Linköping visar åter hur staden ligger i framkant med rekord i skjutningar och där gängens idéer blir verklighet. Åter ett mord på öppen gata i stadsdelen Lambohov.

”Vid 1-tiden under natten mot onsdagen larmades polisen till stadsdelen Lambohov i Linköping. Där påträffades en skottskadad man i 35-årsåldern vars liv inte gick att rädda.”

Bildkälla: Samnytts länk, med Arkivbild/Faksimil Youtube.

• https://samnytt.se/man-ihjalskjuten-pa-oppen-gata/?utm_source=Push-notiser&utm_medium=organic

• https://www.svd.se/man-skjuten-till-dods-i-linkoping

Därför är rubrikens fråga mycket berättigad, som kommer från En bloggföljare, som skickar Helena Edlunds fråga vidare, som publicerats i Snapphanen.

”Sverige är i krig – när vågar vi säga det högt. (Sverige er i krig – hvornår tør vi sige det højt)

Av Helena Edlund, präst, officer

http://helenaedlund.se/om-mig/

"Under några decennier har Sverige förvandlats från ett av världens tryggaste länder till ett samhälle där terror och mord har blivit en del av vardagen. Men med bombningen i Göteborg korsades en gräns, och nu måste frågan ställas: När ska vi erkänna att Sverige är i krig?

Egentligen var det bara en tidsfråga innan det skulle bli ett stort mordförsök. Ja, jag använder ordet ”mord”, för det är precis vad det är när någon lägger en kraftfull sprängladdning på ett bostadshus där familjer sover. Men i Sverige har vi lärt oss att inte kalla saker vid deras riktiga namn; här pratar vi om ”gräl”, ”explosioner” och ”skjutavsnitt” istället.

Det normaliserade våldet

Dessa explosioner och skjutningar har nu blivit så vanliga att invånarna har normaliserat dem och medierna knappt rapporterar om dem. De händer i princip dagligen, och även när barn och unga dör, resulterar det bara i några få kommentarer. Inget mer. Inga demonstrationer. Inga ministrar tvingas avgå. ”Akta dig – det finns inget att se här!” Och på tv sänder de ”Idol”, och Systembolaget är öppet, så då är allt som det ska?

Svensken har precis som grodan kokats så långsamt i denna häxbrygga att han inte känner att vattnet har börjat koka.

Men faktum är att det finns fler skjutavsnitt och explosioner i min närhet nu än när jag var i Afghanistan. Där var jag utrustad med skyddsutrustning och automatvapen, men i Stockholm får jag inte ens bära tårgasspray för att skydda mig själv och mina barn. Här förväntas det bara att vi korsar fingrar och hoppas att det inte påverkar vår familj nästa gång. Bättre du än jag, som man säger, "explosioner" och "skjutavsnitt" istället.

Fel plats vid fel tidpunkt

Under många år har politiker och myndigheter berättat för oss att det här är överenskommelser mellan kriminella, och att det är liten risk att välskötta medborgare påverkas. De som faktiskt blev påkörda ändå – det vill säga de som sköts, sprängdes eller knivhöggs – sägs ha ”varit på fel plats vid fel tidpunkt”. Men hur kan du vara på fel plats vid fel tidpunkt när du är på väg till jobbet, går en promenad eller sover i din säng?

När jag själv bodde i Malmö och väcktes av skott eller detonationer, lärde jag mig snabbt att ta reda på om det var nära hemmet, och om det inte var det, somnade jag snabbt igen. Innan min yngste son hade fyllt sex år hade han väckts av både ett gängmord utanför porten och en bombattack på gatan. Föräldrar kan försöka förklara kulhål i fasaden för en femåring utan att skrämma barnet. Tro mig: Det är svårt.

Krig med låg intensitet

På sociala medier och i dagliga samtal har röster i ett par år sagt att det pågår ett lågintensivt krig i Sverige. Det finns inga soldater på gatorna och inga bombplan som tappar lasten över städerna, men risken för våld är ständigt närvarande i stora delar av landet. Grupper kämpar mot varandra, men vem som helst kan påverkas. Osäkerhet är därför ständigt närvarande - och det är just det som kännetecknar lågintensiv krigföring. I ett krig med låg intensitet utförs attacker för att stressa polisen, bryta ner myndigheterna och sätta förtroende mellan människor ur spel. På detta sätt kollapsar samhället långsamt, och därmed också människorna.

