I Sydsvenskan (2016-05-01) skrev kolumnisten Carl Rudbeck bland annat följande om gräsrötter som tröttnat på att vara bortglömda av politiker och som gör uppror genom att rösta på fel parti. En utveckling som skett i hela Europa.

”Dessa missnöjda bildar inte brevlådeföretag i Panama utan tar sin tillflykt till en allt högljuddare och argare populism. De känner sig maktlösa och vanligen med rätta. Eliten klarar sig alltid. Den ger varandra fina jobb med höga löner och fördelaktiga pensioner som tillåter detta nya frälse att köpa privat och förstklassig utbildning, trygghet och vård som den råa hopen inte längre ens vågar drömma om”.

Förstår att jag tillhör både populisterna och den råa hopen.
Men för att bli helt säker så måste jag först slå upp ”populism” i Wikipedia.

”Populism (från latinets populus ”folk”) politisk rörelse som vädjar till folket och sunt förnuft samt angriper en politisk eller social elit, ofta utan grund i en speciell ideologi.”

Men ordet populism används ofta nedsättande av eliten (politiker, media, kultureliten, företrädare för fackföreningar, organisationer, kyrkan, vänsterintellektuella, kapitalägare, välbeställda med flera).
Jag förstår däremot inte varför vi som lever våra liv i strävsamhet utan större åthävor, går till jobbet, eller förtvivlat kämpar för att få ett, betalar vår skatt och kan skilja på mitt och ditt och ställer upp för våra nära och kära skall kallas för ”den råa hopen” och inte den falska eliten med sin dubbelmoral?
Det är väl inte konstigt att vi till slut blir förbannade när vi ser denna eskalering av orättvisor.
Politiker som inte levererar vad de lovar inför valen, trots att de under förra året drev in 1740 miljarder i skattekronor från arbetare och företagare.
Bostadsmarknaden fungerar inte, polisen ids knappast registrera vardagsbrott, skolan håller inte måttet, resultaten sjunker som en sten i internationella mätningar och långa vårdköer är mer regel än undantag, fattigpensionärerna ökar och gamla sätts på undantag.
Det är alltid vi som får betala och får ta de negativa konsekvenserna av felaktiga politiska beslut, finanskriser och invandringens astronomiska kostnader.
Trots att det är vi som bär upp hela samhället och håller produktionsapparaten i gång. Det är bara inför valen vart fjärde år som vi uppmärksammas med fagert och inställsamt tal.
Därför växer populisternas skara, när rättvisan åderlåts och landets egna medborgare alltid får betala, men själva sätts på undantag.
Från sin moraliska piedestal eliten på oss tittar ner, men till min glädje ser jag hur deras piedestal börjar svaja alltmer.