”Minst 90 procent av den svenska befolkningen anser att det som pågår är galenskap. Men de tror samtidigt på de galnas beskrivning av SD. Även om allt fler upptäcker att de galna ljuger, så tycker jag att långsamheten i uppvaknandet (någon procent per halvår?) tyder på flertalets slöhet härvidlag.”
Om inte ens Anders Lindbergs kommentarer om den tröga regeringsbildningen kan få dem att vakna, då är hoppet förlorat om tillnyktring till folkstyre.
Folket har alltid blivit styrda av makthavare, men skillnaden är att folkhemmet byggdes upp under ledning av de som själva hade tillhört den arbetande klassen. I dag är avståndet till folket det enda som utmärker den politiska eliten och deras gynnade förkunnare. Vilket inte är få.
” …Hotet från sverigedemokraterna handlar, tror jag därför, om livet självt. Många är rädda för att sverigedemokraterna skulle utgöra en fara för deras försörjning och livsstil om partiet fick inflytande….” skriver Peter Engellau i Det Goda Samhället.
Lars Bern beskriver i NewsVoice om Folkpartiets uppgång och fall. Från den välutbildade och kunnige Bertil Ohlin till den okunnige och EU frälsta Jan Björklund. Mellan dessa herrar presenteras alla övriga partiledare som jämnat vägen till förfallet och jag fick här en förklaring till att jag alltid tycker så illa om Ernst Kleins krönikor i lokaltidningen. Där luktar det globalt ”rövslickeri” lång väg i hans hyllningar av dess beundrare.
Samma utveckling har skett inom alla partier, där nog miljöpartiet tar priset i urartning från gräsrötternas ursprungliga idéer.
Utrensningen av oliktänkande, som oftast tillhör de skarpaste hjärnorna är partiledningarnas högsta prioritet. Vilket beror på att de i toppen skärmat av sig för verkligheten i sitt bekväma liv.
Här följer tyvärr SD samma mönster.
Jag tänker främst på Anna Hagwall, född i Ungern med åsiktsförtrycket inbränt. 40 år senare blev hon ”Petad ur laget” för att hon hade fräckheten att lämna in en mycket adekvat motion om en större ägarspridning av media, att presstödet skulle tas bort och att SVT skulle vara en kanal som alla andra och kunna väljas bort.
Det tog hus i helsike, media förklarade att hon var antisemitismens ansikte, men det värsta var att Åkesson och hans gäng utan diskussion uteslöt henne ur partiet.
Var de rädda för hennes erfarenheter och engagemang för värdlandet skulle överglänsa deras egna eller var det eftergivenheten mot 7-klövern för att få fler röster?
(I boken ”Priset- tolv författare om svensk repression” av K-O Arnstberg kan Du läsa om hennes öde i kapitlet ”Petad ut laget.”)
Tänk om alla petade i partierna skulle fått vara kvar, då hade landets utförsbacke varit mindre brant.
4 tankar kring ”Partiers uppgång och fall”
Har funderat på SDs ovilja att ställa upp för de medlemmar som råkat i onåd hos gammelmedia.
För min egen del är det viktigt att ställa upp för de sina även när det blåser snålt.
Att sedan ofta är som i SDs fall många gånger de mest skärpta och dugliga som sparkats
gör inte saken bättre.
I det militära var det de svaga befälen som hade problem med vildhjärnorna.
Kan man dra någon slutsats av det resonemanget?
Jag har alltid tyckt att Åkesson och Karlsson gett ett dugligt intryck. Men finns där trots allt en räddhågsenhet?
Jag blir inte klok på orsakerna till ev. räddhågsenhet. Kunskapsbrist? Konkurrensrädsla? 7-klövern fjäskeri? Baktanke att komma in i värmen?
Oavsett svar så är finns bara SD som oppositionsparti, även om jag föredrar mer raka besked som hos AfS.
(Annie Lööfs besked förstår hon nog inte ens själv, hux flux så blev det Löfvens och Kristerssons fel att ingen regering är på plats. Att skylla ifrån sig är hennes paradgren).
Socialister resonerar som barn. Det är andras fel.
Lindbergs synpunkter påminner mig om en bilkrock jag var med om för många år sedan. En kvinna körde på min stillastående bil och skadade min bakdörr.
Kvinnan resonerade som Anders Lindberg:
– Om du inte kommit hade det aldrig inträffat!
Har funderat på SDs ovilja att ställa upp för de medlemmar som råkat i onåd hos gammelmedia.
För min egen del är det viktigt att ställa upp för de sina även när det blåser snålt.
Att sedan ofta är som i SDs fall många gånger de mest skärpta och dugliga som sparkats
gör inte saken bättre.
I det militära var det de svaga befälen som hade problem med vildhjärnorna.
Kan man dra någon slutsats av det resonemanget?
Jag har alltid tyckt att Åkesson och Karlsson gett ett dugligt intryck. Men finns där trots allt en räddhågsenhet?
Jag blir inte klok på orsakerna till ev. räddhågsenhet. Kunskapsbrist? Konkurrensrädsla? 7-klövern fjäskeri? Baktanke att komma in i värmen?
Oavsett svar så är finns bara SD som oppositionsparti, även om jag föredrar mer raka besked som hos AfS.
(Annie Lööfs besked förstår hon nog inte ens själv, hux flux så blev det Löfvens och Kristerssons fel att ingen regering är på plats. Att skylla ifrån sig är hennes paradgren).
Socialister resonerar som barn. Det är andras fel.
Lindbergs synpunkter påminner mig om en bilkrock jag var med om för många år sedan. En kvinna körde på min stillastående bil och skadade min bakdörr.
Kvinnan resonerade som Anders Lindberg:
– Om du inte kommit hade det aldrig inträffat!
Tack för en mitt i prick liknelse!