Inget ansvar

När jag läser Anna Dahlbergs text om uteblivet ansvar i Rosenbad, så kommer jag osökt att tänka på den gamla ramsan om pojken som inte ville gå till skolan.

Hans mor försökte förgäves få hjälp av riset, elden, vattnet, oxen, slaktaren, repet och råttan utan resultat. Men när hon bad katten om hjälp så hände det saker. Katten rusade på råttan, som gnagde på repet …. och när riset gjorde sitt, så sprang pojken till skolan!

Denna sedelärande ramsa finns i många länder, i lite olika versioner.

Maktmänniskor sviker sitt ansvar och skyller på varandra i den offentliga ansvarskedjan, därför anser de sig vara helt oskyldiga när de kört ner i diket.

Till slut är tiden mogen, saker händer då fort och staten som inte hängt med förfäras och förstår inte hur medborgare kan trilskas och rösta så fel.

Reviderat ansvar

Kanske var det Olof Palme som låg bakom revideringen om tjänstemannaansvaret 1974, vars uppdatering började gälla 1975?

Kanske anade han redan då vad riksdagens mångkulturella beslut skulle leda till, för politiker fick fritt spelrum för sina ambitioner, utan personligt ansvar.

Faktum är till skillnad vad många tror, så finns tjänstelagstiftningen kvar för myndighetsutövare med maxstraff för grovt tjänstefel på 6 år i fängelse, men ytterst få hamnar inom lås och bom. 

Men hör och häpna våra folkvalda politiker ingår inte i denna lag, de är inte juridiskt ansvariga för sina gärningar!!!

Inga följder sker av oansvarig politik, när beslut som grundas mer på ideologi än verklighet, klubbas igenom.

Vi skattebetalare blir betalningsansvariga för alla dikeskörningar efter politikers felaktiga manövrar.

Tjocka krockkuddar

Skyddet för höga tjänstemän och ministrar som fått sparken är mycket tjockt till skillnad från vanligt folk som gjort bort sig.

Mehret Kaplan, fd bostadsminister belönas rikligt med generösa avgångsverdelag för sina middagar med islamska fundamentalister och toppjobb väntar säkert om hörnet och Åsa Romson blev heller inte lottlös.

Kruxet är att brottsbalkens kapitel 20 om straff för grova tjänstefel, sällan efterföljs i praktiken.

Maktens höga tjänstemän inom stat, kommun, landsting har JK och JO som effektiva grindvakter.

Åklagare tar alldeles för lätt på brott, som utförs av deras bäste bröder och låter fru Justitcia ta av sig ögonbindeln.

Fel får passera utan att någon ställs till svars, det är vardagsmat i makthavarnas centrum.

I privata näringslivet skall det mycket till för att någon skall hamna bakom galler, de lever i en annan verklighet än vi andra.

Däremot kan en VD snabbt få sparken om inte leveransen faller väl ut, dock med stor fallskärm så nedslaget blir mjukt.

Att lura staten på skatt ses snarare som en merit i kreativ bokföring.

Stjärnadvokater omtolkar lagen till lönsam nyttomaximering för de åtalade. Insiderbrott har aldrig skett, utan är bara elakt förtal, förklarar de förtrytsamt.

Uppdrag granskning

I Uppdrag Granskning sitter makthavare ständigt och ljuger.

Trots att de tappat byxorna av gediget journalistarbete så sitter de och bortförklarar sina synder och sedan händer som regel ingenting. 

Svammel om översyn av regler och rutiner väger lätt och så fortsätter man glatt som förut, när stormen blåst över.

Inom samhällets andra områden finns betydligt kraftfullare åtgärder.

Inom sjukvården är vi påpassade av HSL, patientlag, säkerhetslag, sekretesslag och arbetsgivarens skyldighet till en Lex Maria anmälan.

En KU anmälan av regeringens ministrar blir mer uppvisning i skendemokrati, än straff och förändring av förkastliga beteenden.

Poliser som anmält arbetsmiljöfara med stenkastande invandragäng, fick av tingsrätten i Solna nyligen veta att det ingår i deras tjänsteutövning, att utsättas för fara av dessa ”utsatta” invandrarkillar, vars skyddshelgon, vänsterns professionella gråterskor alltid försvarar.

Faktaresistent statsminister

Statsministern får susa runt och desinformera om den svenska modellen och samtidigt skälla på Katarina Janouch för hennes ärlighet i tjeckisk TV, utan att det händer ett dugg, media och SVT bara jamsar med.

Han bär själv ett stort ansvar precis som stridshingsten Reinfeldt för att landet krackelerat efter deras öppna hjärtans politik, där alla släpptes in som önskade bättre liv, oavsett asylskäl.

Den egna karriären låg bakom den humanitära stormakten, inte medborgarnas väl och ve.

Nu står statsministern med Svarte Petter i handen, men inga problem, för invandringens enorma kostnader vältras enkelt över på kommunen.

Kommunen höjer skatten och drar ner på välfärd, för att nyanlända på bästa sätt skall integreras, vilket allt för många inte vill, bara bidrag och förturer är undantagna.

Sverige ett avskräckande exempel

I utländsk media är Sverige ett avskräckande exempel. Ingen journalist tror längre på den svenska modellen, till skillnad från kåren här hemma och alla som blivit förmögna på flyktingindustrin. De som insett moraset har sållats bort för länge sen.

Löfvens skyddande täcke över den svenska modellen, spricker redan i Skåne, där Malmö pungslår andra kommuner  på 5 miljarder varje år, för berikning är inte gratis.

Vi väljare måste göra som katten, jaga råttan, som kan gnaga av repet…. som till slut får riset, vår valsedel, att köra bort politiker till en skola där landets medborgare främjas i stället för att anklagas för fientlighet.

Hjälp och skydd till de som lider nöd skall ske snabbt och generöst till närområdet. Majoriteten skall hjälpas och inte en stark minoritet som tar sig in, varav allt för många vägrar att anpassa sig till lagar, regelverk, seder och bruk.

Grupptryck, demonisering och repressalier för att delta i en Sverigevänlig demonstration är ännu för stort, för att samla några större skaror.

Vänstern med AFA som frontsoldater har med framgång hindrat det fria ordet när medborgare försöker protestera mot en felaktig politik som förstör moder Svea.

Ligger katten och lurar för att slå till när rätt tillfälle ges eller kan den bli lurad av maktens avledande manövrar?

Vad tror Ni andra??