I boken ”Den sista grisen” är denna kända kulturpersonlighet härligt provocerande i sina aforismer och korta betraktelser.
Texten är enkel, klar och mycket relevant, till skillnad från alltför många andra kända kulturpersoners pennor.
Det främsta syftet med deras språkliga extravaganser verkar vara att imponera på andra upphöjda gossar i flocken.

På sid 44 skriver Horace Engdahl om min röda ungdom.

”En revolutionär situation existerade i världen under slutet av 50-talet och början av 1960-talet, när de socialistiska staterna och befrielserörelserna var som mest framgångsrika, men knappast senare.
Händelserna 1968 markerade slutet av en epok, inte början.
Studentrevolten och motkulturen (ett numera bortglömt ord!) var ett slags efterfest för västvärldens medelklassungdom, som glatt stormade på medan USA stärkte sitt grepp om världsekonomin och Sovjetunionen genomförde den mest massiva militära upprustning som någonsin förekommit i fredstid, med oförutsedda följder för systemet.
Hade det varit allvar när 68:orna föreställde upprorsmakare, hade de aldrig fått spela den rollen. Starkare män hade ryckt ifrån dem megafonerna och sagt åt dem att gå hem till mamma.”

Om vi gått hem till mamma, kanske vårt samhälle skulle ha sett annorlunda ut i dag.
För nu sitter många av dessa ”upprorsmakare” som aldrig nyktrat till, på välbetalda poster och kliar varandra på ryggen och bekräftar varandra med varandras åsikter i sann konsensusanda.
Dessa toleranta pojkar och flickor har nu blivet de mest intoleranta, mot allt och alla som avviker från den rätta läran.
Jag har sedan länge förstått att mångfald inte gäller avvikande åsikter och erfarenheter.
Jag har också förstått att det inte är jag som lämnat det röda för det blå, det är samhället och världen som har förändrats.
Att arbeta och göra rätt för sig sitter mycket fast från min barndom, det är bara Jantelagens inflytande som minskat.
Tyvärr har alltför många av 68:orna förvandlat svensk demokrati till ett tig eller tyck som vi samhälle!