Den 20 september 1996
Efter midnatt, natten mellan fredag och lördag ringer min telefon.
”Mamma, mamma hela biblioteket brann upp, vi hann precis ut…”
Min dotter var studentvärdinna på humanistdagarna och gjorde tillsammans med sina studentkamrater en heroisk insats. Upptäckte att det brann, hämtade vakter och hjälpte till med utrymningen. Alla hann ut.
I lördagens Östgöta Correspondenten (1996-09-21) skriver en av föreläsarna ”Ett dåd av barbarisk ondska” och fortsätter sin artikel….”det gamla fina biblioteket var fullt av unga studenter och humanismens mogna frivilligkår av goda medborgare.”
Finns det goda medborgare, så måste det finnas onda.
Nu blev branden genast stämplat som ett rasistdåd utförd av onda nazister, trots att bevisen var otillräckliga, sedan avstannade rapporteringen och blev det tyst i media.
I biblioteket låg även invandrarbyrån, där det tidigare hade skett småbränder i papperskorgar.
Polismästare Ylva Orrenius sa efter branden att ”Vi bedömde att invandrarbyråns egen personal var bättre skickade att sköta bevakningen av sina egna lokaler.”
En katastrofal felbedömning.
Min dotter och en kamrat upptäckte branden och larmade en vakt. Eldhärden var då begränsad, men spred sig snabbt eftersom vakten och en annan person ej lyckades sätta på vattnet i brandslangen.
Kamraten och min dotter sprang ut i en korridor för att se att ingen var kvar i rummen på övervåningen, en dörr går plötsligt i baklås bakom dem! De hade en gudomlig tur att en vakt hörde deras bankande och rop på hjälp och de kunde släppas ut.
Genom tjock, svart rök kunde de ta sig fram till trappan och utgången. Minuterna senare rasade övervåningen och trappan ner i eldhavet.
Frågan jag och många andra ställde var ”Varför flyttades inte arrangemanget till annan lokal, när man efter tidigare bombhot kände till riskerna?”
Det var invandrarbyrån som var bombhotad inte biblioteket. ”Att inte ge efter för mörkrets krafter” var tydligen viktigare än att ta hänsyn till människoliv.
En mycket nervös stämning rådde när jag efter en tid åter tog kontakt med polismästaren med frågan, om man hade någon misstänkt gärningsman. Svaret uteblev och jag ombads kontakta högsta polisbefälet i Stockholm för mer information.
Min fråga till honom var om det inte lika gärna kunde ha varit en förfördelad invandrare som nazist som anlagt branden? Svaret blev jakande men att bevis saknades i dagsläget och jag fick munkavle, det vill säja lova att inte gå vidare med dessa uppgifter.
Misstanke fanns om en person med god lokalkännedom och som hade nycklar till biblioteket. En person från biblioteket eller invandrarbyrån, var frågan.
Denna händelse visar bara på hur snabb media med sin journalistkår är att se händelser i svart/vitt och dela upp oss i onda och goda medborgare, utan fakta och tillräckligt underlag.
Tyvärr får de stöttning av den vänsterintellektuella kultureliten och en alltför stor del av etablissemanget.
Jonas Gardell gjorde show av det hela och sade i kommande föreställning ”att i Linköping bränner man bibliotek” underförstått att ”man” var en ond medborgare.
Att det lika gärna kunde ha varit en arg/besviken invandrare fanns inte i hans inskränkta tankevärld.
Viktigast för journalistkåren tillsammans med denna omhuldade kulturelit är att alltid få framstå som god, deras medel är att kalla alla andra med avvikande åsikter för onda.
Främlingsfientlighets- och rasiststämpeln tas snabbt och lättvindigt fram. Deras ideologiska skygglappar utgör hinder för att både se och förstå en komplicerad verklighet, som inte är svart/vit utan grå.
PS. Min insändare till Östgöta Correspondenten om denna tragiska händelse med personliga åsikter publicerades självfallet inte, kanske ville redaktionen inte att pågående humanistorgie skulle svärtas ner. DS.
En tanke kring ”Munkavle efter biblioteksbranden 1996 i Linköping”