämnar socialdemokraterna för att bli medlem i feministisk initiativ.

Att ”kaka söker maka” är väl känt, men vi får se hur detta går.

Risken är stor att två sådana egotrippade och självuppfyllda kvinnor som Gudrun Schyman och Anneli Nordstöm på sikt kan ryka ihop. 

Gemensam nämnare finns dock för samarbete; att låta andra betala för sina excesser.

Så här skriver författaren Rebecca Uvell på sin blogg den 12 dec (www.uvell.se) i sin artikel om ”Feministisk initiativs politik, gammal skåpmat”

”Nordström är mest känd för att ha betett sig som mängder med andra fackpampar före henne oavsett snopp eller snippa – spritfester, lyxkrogar, utnyttjat medlemmarnas kursgård för semestrar, lägenhetsaffärer etc. Är det någon som gjort underverk för att göra ordet ”fackpamp” könsneutralt så är det Anneli Nordström”

  Det var Rebecca Uvell, som skåpade ut FI:s politik i en debattartikel i valrörelsen 2014, som delades > 50.000 ggr!

Detta är några axplock från Rebeccas artikel den 12 dec, med egna synpunkter.

FI:s partiprogram är lika förskräckligt i dag, med bara små justeringar från 2013 års elände.

Dessa kvinnokämpar vill införa;

– gåvoskatt

– förmögenhetsskatt

– fastighetsskatt

– ökade energiskatter

– finansskatt

Dessutom vill de;

– avskaffa Rot/Rut avdragen

– avskaffa jobbskatteavdragen för alla med månadsinkomst >  30.000 kr

– ha öppna gränser till Sverige, för alla som vill hit oavsett skäl

– avskaffa skatteparadisen??

Hur nu det ska gå till får vi inget konkret råd om, eftersom länder själva bestämmer över sina skattesatser.

Dessa kvinnokämpar lever helt i det blå utan verklighetsförankring. Att bryta normer är viktigare än verkligt jämställdhetsarbete. Identitet med kön och ursprung är viktigare än kompetens.

Om något går snett är felet jämt alla vita mäns.

Nya familjemönster skall sanktioneras, enkönade föräldrapar prisas, oavsett hur ungen mår. Abort är bara ett av många preventivmedel, när eget ansvar väger lätt. Kvinnans rätt till sin kropp triumferar, att nytt liv därmed släcks är inget som FI:s medlemmar intresserar. 

Om Gudrun Schyman tror att hon genom Anneli Nordström nu skall locka över LO kvinnor till FI, lär hon bli besviken.

Arbetarkvinnor och kvinnor från lägre medelklass nonchaleras, till skillnad från deras gelikar som oavsett kompetens, skall tryckas in i bolagsstyrelser, annars blir det kvotering.

Lågutbildade Anton i Filipstad, som hamnat vid sidan av, kan inte charma dessa rödstrumpor lika bra som Ahmed från Irak. Kanske är det mörk hud och guldbruna ögon som mer attraherar, än ljus och blå?

Diskriminering råder beträffande utanförskap, men drabbar det en kille från Filipstad, så är det inget att ha.

Att unga ofta curlade kvinnor kan charmas av denna politik kan jag ha överseende med, men när äldre kvinnor också åker dit, då förstår jag att förnuftshjärnan har besegrats av känslohjärnans amygdala.

Sålunda kan kvotering efter identitet förvandlas till en fara. När det gäller kvinnligt kön finns risk för bumerangeffekt mot framtida jämställdhet om bara amygdala får tala.

Wikipedia:
”Feminism är en samling rörelser och ideologier vars målsättning är att alla oavsett kön ska ha samma rättigheter, möjligheter och skyldigheter och där feminismen verkar för kvinnors politiska, ekonomiska och sociala rättigheter.”

Åhlens höstmagasin har delats ut i våra brevlådor.
Motströms är rubriken, som efter genomläsning hellre borde bytas ut till medströms.
På omslaget finns supertalangen Saudi Ali, iklädd huvudduk och som lovat sig själv att alltid stå rakryggad och aldrig vara tyst.
Tyst är hon däremot om huvuddukens förtryck av muslimska kvinnor.

Feminister i Sverige tar sjalen på, att deras medsystrar i Iran kämpar för att få ta den av, verkar inte röra henne i ryggen.
Alibi är nog valfrihet och en snygg modedetalj. Modeindustrin hakar på, för sjalar, heltäckande slöjor och burkinis går att göra vinst på och så vill man både tillhöra och tillfredsställa main streams gruppens krav.

Saudi Ali är expert på migrationsverket och hennes chef Anders Danielsson har äntligen slutat och skall rädda barn i stället för flyktingar.
Själv har hon nu siktet inställt på FN och kanske kan hon där inspirera till fler huvuddukar i FN:s korridorer?