Nu har ytterligare en gräns passerats när en bombattack mot ett flerfamiljshus i Göteborg skadade mer än tjugo personer, fyra av dem allvarligt. Det är nu inte längre möjligt att förneka att svenska gator, torg och bostadsområden har förvandlats till terrorscener. När vanliga, välskötta medborgare inte ens är trygga i sina egna sängar är det rättvist att säga att vi har lämnat kriget med låg intensitet och befinner oss i ett krigstillstånd. I ett krig med låg intensitet utförs attacker för att stressa polisen, bryta ner myndigheterna och sätta förtroende mellan människor ur spel. På detta sätt kollapsar samhället långsamt, och därmed också människorna

”Fly för livet”

En kommentar som upprepades flera gånger i medias rapporter från Annedal, var att människor tvingades fly för livet. Denna mening låter konstigt bekant för svenskar. Detta är vad vi har fått som en förklaring till att Sverige har tagit emot två miljoner migranter de senaste 20 åren – det är vår mänskliga plikt att välkomna människor som har flytt för sina liv. Men vart ska vi fly när våra hus sprängs? När vaknar våra barn från skott? När skadas våra anhöriga, fysiskt eller psykiskt, av attackerna?

Svara mig gärna här: Nu när svenskarna i decennier har öppnat sina hjärtan för människor som flydde för sina liv – vart ska vi fly när våra liv hotas?

Många som bodde i huset i Annedal ska ha sagt att de nu vill flytta från Göteborg. Det har helt enkelt blivit för farligt att bo där. Men vart skulle de fly? Det är inte mycket säkrare någon annanstans i Sverige. Kommunalrådsledaren i Göteborg, moderaten Axel Josefson, sa också under förmiddagens direktsändning från Övre Husargatan att ingen behövde känna så här.

– Man ska inte vara rädd för att man ska ha bomber och skjutningar i sina bostadsområden, sier Axel Josefson i intervjuet med Göteborgs-Posten.

– Du ska inte vara rädd för att ha bomber och skjutningar i dina bostadsområden, säger Axel Josefson i intervjun med Göteborgs-Posten.

Nej. Du borde inte vara det. Inte i den bästa av världar. Men bomber och skott är inte fantasier, och människor lider inte av ”bombfobi”. Rädslan är berättigad. Det finns riktiga bomber som exploderar i trapphus, på balkonger och i sovrum. Bomber med explosiv effekt för att skrämma, stympa och döda. Sådana bomber bör man frukta. Tro mig!

För på platser där du kan stöta på sådana bomber i ditt vardagsliv är det inte säkert att vara. På dessa platser är det krig.…”

——————————————————————————————-

Omskrivningar av invandringsrelaterad brottslighet från systemmedia börjar nu bli pinsamma och ger upphov till både ironi och stor munterhet på sociala medier.

Media och Verkligheten

• Explosioner = Bombattentat
• Grupperingar = Våldsbenägna klaner (kanske ville media få oss att tro att det var etniskt svenska docenter och studenter som slogs utav helvete i Lund)
• Linköpingsbo, Norrköpingsbo, Svensk osv. = Kriminell ung man, ofta med utomeuropisk etnicitet
• Ingen misstänkt, ingen gripen = med stor sannolikhet en ung man från 2:a generationens invandrare

I systemmedia är etnicitet tabubelagt, till skillnad från postmoderna identitetspolitikers hyllningar, för karriären går som smort för utomeuropiska migranter oavsett deras vandel.

Vänstern med liberaler lever i symbios med mångkulturens berikare, bidrag mot röster. PK folket måste ständigt visa sin tolerans och inkluderingsvilja mot sin nya väljarbas, även om vissa av dem rånar, våldtar, skjuter, spränger, mördar och eldar upp oss, medan alltför många av deras bröder och systrar tiger och samtycker.

Eftersom det är välfärden majoriteten vill ha, inte demokrati, inte våra värderingar och vårt sätt att leva.