Förmodligen har hon inte fått ansiktet blåslaget, som en av mina patienter fick av en svåger, när hennes huvudduk hade halkat av ute på stàn.

I Hedemora blev en kvinna från Syrien nyligen misshandlad av en man för sin livsstil och för att hon inte bar traditionell klädsel och hon är inte ensam om hoten från dessa fundamentalistiska män.(Svt Nyheter Dalarna 2016-09-26)

Denna smygislamisering med krav på könsseparering skrämmer mig. Skilda festivalplatser, badtider, gympatider etc. Det är ingen valfrihet, utan ett stort förräderi mot gårdagens kvinnokämpar.

Islamvänliga miljöpartister kämpar hårt för sina fundamentalistiska vänner och undfallande kommunpolitiker har svårt att hålla emot.
I fronten går som vanligt Gudrun Schyman och hennes framfart underlättas av bortskämd medelklass i huvudstaden.
Unga radikalfeminister applåderar på hennes väckelsemöten och söders journalister gör reportage och oavsett vilka dumheter hon gjort får de ett skimmer av mod och frigörelse från gamla och unkna strukturer.

Under 70-talet lanserades radikalfeminismen, vars mest kända namn var Shulamith Firestone (1945-2012) amerikansk feminist teoretiker och författare och som tillsammans med Ellen Willis lanserade rörelsen ”Redstockings of Womens Liberation Movement” i Sverige känd som ”rödstrumporna”, den andra vågens kvinnorörelse.

Nu lanserades begrepp som kvinnans underordnade ställning, könsmaktsordning, patriarkaliska strukturer och allt elände berodde på det motsatta könet.
Inspirationen till detta könskrig kom från marxismens syn på förhållandet mellan kapitalägarna och arbetarna, en motsättning som också besjälade Schymans beryktade talibantal.

De tidiga och däremot mycket modiga kvinnokämpar/suffragetterna, som under mitten av 1800-talet kämpade för bättre levnadsvillkor för kvinnor, spikade inte fast männen vid skampålen. Trots att den tidens kvinnor verkligen var underordnade männen i arbetslivet.

I dag har stora framsteg nåtts i jämlikhet mellan könen, att kvinnor tjänar mindre än män beror på fler faktorer än patriarkaliskt förtryck.
Fel yrkesval och alldeles för lång föräldraledighet gör att de släpar efter. Dagens karriär måste ständigt uppdateras. Att mysa hemma i upprepade föräldraledigheter och sedan gnälla över uteblivet lönelyft och befordran är bara en offerkoftas mentalitet.

Med sorg konstaterar jag att dessa falska feminister helt har glömt bort klasskillnader och förtrycket av kvinnor inom islam. Lågavlönade kvinnor som sliter inom vård och omsorg lämnas därhän. Kvinnor och unga som förtrycks i förortens enklaver blundar man för.
Kanske är detta medeltida och patriarkaliska kvinnoförtryck för stort för att väcka deras engagemang? Där ser ”skäggiga skuggor” till att inte en hårslinga tittar fram. Saudi Alis strikta huvudbonad får säkert applåder av dessa kvinnoförtryckande män.

Dessa högljudda feminister har i stället lagt allt krut på kvotfördelning efter kön i bolagsstyrelserna och propagerar för rätten att få dölja sitt hår och sin kropp i skylande kläder. Att de därmed sätter stopp för småflickors rätt till rörelsefrihet, är inget som upprör dessa bakåtsträvande själar.

Dessvärre finns ett dolt förakt för kvinnor som inte håller med om männens alla elakheter.
I en artikel i Dalarnas Tidning från den 16 september i år avfärdar Gudrun Schyman landsortens kvinnor som mindre vetande och som inte begriper sitt eget bästa.
Argumentationen känns väl igen om alla som inte längre röstar rött på grund av arbetarrörelsens svek mot sina egna bröder och systrar.

Artikeln återgavs nyligen i Göteborgsposten av krönikör Joakim Lamotte, hans krönika har
rubriken ”Schyman avfärdar folk från landet som mindre vetande.”

Moderaternas partiordförande Anna Kinberg Batra hade i alla fall vett att inför en skolklass göra avbön för sitt korkade uttalande att ”Stockholmare är mycket smartare än lantisar.”
Hon skyllde på ungdomssynder och att hon hade nyktrat till.

Även om Gudrun Schyman har nyktrat till, så eskalerar bara hennes ungdomssynder. Förmodligen får hon abstinens om hon inte regelbundet applåderas av huvudstadens lojala och beundrande journalistkår. Men någon äkta feminist är hon inte.